Pippi

Jag undrar om Y-kromosomen även för med sig en mutation av männens smaklökar... Har i dag konstaterat att männen i hushållet har en förkärlek för knepiga smörgåsar. Tidigare har jag trott att det bara rörde sig om maken, men sonen har nu också visat prov på underlig smak...

Maken smörar sin hårdbrödsmacka och lägger på ett rejält lager med ketchup.

Sonen åt i dag ett korvbröd med senap på som efterrätt till de två korvarna med bröd som han moffade i sig till lunch.

Manlig gen, eller släktgen? Vem vet? :-)

Vet inte vad det är... Det gör ont som f*n att själv ramla och slå sig, men det är något med smärta som tillfogas ens barn som gör att det känns än värre i modershjärtat. Kanske är det för att någon man älskar så mycket har ont, utan att man kan befria dem från smärtan?

I alla fall möttes jag av följande kommentar från dottern en dag när jag kom hem från jobbet: "Mamma, jag halkade på ett fönster!". Jag visste först inte vad jag skulle tänka om det, halka på ett fönster... Hur gör man då, liksom? Det visade sig att dottern-nyfiken-i-en-strut skulle kika in genom fönstret på en grannavdelning och att hon då halkat och skrapat upp hakan mot fönsterblecket *ajaj*


I går kommer hon hem med andan i halsen efter att ha varit och åkt madrass med sin pappa och lillebror i den närliggande backen: "Mamma, mamma! Jag gjorde en kullerbytta på näsan!!!"
*hick*
Kullerbytta på näsan... Genast såg jag bilden av en genomblodig dotter framför mig, men det var inte så illa. Bara nästan. Det hade blivit en del näsblod förstås, liksom en del gråt och tandagnissel... Men pappan hade på något genompsykologiskt sätt fått dottern att lugna ner sig och ta fadäsen med en klackspark för att sedan kasta sig upp på madrassen igen för att fortsätta åkandet.

Men det vänder sig fortfarande i magen när jag ser bilderna på käke och ansikte *hurv*... Fatta vad det ska ha gjort ont!

Jag gillar verkligen våren här uppe, men det finns stunder då jag önskar att snön vore lite mindre isig...

Kan inte fatta att de här skrynkliga små liven utvecklats till de två fantastiska barnen jag har här hemma i dag. Jag tror att mitt hjärta snart spricker av kärlek till min familj...

Nog är de ganska lika varandra, va? Kan skvallra om att lillebror är till vänster och storasyster till höger...

Jag är så tacksam över att min dotter känner att hon kan vara uppriktig mot mig när det uppstår konflikter mellan henne och lillebror här hemmavid. Att hon ärligt berättar om hur hon uppfattar sin respektive sin lillebrors roller i konflikterna.

Jag är så tacksam över att hon faktiskt också kan berätta åt mig om allt inte varit en dans på rosor på dagis när jag frågar hur hennes dag har varit, att hon inte känner ett ansvar att alltid svara bra, roligt, kul eller något liknande.

Jag inser att detta inte är självklarheter, men jag är så glad över att hon vill, kan och vågar berätta även om sådant som är jobbigt eller svårt för henne.

Jag är så lyckligt lottad som har just de två barn jag har hemma hos mig. För att det var just dem jag fick bli mamma till. För att de är makens, mannen som jag älskar så mycket, barn...


God natt, var ni än befinner er!

Sonen har blivit väldigt förtjust i att klä ut sig och i att leka att han är en massa olika figurer. Vi har Sjörövar-Fabbe på besök med jämna mellanrum (rätt ofta, faktiskt), liksom Spajdemään, diverse olika Piiinsar och Pinsessor för att inte tala om självaste Pippi.

Vi har ju en del utklädningskläder här hemma: Pippi, en prinsessutstyrsel och så lite andra grejjor som man kan spöka ut sig med. Men inget direkt "killigt" sådär (där kom det...). Inga mansroller som man kan ikläda sig direkt. Ja, förutom Sjörövar-Fabbe-hatten då.

Kollade lite på lekbutiken vad som fanns och det är ju det vanliga: Zorro, cowboys, rustningar... Men inget som passar kommentaren "Ja är en snäll piiins, mamma".

