Nyfrälst!
Tjoflöjt!
Jag har precis suttit och talat med maken i långt över en timme, vi har till och med roat oss med att spela lite sällskapsspel. Ändå sitter han många, långa mil hemifrån. Ändå kostade detta oss inte ett nå. Ja, mer än tiden vi lade ner på det, förstås... Och det var det ju värt.
Det är sådant här som jag gillar med internet. Att det finns en del möjligheter också och inte bara elände med det...
Ta ett program som Skype t.ex. som maken och jag nyss suttit och talat över. Via datorerna. Nu fick ungarna också chansen att få prata med sin pappa i lugn och ro, i den takt de vill. Mycket värt!
Jag är nyfrälst! :)
Håll förresten tummarna för mig i morgon när jag ska träffa både min nya chef och kollega! Det kommer säkert att gå bra, men det är pirrigt i alla fall...
Jag har precis suttit och talat med maken i långt över en timme, vi har till och med roat oss med att spela lite sällskapsspel. Ändå sitter han många, långa mil hemifrån. Ändå kostade detta oss inte ett nå. Ja, mer än tiden vi lade ner på det, förstås... Och det var det ju värt.
Det är sådant här som jag gillar med internet. Att det finns en del möjligheter också och inte bara elände med det...
Ta ett program som Skype t.ex. som maken och jag nyss suttit och talat över. Via datorerna. Nu fick ungarna också chansen att få prata med sin pappa i lugn och ro, i den takt de vill. Mycket värt!
Jag är nyfrälst! :)
Håll förresten tummarna för mig i morgon när jag ska träffa både min nya chef och kollega! Det kommer säkert att gå bra, men det är pirrigt i alla fall...
Fredag
Ja, det är inte fredag i dag... Men det har varit lite fredagskänsla :)
Har haft lyxdagar med barnen i går och i dag. I går fick dottern vara ledig från dagis, vi åt frukost på ett mysigt fik och gick sedan till badis. Åt lunch hemma innan vi hämtade sonen. I dag var det tvärtom. Dottern fick vara på dagis där de för övrigt hade avslutning på grupptimmarna - de åkte till en grill och åt hamburgare... Lyxigt för ungarna! Sonen och jag gjorde om gårdagens procedur. Vad ovant det är att bara ha koll på ett barn åt gången. Vad mysigt det är att kunna ägna sig åt ett barn åt gången och fullkomligen duscha dem i uppmärksamhet. I dag tog vi dessutom bussen upp på stan och köpte mjukglass samtidigt som vi hjälpte mormor och morfar med blomvattning.
På fredag, i alla fall, så ska jag till min nya skola och träffa rektorn (som jag iofs har haft som ämneskollega förut, men det spelar mindre roll - nu är han rektor) och min blivande kollega, som också blir ny på skolan. Jag är lur på vem hon är, med stor sannolikhet en gammal studiekamrat till mig. Ska bli intressant att mötas som kollegor på samma skola nu.
Jag är glad över att det gått så fort från besked om skolan till träff och introduktion där. Det lugnar.
Nu däremot kallar plikten. Närmare bestämt de små monstren som är hungriga... Det märks på barnen att deras far är borta och att de vet att han kommer att vara borta länge. Dottern är en mycket arg ung dam och sonen har nära till gråten för det mesta. Han söker mycket närhet och gosar mer än någonsin med mina öron... Måtte de återstående 16 dagarna gå fort...
Har haft lyxdagar med barnen i går och i dag. I går fick dottern vara ledig från dagis, vi åt frukost på ett mysigt fik och gick sedan till badis. Åt lunch hemma innan vi hämtade sonen. I dag var det tvärtom. Dottern fick vara på dagis där de för övrigt hade avslutning på grupptimmarna - de åkte till en grill och åt hamburgare... Lyxigt för ungarna! Sonen och jag gjorde om gårdagens procedur. Vad ovant det är att bara ha koll på ett barn åt gången. Vad mysigt det är att kunna ägna sig åt ett barn åt gången och fullkomligen duscha dem i uppmärksamhet. I dag tog vi dessutom bussen upp på stan och köpte mjukglass samtidigt som vi hjälpte mormor och morfar med blomvattning.
