Att bära barn...
Nu när lillebror varit sjuk i en hel veckas tid med feber och hosta så måste jag bara slå ett slag för bärsjalar!
V. är den sortens barn att han helst bara ska sitta i famnen när han är febrig, hostig och allmänt liten och stackrig och man behöver ju som förälder kunna använda båda sina armar emellanåt...
Alltså...
Dagens länk går till den eminenta och informativa hemsidan
http://www.sjalar.nu/
Bärselar må ju så vara hänt, men den mycket vanligt förekommande bärselen som får bäst i test lite här och där på grund av sin enkelhelt etc. har jag ännu inte sett en 11 kilos 1 1/2 års barn sitta nedklämd i... Jag må ju också säga att efter att ha testat en sådan med T (och då var hon 8 månader och vägde ca 7-8 kg) att jag skulle vilja se de axlar och den nacke som pallar med en hel dags bärande i en sådan...
Så jag säger bara: Heja bärsjalar!
V. är den sortens barn att han helst bara ska sitta i famnen när han är febrig, hostig och allmänt liten och stackrig och man behöver ju som förälder kunna använda båda sina armar emellanåt...
Alltså...
Dagens länk går till den eminenta och informativa hemsidan
http://www.sjalar.nu/
Bärselar må ju så vara hänt, men den mycket vanligt förekommande bärselen som får bäst i test lite här och där på grund av sin enkelhelt etc. har jag ännu inte sett en 11 kilos 1 1/2 års barn sitta nedklämd i... Jag må ju också säga att efter att ha testat en sådan med T (och då var hon 8 månader och vägde ca 7-8 kg) att jag skulle vilja se de axlar och den nacke som pallar med en hel dags bärande i en sådan...
Så jag säger bara: Heja bärsjalar!
Integritet eller bara att veta vad man vill?
Min dotter tycks ha begåvats med en väldig massa integritet. Eller åtminstone en väldig massa säkerhet på vad hon tycker är okej och inte.
Häromkvällen satt vi i soffan och hade vårt vanliga kvällsmys med välling och lite småprat framför tv:n. Jag satt då och strök henne över håret och började försiktigt dra det bakom hennes ena öra när T. tar min hand och bestämt konstaterar att "Du är inte mormor!". Jag får alltså inte lov att stryka håret bakom hennes öra, utan det är bara mormor som åtnjuter det privilegiet... Att i övrigt smeka hennes hår går bra, bara jag inte rubbar det eller ens är i närheten av att föra det bakom öronen :-)
I vanliga fall hade jag nog tyckt att det mest bara var bra att jag inte var mormor (det är ju alltid trevligare att få vara sig själv, menar jag). Men nu vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska tänka... ;-)
Häromkvällen satt vi i soffan och hade vårt vanliga kvällsmys med välling och lite småprat framför tv:n. Jag satt då och strök henne över håret och började försiktigt dra det bakom hennes ena öra när T. tar min hand och bestämt konstaterar att "Du är inte mormor!". Jag får alltså inte lov att stryka håret bakom hennes öra, utan det är bara mormor som åtnjuter det privilegiet... Att i övrigt smeka hennes hår går bra, bara jag inte rubbar det eller ens är i närheten av att föra det bakom öronen :-)
I vanliga fall hade jag nog tyckt att det mest bara var bra att jag inte var mormor (det är ju alltid trevligare att få vara sig själv, menar jag). Men nu vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska tänka... ;-)
10 säkra tecken på barn i hushållet...
1. Pepparkaksburk på badrumshyllan efter att ha mutat barnen till stillasittande under tiden som håret skulle klippas, haken var bara att ingen kom i håg att förflytta burken tillbaka till köket.
2. Fjärrkontroller återfinns högst uppe i bokhyllan, på kylskåpet, på övervåningen i datarummet, i kylskåpet, i skafferiet med flera märkliga ställen.
3. Fjärrkontrollerna är dregliga efter att barnen fått för sig att slicka på dem.
4. Den bärbara telefonen återfinns bara om man ringer hemnumret och ägnar en lååång stund åt att leta efter den med hjälp av ringsignalen.