Vad gör då inte en blödig mamma för sin son som älskar glitter, tofsar i håret och sitt prinsessnattlinne lika mycket som han fascineras av allt som låter och rör sig, typ morfars snöslunga? Jo, hon tar reda på sonens favoritfärger (rött och gult), dotterns dito (blått och rosa), travar iväg på stan och inhandlar lite blankt tyg och vackra band, sätter sig vid symaskinen och syr två mantlar. En för en snäll piiins och en värdig en busig prinsessa ;-)


Underverken i väntan på att de levande underverken ska vakna ;-) Jag känner mig nöjd med mina alster...

Lillebror i början av 2005


Storasyster sommaren 2003

Har för mig att det var så Astrid Lindgren berättade att hon inledde telefonsamtalen med sina systrar (eller om det var sin syster).

Det har det handlat om till en viss del för oss i dag. Inte så att någon har dött, eller jo... Det har de ju, men det var ett tag sedan nu.

Jag ville åka till min gammelmosters och morfars gravar och tända ljus och så. Det är ju trots allt allhelgona och det var ett tag sedan jag var dit och hälsade på dem. Barnen kunde ju liks inte stanna ensamma hemma, så de fick lov att följa med men jag tänkte att det kanske kunde vara bra att förbereda dem lite på vart vi skulle...

Jag: I dag ska vi åka till kyrkogården och tända ljus vid gammelmoster S:s och gammelmorfar H:s stenar.
T: Varför är man där?
Jag: För att man har dött och har åkt upp till himlen och Gud.
T: Som Dixi? (kusinernas hund)
Jag: Ja, som Dixi.
T: Varför är man död?
Jag: Det är lite olika. En del är gamla, andra är sjuka och en del vet man inte varför de är döda...
T: Är man i himlen då? När kommer man därifrån?
Jag: Ja, man är i himlen då. Men när man åker till himlen, då stannar man där.
T: Varför har man stenar?
Jag: För att man ska komma i håg varandra. Ungefär som kom-i-håg-stenar.
T: Jag vill också tända ljus.

Lillebror sa ju inte så mycket. Han följde mest med och lekte i snön. T. var lite fundersam när vi var på plats, såg jag. Hon var ovanligt tyst och stilla. Men det var liksom inte så mycket mer med det. Hon frågade inget mer, utan konstaterade mest att vi nu hade hälsat på gammelmoster och gammelmorfar och tänt ljus vid deras kom-i-håg-stenar. Men jag antar att det kommer fler frågor så småningom med tanke på att T. pratar en hel del om att man inte får skjuta vargar, inte får döda djur och sådant. Så jag skulle tro att hon grunnar en del på vad som händer och vad man får göra och inte...

Vi hade i alla fall en trevlig stund tillsammans när vi åkte ut och tände ljusen. Barnen tog också med sig varsin röd hjärteballong som vi knöt fast vid gravstenarna. Det såg jättefint ut när vi gick därifrån, med ljusen som glimrade vid stenarna och den röda ballongen som fladdrade i vinden.

I morgon är det då dags för dotterns kalas. Vi firade henne redan i tisdags, men då var det mer vikt åt familjen (dvs mig och lillebror plus hundarna), far- respektive morföräldrar.

T. fick börja dagen med att öppna paket: hon fick en bilbana, två dataspel (Fem myror del 1 och 2) och en pyjamas. Lillebror som alltid slåss med sin syster om hennes dockvagn fick en egen sådan nu, men han var sur som ättika över att han inte fick en BILBANA som sin syster. När T. däremot tog vagnen och invigde den, så var den okej och nu leker han väldigt mycket med den. Den tillhörande dockan fick också det finaste flicknamnet han visste - samma som det storasyster bär *kärlek*

Jag tog i alla fall ledigt på eftermiddagen och det var det bästa jag kunde ha gjort. Hämtade barnen vid 13-tiden, gick hem och fikade mellis. Åkte på stan och hämtade tårtan stannade till på vägen hem och åt slarvmat på en restaurang. Ungarna skötte sig exemplariskt för en gångs skull, till sin mors enorma förvåning.... I vanliga fall brukar det verka som att det inte bara är myror i brallan, utan i vartenda litet klädesplagg de har på kroppen och mer därtill. I tisdags gick det däremot grymt smärtfritt. Jag är impad!

På sena eftermiddagen kom mor- och farföräldrarna samt T:s fadder förbi. Av dem fick T. lite pengar, en samlarsked, Transformers, docktillbehör till Skrållan, en fin tröja och pärlor... Av T:s reaktion att döma var hon väldigt nöjd med alla sina presenter, för hon hann med att leka med dem alla under en ganska lång sammanhållen tid...