På fredag, i alla fall, så ska jag till min nya skola och träffa rektorn (som jag iofs har haft som ämneskollega förut, men det spelar mindre roll - nu är han rektor) och min blivande kollega, som också blir ny på skolan. Jag är lur på vem hon är, med stor sannolikhet en gammal studiekamrat till mig. Ska bli intressant att mötas som kollegor på samma skola nu.
Jag är glad över att det gått så fort från besked om skolan till träff och introduktion där. Det lugnar.
Nu däremot kallar plikten. Närmare bestämt de små monstren som är hungriga... Det märks på barnen att deras far är borta och att de vet att han kommer att vara borta länge. Dottern är en mycket arg ung dam och sonen har nära till gråten för det mesta. Han söker mycket närhet och gosar mer än någonsin med mina öron... Måtte de återstående 16 dagarna gå fort...
Skolbyte
Till hösten byter jag skola. Jag har varit på den nuvarande sedan 2000, så det känns som att det är dags och jag har ju vetat om att det kan bli aktuellt med flytt sedan januari.
Ändå känns det kluvet. Jag har några kollegor som jag tycker väldigt mycket om. Både i fråga om att arbeta med och att ha som vänner. Dem kommer jag att sakna väldigt, väldigt mycket. Jag kommer också att sakna min chef, som jag precis börjat få kläm på och vice versa. Nu ska jag lära känna chef nr tre inom loppet av tre år. Det känns mindre kul.
Däremot hamnar jag på den skola som stod högst upp på min önskelista. Jag var in till chefen en vecka innan mitt besked och talade om att jag eventuellt kunde tänka mig att flytta på mig (även fast jag inte skulle ha stått på tur) om det skulle dyka upp några tjänster på just den aktuella skolan. Så det är ju bra.
Det är också bra att få möjlighet att testa att jobba på ett lite annorlunda sätt. Kul att få lära sig en ny skola. Att få en ny möjlighet att lära känna andra människor, att de får lära känna mig - så som jag är i dag.
Jag inser också att jag kommer att få stå där framme och bli avtackad på personalens avslutningsmiddag. Det kommer att bli svårt. Tårarna kommer garanterat att bryta fram. Det kommer att finnas mycket som jag vill ha sagt, men ord för väldigt lite av det. Det skulle nog heller inte höras så mycket bakom tårarna...
Det känns kluvet. Konstigt. En skum blandning av positiv förväntan och sorg.
Ändå känns det kluvet. Jag har några kollegor som jag tycker väldigt mycket om. Både i fråga om att arbeta med och att ha som vänner. Dem kommer jag att sakna väldigt, väldigt mycket. Jag kommer också att sakna min chef, som jag precis börjat få kläm på och vice versa. Nu ska jag lära känna chef nr tre inom loppet av tre år. Det känns mindre kul.
Däremot hamnar jag på den skola som stod högst upp på min önskelista. Jag var in till chefen en vecka innan mitt besked och talade om att jag eventuellt kunde tänka mig att flytta på mig (även fast jag inte skulle ha stått på tur) om det skulle dyka upp några tjänster på just den aktuella skolan. Så det är ju bra.
Det är också bra att få möjlighet att testa att jobba på ett lite annorlunda sätt. Kul att få lära sig en ny skola. Att få en ny möjlighet att lära känna andra människor, att de får lära känna mig - så som jag är i dag.
Jag inser också att jag kommer att få stå där framme och bli avtackad på personalens avslutningsmiddag. Det kommer att bli svårt. Tårarna kommer garanterat att bryta fram. Det kommer att finnas mycket som jag vill ha sagt, men ord för väldigt lite av det. Det skulle nog heller inte höras så mycket bakom tårarna...
Det känns kluvet. Konstigt. En skum blandning av positiv förväntan och sorg.
Det är inte sant!!!
Maken åkte till Holland i går för att stanna där i tre veckor. Hittills när han har varit i väg har det visat sig att något händer. Nåt jävelskap... Om inte resan kråglar, så händer det något här hemma med någons hälsa eller bil...
Nu senast körde jag ju sönder ett däck.
I dag hände det igen. Inte att jag körde sönder ett däck, men att jag kom i bilrelaterat klammeri med rättvisan.
Någon som blir förvånad över att något hände? Nej, tänkte väl det. Jag hoppades in i det längsta att det skulle gå vägen, men INTE då...