5. Telefonen tutar ofta upptaget för att barnen lekt med den bärbara telefonen och tyckt att de ska ringa någonstans.
6. Man blir uppringd av främmande människor som undrar vad vi ville (för att barnen lyckats knappa in ett existerande telefonnummer...)
7. Det saknas alltid minst en socke, en sko, en vante, en toffla...
8. Hundarna vandrar omkring med glitterkjolar, femtioelva halsband och diverse halsdukar runt halsen.
9. Daglig ommöblering.
10. Smörgåsar återfinns nedstuckna i ett soffhörn med ett antal kuddar omsorgsfullt placerade ovanpå för att ingen verkligen ska hitta dessa oönskade skalkar (mer än hundarna då).
2. Fjärrkontroller återfinns högst uppe i bokhyllan, på kylskåpet, på övervåningen i datarummet, i kylskåpet, i skafferiet med flera märkliga ställen.
3. Fjärrkontrollerna är dregliga efter att barnen fått för sig att slicka på dem.
4. Den bärbara telefonen återfinns bara om man ringer hemnumret och ägnar en lååång stund åt att leta efter den med hjälp av ringsignalen.
5. Telefonen tutar ofta upptaget för att barnen lekt med den bärbara telefonen och tyckt att de ska ringa någonstans.
6. Man blir uppringd av främmande människor som undrar vad vi ville (för att barnen lyckats knappa in ett existerande telefonnummer...)
7. Det saknas alltid minst en socke, en sko, en vante, en toffla...
8. Hundarna vandrar omkring med glitterkjolar, femtioelva halsband och diverse halsdukar runt halsen.
9. Daglig ommöblering.
10. Smörgåsar återfinns nedstuckna i ett soffhörn med ett antal kuddar omsorgsfullt placerade ovanpå för att ingen verkligen ska hitta dessa oönskade skalkar (mer än hundarna då).
I väntan på chokladtryffeln...
Är det normalt att gå omkring och tänka att man ska spara/anteckna en massa bra, roliga, galna, tråkiga, anmärkningsvärda eller nåt-annat-bra-beskrivande-ord-för-blogginlägg grejer i ett anteckningsblock för att sedan kunna skriva in dem i sin blogg? Jag tror inte det... Eller så är det i allra högsta grad normalt, men kanske av mer övergående art? Jaja... Jag har i alla fall tänkt så ett antal gånger utan att för den delen göra slag i saken och skaffa ett anteckningsblock. Kanske också en normal åkomma. I alla fall för mig.
I morgon vankas det jultallrik på jobbet. Ska bli trevligt. Jag kan dock inte låta bli att hoppas att det blir liite mer än sill och torra, kalla köttbullar med kall klibbig potatis. Det är typ den standarden det brukar ha varit på skolornas jultallrikar hittills.
I dag har jag dessutom haft den sista so-lektionen för i år med en av grupperna. Den kommer sannolikt att upplösas kommande termin (dessa eviga rationaliseringar och nedskärningar!) och eleverna som ingick i nämnda grupp fick skriva ner några önskemål ifråga om grupptillhörighet efter jul. Några av dem ville absolut inte byta lärare vilket jag förstås inte kan låta bli att känna mig lite smickrad över. Å andra sidan har jag hittills inte jobbat med så bra ungar som jag jobbar med nu. De är helt outstanding! I dag har jag suttit med gåshud på armarna när eleverna i en av de andra grupperna (varför envisas jag med att säga grupper när det egentligen rör sig om klasser???) redovisade sina arbeten om några kristna traditioner. Vi fick se två dramatiseringar: om dop och om bröllop samt en film presenterad på dvd om begravning. Det som också var så fantastiskt var att övriga gruppen hängde på och agerade med i dramatiseringarna. Spontant. Guldungar!!!
Det är lite svårt att få något vettigt skrivet här nu. Åtminstone i fråga om att få det sammanhängande. Dottern vaknar i ett. Hon jämrar sig, gnäller lite, är arg som ett litet bi... Hon verkar vaken när jag kommer in, men med tanke på hur snabbt det går för henne att somna om när hon vänt sig så utgår jag ifrån att hon drömmer. Det är inte lätt alla gånger att vara en liten, viljestark treåring.