Ja, i alla fall... I morgon... Den Stora Drabbningen... Jag har varit superstressad i dag, för jag har inte riktigt haft koll på läget och inte tyckt att det blir bra nog (mitt stressbeteeende som spökar). Men nu har jag börjat landa och inser att det får bli lite som det blir i morgon. Det är ju trots allt inte samma sak att fixa allt på egen hand som att ha maken på plats och dela ansvaret... M. kommer ju hem i morgon mitt under pågående kalas, så jag antar att det får bli fullt ös i 190 på en gång för hans del. Sedan tror jag bestämt att de föräldrar som stannar tillsammans med sina barn får leva med att det är självservering och att de själva får hojta till om kaffet har tagit slut :-)

Har dukat nu under kvällen och drömmer om (hahaha!) att den ska få stå någorlunda orörd tills det är dags för kalaset. måste bara säga att jag ÄLSKAR engångsartiklar!!! Dessutom är det lite kul att de numera finns i lite fler varianter än vit papp ;-) T. valde Disney's prinsessmotiv den här gången och det blev faktsikt himla fint.... Beställde också oblater från Kakburken - det blev Askungen på bal och Ariel. Ariel ska sitta på barntårtan och Askungen, bestämde T., skulle vara på tårtan för mammorna och papporna :-)

Nu är det således bara att ta ett djupt andetag och gå och lägga sig i tid i väntan på morgondagen... :-)

Lamor...
Spottkobror...
Spottande tjocksvansskorpion...
Lillebror V...

Alla har de en sak gemensamt...

De spottar.

Lillebror har hittat en strategi. Han tycks ha förstått att han inte får lov att nypas, rivas, slåss och bitas när han blir arg eller för att få uppmärksamhet. Väl är väl det. Men han har också insett att han har ett behov av "att göra något tillbaka" när han blir arg... Om man då inte får nypas, rivas, slåss och bitas. Vad återstår? Bara gå och påkalla fröknarnas eller sina föräldrars uppmärksamhet och försöka göra sig förstådd när man inte kan prata särskilt bra alls funkar ju inte. Det har han fattat att det tar alldeles för lång tid och att det dessutom är ganska ineffektivt just därför... Vad gör man då i ett trängt läge eller om man blivit retad/provocerad eller för den delen vill ha lite uppmärksamhet och någon vuxen inte riktigt har tid med detta just för stunden? Man spottar!

Lillebror kallas numera för Lilla Spottande Kobran här hemmavid (han tilltalas inte så och han hör oss aldrig säga det, tänkte så att ni vet det i alla fall...). Spottröskeln är tämligen låg och det lågmälda tviandet åtföljt av storasysters förnärmade rop ekar titt som tätt i huset.

Själv vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag är glad över att V. tycks vara på väg att upphöra med sina andra olater, men det känns lite (lätt roande) tröttsamt att det skulle åtföljas av  något annat hyss istället.

Lånar uttrycket fröken Vante av fröken H :-)

Jag pratade med henne igår och det visade sig att det var ett klumpigt försök att skoja till det. Jag tycker inte att man skojar om sådant, men så är jag kanske osedvanligt humorbefriad ibland?!

Lillebror GÖR annat än att vara på de yngre. Han kan stundtals leka jättebra med dem, men så kommer det ett tjuvnyp mitt i alltihop... De försöker vara i hans närhet så att han inte får så många tillfällen att "misslyckas" och så att de också får en chans att bekräfta V. positivt.

Maken och jag ger det ett par veckor nu, sedan kommer vi att begära ett samtal för att få ett lite tydligare besked om hur det går och vad de gör i vardagen och så.

I morse däremot var det anarki här hemmavid. Jag ringde helt sonika hem M. från jobbet så att jag åtminstone skulle kunna komma in i duschen en snabb vända. Ungarna var som katt och hund på varandra... T. retades med V. som blev sur och gav igen så att T. började gråta osv osv. Det hela kulminerade när V. petade en penna i ögat på T och jag blev rosenrasande och tja... Kaos och anarki... Jag ville verkligen inte lämna ungarna ensamma med varandra i det läget. Jag är också glad för att M. kunde komma hem för en kvart så att jag slapp gå till jobbet som en svetthög.

