Pippi

*hehehe* Ibland är det bra med droger. I dag var ett sådant tillfälle.

Jag glömde bort alla mina goda föresatser, grät hysteriskt och var livrädd när jag klev in på op-avdelningen. bestämde mig först för att testa utan bedövning och lugnande, men efter att ha slitit ut gastroskopet när läkaren försökte föra ner det i svalget bestämde jag mig för att ta lite lugnande...

Peace, love and understanding säger jag bara ;-)

Kommer i håg att jag fick bitringen mellan tänderna och gastroskopet i munnen. Nästa minne är sköterskans röst som säger att det är klart. Så jobbigt blev det ;-)

M. var med och höll handen... Tydligen har jag legat där och försökt prata med gastoskopet i munnen... Men det gick inte så bra förstås *s* Tur att jag själv inte minns något av det. :-)

Det är skönt att ha det gjort. Det är skönt att ha fått en diagnos och medicin.

I morgon är det dagen G, G som i Gastroskopi...

Minus:
* Jag är nervös.
* Jag kommer att spy.
* Tankarna på om jag kommer att drabbas av panik.
* Alla skräckhistorier jag hört om denna undersökning.

Plus:
* Jag får (med största sannolikhet) reda på orsaken till mina magsmärtor.
* Det är en hyfsat snabb undersökning.
* Jag kan få bedövning i svalget.
* Jag kan få lugnande medicin.
* Jag har många som tänker på mig, och som en god vän uttryckte det: skickar mig stöd genom anden.
* Jag får en egen uppfattning om den undersökning som jag varit rädd för i 15 år (!!!).
* Jag kommer att klara det med hjälp av andningsteknikerna från yogan.
* Jag kommer att klara det med hjälp av lite mindfulness och kroppsskänningsövningar därifrån.
* Jag kommer att klara det med lite tillit, förtröstan och hjälp från ovan.
* Jag kommer att klara det om jag fokuserar på den nya bh jag bestämt mig för att köpa som belöning till mig själv efter genomförd undersökning. :)

Har för mig att det var så Astrid Lindgren berättade att hon inledde telefonsamtalen med sina systrar (eller om det var sin syster).

Det har det handlat om till en viss del för oss i dag. Inte så att någon har dött, eller jo... Det har de ju, men det var ett tag sedan nu.

Jag ville åka till min gammelmosters och morfars gravar och tända ljus och så. Det är ju trots allt allhelgona och det var ett tag sedan jag var dit och hälsade på dem. Barnen kunde ju liks inte stanna ensamma hemma, så de fick lov att följa med men jag tänkte att det kanske kunde vara bra att förbereda dem lite på vart vi skulle...

Jag: I dag ska vi åka till kyrkogården och tända ljus vid gammelmoster S:s och gammelmorfar H:s stenar.
T: Varför är man där?
Jag: För att man har dött och har åkt upp till himlen och Gud.
T: Som Dixi? (kusinernas hund)
Jag: Ja, som Dixi.
T: Varför är man död?
Jag: Det är lite olika. En del är gamla, andra är sjuka och en del vet man inte varför de är döda...
T: Är man i himlen då? När kommer man därifrån?
Jag: Ja, man är i himlen då. Men när man åker till himlen, då stannar man där.
T: Varför har man stenar?
Jag: För att man ska komma i håg varandra. Ungefär som kom-i-håg-stenar.
T: Jag vill också tända ljus.

Lillebror sa ju inte så mycket. Han följde mest med och lekte i snön. T. var lite fundersam när vi var på plats, såg jag. Hon var ovanligt tyst och stilla. Men det var liksom inte så mycket mer med det. Hon frågade inget mer, utan konstaterade mest att vi nu hade hälsat på gammelmoster och gammelmorfar och tänt ljus vid deras kom-i-håg-stenar. Men jag antar att det kommer fler frågor så småningom med tanke på att T. pratar en hel del om att man inte får skjuta vargar, inte får döda djur och sådant. Så jag skulle tro att hon grunnar en del på vad som händer och vad man får göra och inte...