Inskolningen med lillebror går fortsatt bra. I dag har han varit på dagis utan storasyster i närheten och det enda var väl att han drattat ner från stolen vid frukost, att han grisat ner sin tröja och att han blev trött på förmiddagen - så i morgon följer nappen med. Det är ju däremot inget allvarligt som hänt och det är skönt, tycker jag.
Nu däremot ska jag ner och rulla mörka chokladtryffelbollar som sedan ska doppas i vit choklad. Undrar hur många som kommer att hinna stelna ;-)
I morgon vankas det jultallrik på jobbet. Ska bli trevligt. Jag kan dock inte låta bli att hoppas att det blir liite mer än sill och torra, kalla köttbullar med kall klibbig potatis. Det är typ den standarden det brukar ha varit på skolornas jultallrikar hittills.
I dag har jag dessutom haft den sista so-lektionen för i år med en av grupperna. Den kommer sannolikt att upplösas kommande termin (dessa eviga rationaliseringar och nedskärningar!) och eleverna som ingick i nämnda grupp fick skriva ner några önskemål ifråga om grupptillhörighet efter jul. Några av dem ville absolut inte byta lärare vilket jag förstås inte kan låta bli att känna mig lite smickrad över. Å andra sidan har jag hittills inte jobbat med så bra ungar som jag jobbar med nu. De är helt outstanding! I dag har jag suttit med gåshud på armarna när eleverna i en av de andra grupperna (varför envisas jag med att säga grupper när det egentligen rör sig om klasser???) redovisade sina arbeten om några kristna traditioner. Vi fick se två dramatiseringar: om dop och om bröllop samt en film presenterad på dvd om begravning. Det som också var så fantastiskt var att övriga gruppen hängde på och agerade med i dramatiseringarna. Spontant. Guldungar!!!
Det är lite svårt att få något vettigt skrivet här nu. Åtminstone i fråga om att få det sammanhängande. Dottern vaknar i ett. Hon jämrar sig, gnäller lite, är arg som ett litet bi... Hon verkar vaken när jag kommer in, men med tanke på hur snabbt det går för henne att somna om när hon vänt sig så utgår jag ifrån att hon drömmer. Det är inte lätt alla gånger att vara en liten, viljestark treåring.
Inskolningen med lillebror går fortsatt bra. I dag har han varit på dagis utan storasyster i närheten och det enda var väl att han drattat ner från stolen vid frukost, att han grisat ner sin tröja och att han blev trött på förmiddagen - så i morgon följer nappen med. Det är ju däremot inget allvarligt som hänt och det är skönt, tycker jag.
Nu däremot ska jag ner och rulla mörka chokladtryffelbollar som sedan ska doppas i vit choklad. Undrar hur många som kommer att hinna stelna ;-)
Dagens länk: http://www.skrivihop.nu - en mycket intressant och underhållande sida. Synd att de lagt ner verksamheten bara, jag hade nog behövt både en och två föreläsningar om särskrivning :-)
Macka utan skal...
Min dotter hade en kompis på besök häromdagen. När det vankades mellanmål föll det ju sig naturligt att bjuda honom också på mellis, som för dagen var rostad macka med ost och så mjölk därtill förstås.
När jag väl hade rostat mackorna säger kompisen att han vill ha sin smörgås utan skal... Det tog ett tag innan jag faktiskt förstod att han menade att han ville ha kanterna bortskurna :-)
Sötisarna!
När jag väl hade rostat mackorna säger kompisen att han vill ha sin smörgås utan skal... Det tog ett tag innan jag faktiskt förstod att han menade att han ville ha kanterna bortskurna :-)
Sötisarna!
Hur kommer det sig...
...att en trotsig, testande treåring kan vara en hejare på att samarbeta så länge man inte uttalar följande ord:
1. Måste
2. Ska
3. Skynda
4. Nu
???
1. Måste
2. Ska
3. Skynda
4. Nu
???
"Mamma är en prinsessa" och min dotter är ett litet monster ibland...