Informerade fröknarna om det kaotiska läget hemmavid under morgonen så att de liksom skulle ha ett hum om vad som hänt om det skulle vara lite kaotiskt för ungarna på dagis också. Men de hade lekt jättebra med de andra barnen i dag.

Lillebror däremot har fått sin andra olycksrapport ifylld sedan mitten av augusti. Han hade rasat ner från en stol och bitit sig i tungan, så att det hade blivit ett litet hack både på ovansidan och undersidan. Bonusen för hans del var väl att han hade varit den enda som fått glass på dagis i dag. Kan tänka mig att han varit lycklig...

I dag fick jag ett sådant fint mottagande på dagis. Dottern stod i hallen iklädd en prinsessklänning och blev jätteglad när jag kom. Sonen kom rusande som en skottspole med öppna famnen och kastade sig i min famn för en kram. Otroligt mysigt med ett sådant emottagande... Att bli kramad och pussad på av sina två ögonstenar, som dessutom var så glada och fulla i liv...

Den första kommentaren jag fick av en av fröknarna var däremot mindre trevlig: "Snart sätter vi vantar på din son!".

Jag fattade ingenting av vad hon menade förrän en liten stund senare. Lillebror har varit på en av de yngre barnen på dagis och klöst honom. Förra veckan hade han nypt en annan av småttingarna så att det blivit ett märke. Nu var det ett rivsår.

Visst vet jag att T. och V. har sina duster och jag känner min son. Jag vill att personalen ska berätta om hur det går och vad som händer under dagarna för båda barnen, men det är ändå känslomässigt hemskt arbetsamt att få höra sådant. Kanske framförallt att få höra det på ett sådant sätt. Jag blir alldeles grå inombords och börjar genast skuldbelägga mig själv: Säkert är det för att jag tappat humöret en gång för mycket, eller för att jag lät honom vänta en stund innan jag hann fram för att trösta när han ramlat för att jag just då hjälpte T. på toaletten, eller så är det för att vi inte bekräftar V. tillräckligt mycket i positiva situationer.

Förklaringarna är många. Att det kanske beror på att V:s språkutveckling är lite sen och att han visar både frustration och annat på ett för våldsamt sätt, det sätter sig liksom inte. Jag är en dålig förälder och det är mitt fel. Det är så det känns.

Det som också känns hemskt är att vara förälder till ett barn som andra föräldrar skyr och tycker illa om för att det gör deras barn illa (det är ju en ganska naturlig reaktion, dock). Min son kan vara världens underbaraste och mest empatiska unge på samma sätt som han visar upp sina mörka sidor då och då här hemmavid. Eller om jag ska gå på frökens uttalande så får åtminstone jag intrycket av att han inte gör annat än klöser, slår och biter andra barn dagarna i ända.

Jag ska i alla fall ta den diskussionen med henne i morgon och jag kommer att säga att  det är viktigt att vi får veta vad som händer på dagarna, men också att jag tog hemskt illa vid mig av att hon sa som hon sa. Dessutom känner jag att det är hemskt svårt att agera konstruktivt när man hamnar i affekt och i ett sådant här läge - om det är så illa som det låter - så är det ju just det vi som föräldrar behöver kunna göra.

För två dagar sedan förvånade dottern både mig och sin far... Inget hemskt sådär, men det var onekligen lite underhållande. Det kunde vi ju däremot inte visa för T. som var så uppfylld av sitt artisteri och som som tog sig själv på djupaste allvar där hon stod...

Barnen fick en leksaksgitarr för ett par veckor sedan, en sådan där liten i trä som i det närmaste ser ut som en riktig gitarr. Den har varit jätteuppskattad och ungarna har verkligen suttit ner och försökt spela "på riktigt" på den...

Så var det då den här kvällen efter middagen... T. hade ätit färdigt och gått från bordet för att leka. Hon plockar upp gitarren, ställer sig mitt på golvet och tar på sig sin allra bistraste min:
*twäänng* (slår an strängarna med ett kraftfullt tag)
"Jagvillintejagvillinteguuuunga"
*twäängtwäng" (än mer kraft)
"Det är duuuumt, jag viiiill INTE!"
*twängtwängtwäng*
"Nån är EELAAK"
*twängtwäng*

Det är så uppenbart. Min dotter kommer att bli värsta punkrockaren. Hon har påbörjat sin bana redan nu :-)

Ja, så fyllde lillebror 2 år... Vi tjuvstartade med kalas redan i söndags eftersom vi insåg att det skulle bli alldeles för trist och stressigt att kalasa igår. Hur kul kan det liksom vara att att bli hämtad från dagis kl. 16, åka hem och äta middag, alla är trötta efter en lång dag och sedan få hem en massa folk på ett kalas...

