Pippi

Som jag har längtat efter att det ska vara helg! Nu äntligen är den här. Hurra! Synd att den är en dag för kort, bara. Men jag tänker inte låta det förmörka min glädje över två ledigaledigalediga dagar *klang och jubelsång*

I morgon är det däremot begravning för barnens vän. Vi kommer inte att gå, utan går istället på minnesstunden som hålls på förskolan på måndag. Då kan barnen också följa med. Ska försöka plita ihop ett brev till busängelns föräldrar och lägga ner teckningarna som barnen gjorde till dem. Jag önskar dem verkligen all tillgänglig kraft att ta sig igenom den ofantliga sorg de nu upplever.

Men. För att minnas X på vårt eget lilla vis, så ska vi göra något trivsamt med barnen. Något de verkligen längtat efter och som de tycker om. Vi ska gå på badis. Tror att barnen pratat, tjatat och längtat i snart en månad... Dags att gå med andra ord (och dags för mamman att sätta sig framför TV:n med pinoredskapet. Tur att endorfinerna kommer igång ganska snabbt ;)) Efter badis blir det barnkalas hos barnens kusin. De fick jättefina inbjudningskort med Transformers på. Lillebror blev så förtjust att han skulle ha med sitt till dagis. Inte illa... Men för att återgå till badisbesöket, så känns det som att det är ett bättre sätt för oss att hedra X:s minne på, att vi gör något tillsammans, än att en av oss skulle gå ensam på begravningen. Det var ju så det var för honom också. Att han ville vara där hans föräldrar var och att han ville göra saker med dem.

På tal om att göra roliga saker så har vi också varit och plockat potatis idag. Storasyster var inte så imponerad av det, men Lillebror tyckte att det var desto roligare. Han och morfar plockade nästan en hel bänk tillsammans. De såg verkligen ut att trivas i varandras sällskap, därom rådde inget tvivel. Lillebror har för övrigt sagt i tre morgnar nu att han inte vill till dagis och att det är tråkigt att gå dit. På frågan varför har han helt enkelt svarat att han vill till P. istället. Till mormor och morfars stuga och leka. Det är roligt att båda barnen trivs där. Det är det verkligen.

Dessutom måste jag rosa den nya fröken på förskolan (det är ju trots allt inte bara skit med dem ;)). Hon som barnen tyckte såg ut som Mulan. Hon är helt outstanding på att se och bekräfta barnen. Inte så att hon värderar det de gör eller det de är. Hon bara ser dem. Hon bara utstrålar en så uppriktig glädje när hon träffar barnen. Berättade för henne hur glada jag ser att barnen blir och hur mycket vi som föräldrar också uppskattar det. Har bestämt mig för att inte bara tänka en massa saker, utan också för att säga det jag verkligen menar och tänker. Som att jag är glad över att hon är där. De kunde inte ha fått en bättre vikarie för den föräldralediga fröken. Inte en chans...

Förresten... Här kan ni se hur otroligt vackert det är här uppe just nu, även fast bilden inte är helt färsk... Det är så att det gör ont...