Vi hade i alla fall en trevlig stund tillsammans när vi åkte ut och tände ljusen. Barnen tog också med sig varsin röd hjärteballong som vi knöt fast vid gravstenarna. Det såg jättefint ut när vi gick därifrån, med ljusen som glimrade vid stenarna och den röda ballongen som fladdrade i vinden.

I morgon är det då dags för dotterns kalas. Vi firade henne redan i tisdags, men då var det mer vikt åt familjen (dvs mig och lillebror plus hundarna), far- respektive morföräldrar.

T. fick börja dagen med att öppna paket: hon fick en bilbana, två dataspel (Fem myror del 1 och 2) och en pyjamas. Lillebror som alltid slåss med sin syster om hennes dockvagn fick en egen sådan nu, men han var sur som ättika över att han inte fick en BILBANA som sin syster. När T. däremot tog vagnen och invigde den, så var den okej och nu leker han väldigt mycket med den. Den tillhörande dockan fick också det finaste flicknamnet han visste - samma som det storasyster bär *kärlek*

Jag tog i alla fall ledigt på eftermiddagen och det var det bästa jag kunde ha gjort. Hämtade barnen vid 13-tiden, gick hem och fikade mellis. Åkte på stan och hämtade tårtan stannade till på vägen hem och åt slarvmat på en restaurang. Ungarna skötte sig exemplariskt för en gångs skull, till sin mors enorma förvåning.... I vanliga fall brukar det verka som att det inte bara är myror i brallan, utan i vartenda litet klädesplagg de har på kroppen och mer därtill. I tisdags gick det däremot grymt smärtfritt. Jag är impad!

På sena eftermiddagen kom mor- och farföräldrarna samt T:s fadder förbi. Av dem fick T. lite pengar, en samlarsked, Transformers, docktillbehör till Skrållan, en fin tröja och pärlor... Av T:s reaktion att döma var hon väldigt nöjd med alla sina presenter, för hon hann med att leka med dem alla under en ganska lång sammanhållen tid...

Ja, i alla fall... I morgon... Den Stora Drabbningen... Jag har varit superstressad i dag, för jag har inte riktigt haft koll på läget och inte tyckt att det blir bra nog (mitt stressbeteeende som spökar). Men nu har jag börjat landa och inser att det får bli lite som det blir i morgon. Det är ju trots allt inte samma sak att fixa allt på egen hand som att ha maken på plats och dela ansvaret... M. kommer ju hem i morgon mitt under pågående kalas, så jag antar att det får bli fullt ös i 190 på en gång för hans del. Sedan tror jag bestämt att de föräldrar som stannar tillsammans med sina barn får leva med att det är självservering och att de själva får hojta till om kaffet har tagit slut :-)

Har dukat nu under kvällen och drömmer om (hahaha!) att den ska få stå någorlunda orörd tills det är dags för kalaset. måste bara säga att jag ÄLSKAR engångsartiklar!!! Dessutom är det lite kul att de numera finns i lite fler varianter än vit papp ;-) T. valde Disney's prinsessmotiv den här gången och det blev faktsikt himla fint.... Beställde också oblater från Kakburken - det blev Askungen på bal och Ariel. Ariel ska sitta på barntårtan och Askungen, bestämde T., skulle vara på tårtan för mammorna och papporna :-)

Nu är det således bara att ta ett djupt andetag och gå och lägga sig i tid i väntan på morgondagen... :-)

Det tar sig :-)

Vågade ställa mig på vågen *vitsvits*  i morse och den sa att jag nu gått ner 13 kg sedan jag började med mitt viktklubbande, 7 kg sedan jag återupptog det igen. Nu är det "bara" 3 kg kvar till mitt första delmål, det  känns lite segt såhär i kalastider, men det går...

Jag har dessutom insett att det faktiskt är möjligt att bli beroende av träning och kanske framförallt löpning. Styretränandet är superskönt i sig att hålla på med, men så var jag ju också tvungen att testa löpbanden på motionsavdelningen... Jag promenerade en gång, resterande gånger har jag sprungit (!!!). Mitt personbästa ligger just nu på 7,6 km på 50 minuter. Ingen världsrekordtid direkt ;-) men mycket bra, tycker jag, för någon som a) är överviktig och b) bara har löptränat i lite drygt en månad...

Hejja mej! ;-)