Nå, näää...

I alla fall så körde vi med öppet hus från kl. 14 och framåt (på tal om vilket - jag har helt glömt att vi var bjudna på ett annat tvåårskalas i dag!!! *aarrggh, denna senilitet!*) och hela alltihopet blev mycket lyckat.

T. var glad och samarbetsvillig, V. njöt över all uppmärksamhet och alla paket han fick öppna. innehållet blev lite enahanda däremot, men han har lekt med rubbet och lekt mycket med de nya leksakerna, så det kan ju inte ha varit särskilt misslyckat från hans perspektiv sett. Däremot är det uppenbart att sonen utvecklat sitt ego i mycket hög grad. Så fort storasyster ens närmar sig någon av presenterna han fick så hörs ett avgrundsvrål, varpå en för stunden närvarande och numera även smått frustrerad förälder får rusa till undsättning och hjälpa till att lösa konflikten...

Förälder: V... T. vill bara TITTA på din leksak. När hon har gjort det om en LITEN STUND, så får du TILLBAKA den. Eller hur, T?!
T: *nickar förståndigt* Du FÅR tillbaka den V. Jag ska bara TITTA på den en liten stund!
V: *trycker fram underläppen i en butter min och går och hämtar en annan grej ett tag*

Nå... Hur det än var så fick sonen en tramptraktor av sina föräldrar, sin syster och morföräldrar. han har jagat grannpojkens traktor hela sommaren och han blev också mycket glad för sin present. De övriga gåvorna bestod av:
1. Bil och pussel.
2. Polisbil.
3. Duplo-polisbil.
4. Cykelhjälm och bil.
5. Skottkärra.

Dottern fick även hon några paket. Hon har en längre tid pratat om en Barbiedocka, så då fick hon en sådan av oss. Det är nästan pinsamt för mig, en inbiten jämställdhetsivrare, att erkänna. Men så är det i alla fall. Övriga extrapaket som dottern fick innehöll:
1. Barbiekläder.
2. Docka.
3. Handväska.
4. Pärlor att göra halsband av.

Å så pratas det ibland om att det sociala arvet inte spelar roll? Att det enda som gör skillnad är det biologiska arvet? Till en viss mån, okej... Men nog f*n påverkar vi våra barn långt mer än vi tror. Därför tycker jag också att det är ganska skönt att T. valde en Spindelmannenboll istället för en Prinsessboll till sin barnbox på en lokal slarvmatsrestaurang... Det känns som att det blir mer balans på något vis då...

Fast nu var det sonens kalasande jag skulle skriva om...

Vädret var också kanonfint. Det innebar att vi ganska omgående efter att ha fikat gick ut på framsidan och så fick hela skocken med barn rasa av sig utomhus istället. Det var uppskattat både av dem och föräldrarna som passade på att sola lite :-)

De sista gästerna begav sig hemåt vid 17.30. Barnen var genomtrötta och höll på att somna sittandes i soffan, så det fick lov att bli en snabbmiddag bestående av korv med bröd... Dessutom hade vi ju fikat en hel del, så ingen av oss var väl särskilt hungrig. Trodde jag. Jag trodde inte mina ögon när dottern slukade fyra korvar och sonen smällde i sig tre. I vilken mage fick det plats liksom?

Som en mycket kort sammanfattning av söndagens kalas kan jag nog skriva:
Kul kalas, glada och nöjda barn, glada och nöjda gäster, vackert väder... Kan det bli bättre än så?

Eller jag tror mig åtminstone veta varför dottern så envetet vägrat låta läkarna vi mött känna på hennes mage och lyssna på hjärta och lungor.

I dag, innan vi var på väg till dagis, så sitter T. i trappen och väntar. Då kommer den. Frågan.

"Mamma... Kan man ta ut hjärtat från magen?"

Jag svarar förstås att nej, det kan man inte (jag föredrar att bespara henne en massa tankar om tortyr, mord och transplantationer och sådant), utan att hjärtat behövs och det sitter där det sitter på alla.

