Jag blir tokig!
Maken har sovmorgon i dag och jag klev således upp med barnen. Sonen vaknade redan kl. 6 (varför sover han till 7-7.30 de morgnar maken ska upp, men inte de morgnar jag ska upp?) dottern vaknade en dryg halvtimme senare.
Därefter har rejset varit i full gång. Sonen verkar gå på speed eller något liknande för han har sprungit, hoppat, studsat och varit på sin syster som en iller sedan dess. Nu har storasyster dessutom kommit på att det är rätt kul att trissa upp lillebror än mer.
Dessutom såg det värre ut än hos f*n och hans moster när vi kom ner i morse. Leksaker överallt. Hundhår till förbannelse. Gränsen för det acceptabla var sedan länge passerad. Alltså var det ju bara att stätta igång att röja innan frukost.
Mitt i detta kaos sitter jag i alla fall nu. Två galna ungar, men förvisso med ett acceptabelt rent golv. Trött är jag fortfarande och morgonsur som få. Kul ekvation va? Inte... Resultatet har ju naturligtvis blivit ett x antal hjärnsläpp och lika många psykbryt och hotelser med vad som kan vänta om inte lugnet lägrar sig snart.
Visst är det kul med barn och kanske framförallt rörliga, glada barn... Men ibland kan jag verkligen önska att det just inte behövde vara mina barn... Mina barn kunde vara glada, nöjda och stormtrivas med att sitta och lägga pussel eller stillsamt läsa en bok. Önsketänkande kanske, men i alla fall....
I eftermiddag ska T. på kalas hos grannsonen - Tobias. Hon fick ett inbjudningskort och vi resonerade som att hon såklart ska få gå. Men jag gruvar mig för att det ska sluta med gråt och tandagnissel, på samma sätt som det har slutat många gånger förut. Vi har i alla fall pratat med T. om att det kommer att vara många andra barn där också, som även de förmodligen vill leka med Tobias, så att hon inte förväntar sig att det bara kommer att vara hon som leker med honom... Men oron finns likafullt där.
En sak som däremot är positiv är att T. inte pratar lika mycket om Tobias längre. Nu pratar hon mer om Max och Julia och att det är dem hon vill leka med. Det vore ju himla bra om det löste sig så, att hon själv får upp ögonen för andra kompisar - som även i mina och M:s ögon är justare att leka med...
Nu ska jag försöka tämja vilddjuren till barn... I den mån det ens är möjligt. Men det är rätt trist att jag ska behöva bli förbannad innan ungarna ens börjar lyssna *suck* Vad har jag gjort för fel, egentligen? *dubbelsuck*
Därefter har rejset varit i full gång. Sonen verkar gå på speed eller något liknande för han har sprungit, hoppat, studsat och varit på sin syster som en iller sedan dess. Nu har storasyster dessutom kommit på att det är rätt kul att trissa upp lillebror än mer.
Dessutom såg det värre ut än hos f*n och hans moster när vi kom ner i morse. Leksaker överallt. Hundhår till förbannelse. Gränsen för det acceptabla var sedan länge passerad. Alltså var det ju bara att stätta igång att röja innan frukost.
Mitt i detta kaos sitter jag i alla fall nu. Två galna ungar, men förvisso med ett acceptabelt rent golv. Trött är jag fortfarande och morgonsur som få. Kul ekvation va? Inte... Resultatet har ju naturligtvis blivit ett x antal hjärnsläpp och lika många psykbryt och hotelser med vad som kan vänta om inte lugnet lägrar sig snart.
Visst är det kul med barn och kanske framförallt rörliga, glada barn... Men ibland kan jag verkligen önska att det just inte behövde vara mina barn... Mina barn kunde vara glada, nöjda och stormtrivas med att sitta och lägga pussel eller stillsamt läsa en bok. Önsketänkande kanske, men i alla fall....
I eftermiddag ska T. på kalas hos grannsonen - Tobias. Hon fick ett inbjudningskort och vi resonerade som att hon såklart ska få gå. Men jag gruvar mig för att det ska sluta med gråt och tandagnissel, på samma sätt som det har slutat många gånger förut. Vi har i alla fall pratat med T. om att det kommer att vara många andra barn där också, som även de förmodligen vill leka med Tobias, så att hon inte förväntar sig att det bara kommer att vara hon som leker med honom... Men oron finns likafullt där.
En sak som däremot är positiv är att T. inte pratar lika mycket om Tobias längre. Nu pratar hon mer om Max och Julia och att det är dem hon vill leka med. Det vore ju himla bra om det löste sig så, att hon själv får upp ögonen för andra kompisar - som även i mina och M:s ögon är justare att leka med...
Nu ska jag försöka tämja vilddjuren till barn... I den mån det ens är möjligt. Men det är rätt trist att jag ska behöva bli förbannad innan ungarna ens börjar lyssna *suck* Vad har jag gjort för fel, egentligen? *dubbelsuck*
Kommentarer
Trackback