T. är bara underbar :-) Det är hon ju egentligen oavsett vad hon gör, men i går var hon det lite extra mycket...
Hon satt vid köksbordet och ritade. På ena sidan pappret ritar hon tre huvudfotingar. Två av dem är lite mindre än den första och har ringar med en större fläck på. Det var hon och lillebror. De var Sjörövar-Fabbe och hade lapp för ögat. Den stora huvudfotingen var pappa, han hade massor av knappar på sig. Mycket riktigt hade han också på sig en skjorta för dagen.
På den andra sidan av pappret har T. ritat en ensam huvudfoting med en cirkel runt benen. Från varje öga strålar det ut tre streck på ovansidan. Det är jag. Jag är en prinsessa med en kjol (cirkeln runt benen) och så har jag ögonfransar (strålarna från ögonen). Jag får också veta att jag är en fin prinsessa som har ögonfransar precis som Kajsa och Mimmi (T. är tittar gärna på Kalle Anka och Musse Pigg).
Mysunge!
Inskolningen med lillebror gick fortsatt bra i dag. Han lekte med, eller snarare parallellt med en (nästan) jämnårig kille och tog ingen större notis om M. Det var däremot inte så populärt att K (inskolningsfröken) tog på honom kläderna, men det brukar å andra sidan aldrig vara omtyckt med påklädning när han är trött.
T. märkte inte ens att pappa var där utan röjde på som vanligt. Det hade visst varit rätt intressant att se henne agera. Jag hade också haft lust att vara en fluga på väggen! I alla fall gick T. i taket över att V. var inne i ett rum med en av de äldre pojkarna. Den äldre killen hade dessutom stängt dörren, vilket T. reagerade otroligt starkt på. En jämnårig kille och T. hade dessutom kommit ihop sig om något. Det slutade med att T. rusade efter, knuffade omkull honom och tryckte ner hans ansikte i snön. Jag tror att vi får börja förbereda oss på upprörda samtal från andra föräldrar snart, eller på kallelser till möten från förskolepersonalen... *hu* Jag som alltid trott att T. varit tyst och försynt... Tydligen har jag haft lite fel. Hemskt nog (?) tycker jag ändå att det är bra att hon inte låter någon sätta sig på henne. Men jag trodde inte att hon skulle vara kapabel att göra på det viset.
Voj, voj...
Hon satt vid köksbordet och ritade. På ena sidan pappret ritar hon tre huvudfotingar. Två av dem är lite mindre än den första och har ringar med en större fläck på. Det var hon och lillebror. De var Sjörövar-Fabbe och hade lapp för ögat. Den stora huvudfotingen var pappa, han hade massor av knappar på sig. Mycket riktigt hade han också på sig en skjorta för dagen.
På den andra sidan av pappret har T. ritat en ensam huvudfoting med en cirkel runt benen. Från varje öga strålar det ut tre streck på ovansidan. Det är jag. Jag är en prinsessa med en kjol (cirkeln runt benen) och så har jag ögonfransar (strålarna från ögonen). Jag får också veta att jag är en fin prinsessa som har ögonfransar precis som Kajsa och Mimmi (T. är tittar gärna på Kalle Anka och Musse Pigg).
Mysunge!
Inskolningen med lillebror gick fortsatt bra i dag. Han lekte med, eller snarare parallellt med en (nästan) jämnårig kille och tog ingen större notis om M. Det var däremot inte så populärt att K (inskolningsfröken) tog på honom kläderna, men det brukar å andra sidan aldrig vara omtyckt med påklädning när han är trött.
T. märkte inte ens att pappa var där utan röjde på som vanligt. Det hade visst varit rätt intressant att se henne agera. Jag hade också haft lust att vara en fluga på väggen! I alla fall gick T. i taket över att V. var inne i ett rum med en av de äldre pojkarna. Den äldre killen hade dessutom stängt dörren, vilket T. reagerade otroligt starkt på. En jämnårig kille och T. hade dessutom kommit ihop sig om något. Det slutade med att T. rusade efter, knuffade omkull honom och tryckte ner hans ansikte i snön. Jag tror att vi får börja förbereda oss på upprörda samtal från andra föräldrar snart, eller på kallelser till möten från förskolepersonalen... *hu* Jag som alltid trott att T. varit tyst och försynt... Tydligen har jag haft lite fel. Hemskt nog (?) tycker jag ändå att det är bra att hon inte låter någon sätta sig på henne. Men jag trodde inte att hon skulle vara kapabel att göra på det viset.