"Kan doktorn ta ut det?"

Jag funderar en kort stund igen innan jag svarar att doktorerna också brukar låta det sitta där det sitter för att det behövs där det är...

"DÅ kan doktorn få lyssna på min mage".

Å så var det färdigdiskuterat. Tänk om det är detta hon varit så fruktansvärt rädd för? Tänk om det är detta som gjort att hon tyckt att det varit så kusligt med sitt eget hjärta också? Lilla gumman... Mitt lilla hjärtegryn... Har dessa tankar snurrat i hennes huvud utan att hon kunnat verbalisera dem förrän nu.

Jag tror att någon behöver en himla massa kramar...

I dag är det dagen D. I dag har vi definitivt bestämt oss för att det är sluttuttat på napparna. I dag är dagen då det skulle ske.

Lillebror med sin starka vilja har varit ett bekymmer i min tankevärld. Hur 17 ska det gå om han bestämmer sig för att han bara SKA ha nappen och inte får den? Det var det minsta problemet, han somnade utan nappen på dagen för två dagar sedan och har sedan inte behövt den. I kväll frågade han efter den, men nöjde sig med att vi inte visste var den var och somnade sedan lugnt. Jag är lättad!

Storasyster blev ju däremot lite ledsen när vi inte hittade igen hennes napp. Såklart... Har man haft den i lite drygt fyra år, så är det ju inte så konstigt. Vi låg i alla fall och läste godnattsaga och pratade lite om vad som hänt med nappen innan det var dags för godnattsången. T. var inne på att det var den "arga farbrorn som nypt mig som nu hade tagit tutten" (detta är något hon drömt om när hon var yngre, en arg farbror som nypt henne). Jag drog en saga om att det säkert inte var så utan att den helt enkelt kommit bort, att ett annat ledset barn kanske hade hittat den och blivit jätteglad *töntvarning*. Det var ingen tröst för henne, men hon nöjde sig med att ligga på min arm och kramas medan jag sjöng godnattsången... Att somna gick i alla fall hur bra som helst! *glad*

Håll tummarna för att det ska gå bra framöver också!

I morse var jag med om vad som kändes som tidernas rivstart. 0-100 på två sekunder är försiktigt uttryckt... Kräkmagade bör dessutom sluta läsa här, övriga kan fortsätta :-)

Sonen hade vaknat och klivit ur sin spjälsäng (det finns en öppning där två spjälor är borttagna). Han stolpade runt i sovrummet och filosoferade. Maken och jag låg och drog oss i någon slags halvslumrande tillstånd, storasyster sov gott.

Plötsligt hörs ett skri, ett avgrundsvrål som åtföljs av gråt, tandagnissel, fler avgrundsvrål uppblandade med:
"V. HAR BAJSAT PÅ MIG!!!"
Både jag och maken studsade till och fösökte fatta vad som hänt, yrvaket (nääädå, jag sov inte ;-)) famlade jag efter mina glasögon, jag fick på mig dem och tittade bort mot dotterns säng. Först fattade jag inte alls vad som föranledde vrålet och de synnerligen upprörda känslorna. Maken trodde att dottern drömt att hennes lillebror bajsat på henne...

Men så ser jag.... Jag ser ett ryggslut täckt av bajs. Två bajstäckta händer på sonen och en dotter med bajs på ena benet och båda sina händer...

Lillebror har bajsat, konstaterat att det är något bak i blöjan och känt på det *bläääää* . Därefter har han gått för att väcka sin syster genom att klappa och smeka henne på benet. Systern vaknar, känner att det är något på benet, konstaterar vad det är och blir mycket upprörd. Så upprörd som bara en snart-fyra-åring vars värld just rasar samman kan bli.

Återstod då att hoppa upp ur sängen och likt en antilop på savannen studsa fram till dottern. Beordra sonen "upp med händerna" medan maken med ryggskott försökte ta sig ur sängen för att sanera sin son. Dottern och jag gick ner för en helsanering.

Väl nere började jag tokskratta... Vilken syn det måste ha varit med detta lilla kaos i sovrummet kl. 07.41... Det var heller ingen idé att gå och lägga sig igen, därtill var jag alldeles för klarvaken vid det här laget. Då när jag konstarerade allt detta, hysteriskt fnissande tillsammans med en gapskrattande dotter slog det mig... Vikingalagens åttonde bud: Skratta åt dig själv och din värld. Det gör dig fri.

