Pippi

I dag har dottern haft skridskopremiär. Det var en tjeja som var mycket förväntansfull... Mellanmålet åt hon upp av bara farten, det obligatoriska toalettbesöket stökades lika snabbt undan liksom påklädningen. Det var också en flicka fylld av självförtroende som knuffade sin röda, lilla spark halvkilometern till hockeyplanen med skridskorna omsorgsfullt nedlagda i Pippi-ryggan, som i sin tur hängde över sparkstyret. För en sak fick jag veta. "Du får INTE hålla i mig, mamma. Jag är en STOR flicka och jag kan åka skridskor SJÄLV:"

Väl på hockeyplanen slog det dottern att det liksom inte bara var att åka, utan att det var lite mer komplicerat än så. Men hon stod fast vid sitt ord om att jag inte fick hålla i henne (bara lite) utan det blev sparken som fick bli stöd istället. Oavsett antalet vurpor, snubblingar och jag vet inte allt, så var det däremot en flicka som glittrade ikapp med snökristallerna och isen. Inte en enda gång försvann leendet från hennes ansikte, inte en enda gång klagade hon över något.

Minnet av lyckan som lyste ur hennes ansikte kommer att hålla mig upprätt många jobbiga stunder.