Voj, voj...
Surprise!!! -Barn växer!
T. har lussat på dagis i går. Jag har varit sjuk hemma från jobbet så jag borde väl inte ha begett mig utanför dörrarna hemmavid men jag vägrade att missa det! Sju vilda hästar hade inte kunnat hindra mig.
Än mindre en förkylning. De var i alla fall så himla fina och jag blev bara så tårögd... Det är ett märkligt mamma- eller kanske snarare föräldrafenomen det där. Allt barnen gör blir så ofelbart och perfekt. I det närmaste i alla fall. Det finns ju en mängd hyss som jag inte skulle betrakta om helt ofelbara och perfekta. Som till exempel:
1. Dela ut bajsblöjor som mellanmål åt hundarna.
2. Fixa översvämning i matrummet med hjälp av hundarnas vattenskål.
3. Släppa ut hundarna på gården och sedan springa efter i strumplästen.
4. Gå och vittja grannarnas brevlådor.
5. Skapa kaos i datorn med hjälp av ett antal okända knapptryckningar i okända kombinationer
osv. osv.
I dag har lillebror börjat sin inskolning på dagis. Det känns väldigt tudelat, precis som det faktum att jag insett att min lillprins inte längre är så liten. Han pratar i stort ingenting än, men han har ett enormt ordförråd som han förstår - visst var det det som kallades för passivt ordförråd, eller hur var det? *trött och förvirrad* Likaså kändes det himla skönt att det gick så bra i dag, men samtidigt är det lite jobbigt att stitta där och känna sig totalt bortglömd och dessutom känna det dåliga samvetet komma krypande. Ungefär i stil med att jag ären dålig förälder som inte är hemma längre med barnen... V. är yngst på avdelningen nu och jag tror att det var det som triggade igång den lille figuren med treudden bakom örat.
Jag känner mig iaf rätt lugn inför inskolningen. Lillskräp röjde järnet med de andra barnen efter
luciatåget och försvann som ett litet spårljus. T. hade pratat med sin fröken senare om att hon minsann var den som bestämde över V. sedan när han kom till hennes dagis eftersom han var hennes lillebror. Ego-unge... *kärlek*
M. hade tappat rösten helt, så jag fick följa med som språkrör i dag ;-) Det är i alla fall han som tar inskolningen fram till den 23/12. Sedan tar jag vid direkt efter nyår Lillskräp fann sig i alla fall snabbt tillrätta i dag också. Inget var ju direkt nytt för honom så, men han började med att ta inskolningsfröken i handen och följa med henne in. Väldigt kluven känsla som infann sig där måste jag säga... Sedan såg vi knappt skymten av honom under hela vår timme där. I början kom han och visade någon superintressant majskolv för oss :-) Sedan var han borta.
"Bill och Bull", T:s antagonister och före detta "plågoandar" tyckte V. väldigt mycket om. Kul! T. har dessutom anammat (åtminstone i dag) rollen som sin lillebrors beskyddare liksom devisen "ska någon spöa brorsan så är det jag". Hon gav sig på en av de äldre killarna i går när hon tyckte att han blev för närgången med V. *skakar på huvudet och fnissar* Var ska detta sluta? Min lilla ångvält...
Nu ska jag gå och sova. Hade en massa annat som jag tänkte på, men det försvann, så jag utgår ifrån att det inte var så viktigt eller så dyker det bara upp senare...