Så är det... Skratta åt dig själv och din värld. Det gör dig fri :-)

Jag är mycket stolt över min och makens dotter. Kanske har vi gjort något rätt, i något sammanhang. Jag vet inte i vilket... Men på något vis i alla fall... Eller så är det bara så att hon är en så fantastisk liten personlighet i sig själv, utan inblandning från sina föräldrar (ja, utöver den rent fysiska, biologiska biten då ;-))

Jag har ju "lovat" att skriva några rader om utvecklingssamtalen som vi var på med barnen för en dryg vecka sedan. Jag borde nog ha skrivit om det redan då eftersom jag tror att jag har glömt hälften av det vi pratade om, men jag ska i alla fall göra ett försök att skriva lite eftersom det var två såpass positiva samtal.

Dottern:
Är lite dålig på att äta, men är annars en mycket positiv unge på dagis. Hakar alltid på nya aktiviteter med en positiv inställning. Protesterar inte så ofta, men gör sig hörd i alla fall. Tvillingsyskonen som tidigare varit lite av hennes plågoandar har bytt stil och har utvecklats till två riktigt positiva ledargestalter på dagis. T. har ju till och med kommit hem och sagt att de varit snälla med henne och lekt med henne. T. tycker mycket om att pyssla med pillriga saker, ritar mycket och är mycket intresserad av bokstäver. T leker mest med Alicia och Aina, varvar leken med konflikter med den förstnämnda - men på ett jämbördigt sätt.

Sonen:
Är sin systers motsats ifråga om ätandet. Han är också ett mycket positivt barn att ha att göra med, även han hakar på nya aktiviteter utan protester samt med en positiv inställning. Han säger tydligt ifrån när han inte vill vara med om något längre, vilket har medfört att just ingen gör något gentemot honom (typ nyps, drar i håret etc.) V. har inga direkta kompisar så, men leker ofta bredvid de som är nämast honom i ålder. Han har fått för sig att man ska knuffas när man vill ta/få kontakt med någon, men bits inte längre.

Det var väl det som kom fram om barnen från förskolepersonalens sida. Vi funderade på lillebrors talutveckling eftersom han inte pratar än. Eller inte pratar och inte pratar... Han pratar ju massor, men få fattar vad han menar. Däremot tecknar han en hel del för att göra sig förstådd.

Dessutom grunnade (jag) vi på hur förskolan arbetar med genus och jämställdhet. Min tes var att de inte alls jobbat med detta eftersom jag noterat att T. ofta kan få komplimanger för sina kläder, medan det bara hänt en gång för V:s del och det var när kokerskan på dagis berömde honom för sina fina stövlar (blå med ljusblå blommor). Däremot gäller detta med klädkomplimangerna inte personalen på barnens avdelning, de brukar inte kommentera klädseln utan nöjer sig med en hälsning i stil med: "Hej, T/V! Vad kul att du kommer i dag" och det är ju nog så bra tycker jag :-) I alla fall så fick jag min misstanke bekräftad. De har inte jobbat alls med genus/jämställdhet, men ska visst få lite fortbildning i detta till att börja med till hösten. Ska bli intressant att se varthän det barkar i alla fall, för jag lär följa utvecklingen... ;-)

Sitter nu och funderar på vad mer som blev sagt som kan vara värt att ta med, men kommer inte på något desto mer... Jag får väl komplettera allt eftersom och ni som läser får väl fråga i den mån ni vill det ;-)

Nu ska jag i alla fall gå och duscha bort dagens röklukt - har varit med på dagisutflykt till en liten miniby 1,5 mil utanför stan och eftersom det skulle grillas så luktar ju alla kläder följaktligen rök också... Men det var en mycket lyckad utflykt, tyckte både jag och barnen :-)

Link of the day: FOFF

Far i huset har varit lite gasig i magen och det har inte direkt luktat rosor om jag säger så. Den ömme fadern skulle så göra natt på dottern och lättar lite på trycket. Den alltid uppmärksamma dottern noterar detta, liksom den inte helt angenäma doften och utbrister "Det luktar SJÖRÖV!" Nu menade T. förstås att det luktar sjörövare eftersom hon menar att de luktar illa (plus att hon ofta tappar ändelser på ord), men i sammanhanget blev det nog så träffande i alla fall :-)