Än mindre en förkylning. De var i alla fall så himla fina och jag blev bara så tårögd... Det är ett märkligt mamma- eller kanske snarare föräldrafenomen det där. Allt barnen gör blir så ofelbart och perfekt. I det närmaste i alla fall. Det finns ju en mängd hyss som jag inte skulle betrakta om helt ofelbara och perfekta. Som till exempel:
1. Dela ut bajsblöjor som mellanmål åt hundarna.
2. Fixa översvämning i matrummet med hjälp av hundarnas vattenskål.
3. Släppa ut hundarna på gården och sedan springa efter i strumplästen.
4. Gå och vittja grannarnas brevlådor.
5. Skapa kaos i datorn med hjälp av ett antal okända knapptryckningar i okända kombinationer
osv. osv.
I dag har lillebror börjat sin inskolning på dagis. Det känns väldigt tudelat, precis som det faktum att jag insett att min lillprins inte längre är så liten. Han pratar i stort ingenting än, men han har ett enormt ordförråd som han förstår - visst var det det som kallades för passivt ordförråd, eller hur var det? *trött och förvirrad* Likaså kändes det himla skönt att det gick så bra i dag, men samtidigt är det lite jobbigt att stitta där och känna sig totalt bortglömd och dessutom känna det dåliga samvetet komma krypande. Ungefär i stil med att jag ären dålig förälder som inte är hemma längre med barnen... V. är yngst på avdelningen nu och jag tror att det var det som triggade igång den lille figuren med treudden bakom örat.
Jag känner mig iaf rätt lugn inför inskolningen. Lillskräp röjde järnet med de andra barnen efter
luciatåget och försvann som ett litet spårljus. T. hade pratat med sin fröken senare om att hon minsann var den som bestämde över V. sedan när han kom till hennes dagis eftersom han var hennes lillebror. Ego-unge... *kärlek*
M. hade tappat rösten helt, så jag fick följa med som språkrör i dag ;-) Det är i alla fall han som tar inskolningen fram till den 23/12. Sedan tar jag vid direkt efter nyår Lillskräp fann sig i alla fall snabbt tillrätta i dag också. Inget var ju direkt nytt för honom så, men han började med att ta inskolningsfröken i handen och följa med henne in. Väldigt kluven känsla som infann sig där måste jag säga... Sedan såg vi knappt skymten av honom under hela vår timme där. I början kom han och visade någon superintressant majskolv för oss :-) Sedan var han borta.
"Bill och Bull", T:s antagonister och före detta "plågoandar" tyckte V. väldigt mycket om. Kul! T. har dessutom anammat (åtminstone i dag) rollen som sin lillebrors beskyddare liksom devisen "ska någon spöa brorsan så är det jag". Hon gav sig på en av de äldre killarna i går när hon tyckte att han blev för närgången med V. *skakar på huvudet och fnissar* Var ska detta sluta? Min lilla ångvält...
Nu ska jag gå och sova. Hade en massa annat som jag tänkte på, men det försvann, så jag utgår ifrån att det inte var så viktigt eller så dyker det bara upp senare...
Så många tankar och så lite tid...
Hur många tankar är det inte som gått förlorade den här veckan? Jag har så många gånger tänkt samma tanke: Det HÄR ska jag skriva i bloggen! Det kommer att vara roligt att kunna visa det åt barnen också när de blir äldre osv. hur många gånger har jag inte glömt bort min tanke? Minst lika många gånger och säkert fler därtill...
Det får bli i mycket korta och osammanhängande ordalag alltså :)
V. har sagt ett mycket tydligt "mamma". Han uttalar sin storasysters namn klockrent, liksom "pappa". "Ka" är kaka (matvrak!), "Ba" är blomma, vatten och allt annat...
V. har ökat på hastigheten på sitt tomtande och sladdar numera i kurvorna. Det är med andra ord bara en tidsfråga innan han börjar springa *pust*
I går kom sonen för övrigt för första gången med en bok till mig. Han hade för första gången ro i kroppen att sitta i min famn och lyssna på en berättelse. Eller berättelse och berättelse... "Varför då" av Anna-Clara Tidholm påminner om en pekbok i mina ögon. Men alla hennes böcker är jättebra. Vi har läst dem många gånger i detta hushåll och då inte bara för lillebror.
T. har relaterat det mesta till sig själv den här veckan... Det mesta vi pratar om är "precis som jag" eller "inte jag". Det kan vara allt från att bästisen på dagis också blivit storasyster, till att en annan kompis också fyller tre år eller att hon inte är sjörövare, utan att hon bara lekt sjörövare. Ganska intressant att hon gör den skillnaden - att hon inte är något bara för att hon leker det.
Dessutom verkar det som att T. nu har påbörjat sin karriär som hunddressör. Hon är inte sådär superimponerad av hundarna, utan tycker att de är ganska mycket i vägen och att deras bädd mest är en bra plats att bädda ner sina dockor på (inget vi samtycker med, dock). I veckan kom hon i alla fall på att hon ju faktiskt kan få dem att lyssna. En godsak (spelar mindre roll vad det är, labradorer är ju rätt matglada djur) i handen och så den bestämdaste, mörkaste röst hon kan uppbringa. Vips, så har hon två 35-kilos bjässar i sin hand och de lyder hennes (nästan) minsta vink....
Jag har för övrigt hittat en ny favvislåt! *reklamvarning* Den kommer från den senaste Bamses dunderhits och handlar om Nalle-Maja. Helt underbart med en låt som handlar om en stark, tuff och modig tjej som säger i från och kan säga nej! *hmm, det rimmade visst* Båda barnen är helt begeistrade och rockar till den som aldrig förr.
Arbetet med Huset Under Ständig Renovering går också framåt! Nu är hallen och trapphuset helt grundmålat. Återstår då bara täckfärgen, lister och att fixa garderoben. Gissa vem som är glad över att slippa slipdamm och liknande skit?!
Det får bli i mycket korta och osammanhängande ordalag alltså :)
V. har sagt ett mycket tydligt "mamma". Han uttalar sin storasysters namn klockrent, liksom "pappa". "Ka" är kaka (matvrak!), "Ba" är blomma, vatten och allt annat...
V. har ökat på hastigheten på sitt tomtande och sladdar numera i kurvorna. Det är med andra ord bara en tidsfråga innan han börjar springa *pust*
I går kom sonen för övrigt för första gången med en bok till mig. Han hade för första gången ro i kroppen att sitta i min famn och lyssna på en berättelse. Eller berättelse och berättelse... "Varför då" av Anna-Clara Tidholm påminner om en pekbok i mina ögon. Men alla hennes böcker är jättebra. Vi har läst dem många gånger i detta hushåll och då inte bara för lillebror.
T. har relaterat det mesta till sig själv den här veckan... Det mesta vi pratar om är "precis som jag" eller "inte jag". Det kan vara allt från att bästisen på dagis också blivit storasyster, till att en annan kompis också fyller tre år eller att hon inte är sjörövare, utan att hon bara lekt sjörövare. Ganska intressant att hon gör den skillnaden - att hon inte är något bara för att hon leker det.
Dessutom verkar det som att T. nu har påbörjat sin karriär som hunddressör. Hon är inte sådär superimponerad av hundarna, utan tycker att de är ganska mycket i vägen och att deras bädd mest är en bra plats att bädda ner sina dockor på (inget vi samtycker med, dock). I veckan kom hon i alla fall på att hon ju faktiskt kan få dem att lyssna. En godsak (spelar mindre roll vad det är, labradorer är ju rätt matglada djur) i handen och så den bestämdaste, mörkaste röst hon kan uppbringa. Vips, så har hon två 35-kilos bjässar i sin hand och de lyder hennes (nästan) minsta vink....
Jag har för övrigt hittat en ny favvislåt! *reklamvarning* Den kommer från den senaste Bamses dunderhits och handlar om Nalle-Maja. Helt underbart med en låt som handlar om en stark, tuff och modig tjej som säger i från och kan säga nej! *hmm, det rimmade visst* Båda barnen är helt begeistrade och rockar till den som aldrig förr.
Arbetet med Huset Under Ständig Renovering går också framåt! Nu är hallen och trapphuset helt grundmålat. Återstår då bara täckfärgen, lister och att fixa garderoben. Gissa vem som är glad över att slippa slipdamm och liknande skit?!
"Tomte"...
...är ett av T:s favorituttryck just nu. Det pratas om tomtar i tid och otid, inga långa stunder och monologer. Men lite och ofta. På pottan, till frukost, på väg till dagis, på väg hem från dagis, vid middagen och vid sängdags. Bland annat. Jag kan inte upphöra att fascineras av T:s aldrig sinande ström av ord (vem 17 brås ungen på???) och hennes otroliga fantasi. Vad hon då berättar om spelar mindre roll, så jag kan leva med att hon babblar på om tomten ett tag till. Tror jag i alla fall. Det är lugnt nu när hon sover ;-) Fast i går natt så pratade hon om tomten i sömnen också och då var det liksom lite läge att kväva ett skratt i kudden. Sjörövare är fortfarande populärt, så det varvar hon tomtesnacket med. Skönt med lite variation i alla fall.
I dag var vi på julmarknad också. Friskolan på orten arrangerade den och det var mycket trevligt att släpa med sig barnen och deras mormor på promenad under tiden som barnens far och morfar jobbade på Huset Under Ständig Renovering. Köpte naturligtvis en massa matbröd (Gahhku) och varsin handtovad tomte till barnen. För att vara en mamma som är lite smygless på dotterns prat om tomtar så är jag rätt inkonsekvent må jag ju säga ;-)
Kebnekaisorna var också på plats med sina hundar och bjöd barnen på turer med hundsläde. Jag trodde inte att T. skulle våga åka ensam, men ack så jag bedrog mig. I väg for släden med ett huj, dold i ett moln av snö. Jag lyssnade efter det panikslagna vrålet från T. men hörde inget. Tänkte att hon förmodligen tystnat av chocken... När släden sedan kommer tillbaka ser jag bara en överlycklig T. med ett leende som hade bländat självaste solen och hör bara en lycklig kommentar: "Vilken FAAART". Nu ska husets hundar tränas på att dra är det beslutat av dottern. Vem som ska ta hand om det återstår att se ;-)
Lillebror var mest bara trött hela promenaden. Han knoppade in efter en dryg kvart och sov sig igenom både julmarknad och promenad. Hörde bara hans nöjda snarkande och sovmummel från vagnen. Skönt att V. sov så gott och hyfsat länge, han blir plågsamt missnöjd om han inte fått sin beskärda del av sömn under natten/dagen.
Nu ska här maskeras tak och golv så att grundmålandet av väggarna i hallen och trapphuset kan inledas under morgondagen.
Tjingeling!
I dag var vi på julmarknad också. Friskolan på orten arrangerade den och det var mycket trevligt att släpa med sig barnen och deras mormor på promenad under tiden som barnens far och morfar jobbade på Huset Under Ständig Renovering. Köpte naturligtvis en massa matbröd (Gahhku) och varsin handtovad tomte till barnen. För att vara en mamma som är lite smygless på dotterns prat om tomtar så är jag rätt inkonsekvent må jag ju säga ;-)
Kebnekaisorna var också på plats med sina hundar och bjöd barnen på turer med hundsläde. Jag trodde inte att T. skulle våga åka ensam, men ack så jag bedrog mig. I väg for släden med ett huj, dold i ett moln av snö. Jag lyssnade efter det panikslagna vrålet från T. men hörde inget. Tänkte att hon förmodligen tystnat av chocken... När släden sedan kommer tillbaka ser jag bara en överlycklig T. med ett leende som hade bländat självaste solen och hör bara en lycklig kommentar: "Vilken FAAART". Nu ska husets hundar tränas på att dra är det beslutat av dottern. Vem som ska ta hand om det återstår att se ;-)
Lillebror var mest bara trött hela promenaden. Han knoppade in efter en dryg kvart och sov sig igenom både julmarknad och promenad. Hörde bara hans nöjda snarkande och sovmummel från vagnen. Skönt att V. sov så gott och hyfsat länge, han blir plågsamt missnöjd om han inte fått sin beskärda del av sömn under natten/dagen.
Nu ska här maskeras tak och golv så att grundmålandet av väggarna i hallen och trapphuset kan inledas under morgondagen.
Tjingeling!