Körde mammas bil. På den är varvtalsräknaren och hastighetsmätaren omkastade i förhållande till Volvon som jag annars kör. Kommer in på en 30-sträcka, kollar det jag tror är hastighetsmätaren. Ser okej ut. 25 på 30-sträcka, då har jag marginal också. Uppe på krönet av det som i folkmun kallas för Runabacken står en polis och vinkar in mig.
38 km/h på 30-sträcka. Typiskt. Fick till och med nervösa ryckningar i ansiktet där jag stod.
Det är bra att polisen är ute. Men det kan väl för f*n finnas nån rättvisa i den här världen?! Jag är petnoga med hastighetsbegänsningarna, men nu - nu när jag kollar på fel mätarjä*el... DÅ ska jag åka dit.
Antar att det bara är att sätta sig ner och invänta nästa lilla (o)trevlighet nu... Jag vågar inte längre hoppas på att jag ska vara förskonad, inte ens för resten av den här treveckorsperioden.
Tycker att Murphys lag passar bra att citera en dag som denna:
Nu senast körde jag ju sönder ett däck.
I dag hände det igen. Inte att jag körde sönder ett däck, men att jag kom i bilrelaterat klammeri med rättvisan.
Någon som blir förvånad över att något hände? Nej, tänkte väl det. Jag hoppades in i det längsta att det skulle gå vägen, men INTE då...
Körde mammas bil. På den är varvtalsräknaren och hastighetsmätaren omkastade i förhållande till Volvon som jag annars kör. Kommer in på en 30-sträcka, kollar det jag tror är hastighetsmätaren. Ser okej ut. 25 på 30-sträcka, då har jag marginal också. Uppe på krönet av det som i folkmun kallas för Runabacken står en polis och vinkar in mig.
38 km/h på 30-sträcka. Typiskt. Fick till och med nervösa ryckningar i ansiktet där jag stod.
Det är bra att polisen är ute. Men det kan väl för f*n finnas nån rättvisa i den här världen?! Jag är petnoga med hastighetsbegänsningarna, men nu - nu när jag kollar på fel mätarjä*el... DÅ ska jag åka dit.
Antar att det bara är att sätta sig ner och invänta nästa lilla (o)trevlighet nu... Jag vågar inte längre hoppas på att jag ska vara förskonad, inte ens för resten av den här treveckorsperioden.
Tycker att Murphys lag passar bra att citera en dag som denna:
Murphys lag:
Om något kan gå snett kommer det att gå snett, och vid sämsta möjliga tillfälle.
Murphys första lag:
Ingenting är lika lätt som det ser ut.
Murphys andra lag:
Allting tar längre tid än du tror.
Murphys tredje lag:
I all vetenskap kommer allt som kan gå snett att gå snett.
Murphys fjärde lag:
Om möjligheten finns att flera saker kan gå snett, kommer den som orsakar mest skada att faktiskt att gå snett.
Murphys femte lag:
Om någonting absolut inte kan gå snett, gör det det ändå.
Murphys sjätte lag:
Om du upptäcker att något kan gå snett på fyra olika sätt och vidtar åtgärder för att förebygga dessa, kommer ett femte sätt som du fullständigt oförberedd på omedelbart att dyka upp.
Murphys sjunde lag:
Om du låter allt gå sin gilla gång, kommer det att gå från dåligt till sämre.
Murphys åttonde lag:
Om allting ser ut att gå bra har du uppenbarligen missat nåt.
Murphys nionde lag:
Naturen står alltid på det glömda misstagets sida.
Murphys elfte lag:
Det är omöjligt att göra något idiotsäkert eftersom idioter är så genialiska.
Jaaa, må hon leeeva...
I dag fyller en skön medmamma i södern år... Hurra för dig, Amlon! Hoppas att du får en riktigt bra födelsedag!
Varför?
Det är svårt. Otroligt svårt.
Jag är arg, ledsen. Fylld av hat, ilska, sorg, frågetecken och jag vet inte allt...
Det är samma sak varje gång. Varje gång jag talar om Förintelsen och alla de fasor som det andra världskriget förde med sig för så många människor tillsammans med mina elever.
Bilder etsar sig fast på min näthinna. Denna gång är det än jobbigare att se bilder föreställande kvinnor och barn på väg till sin avrättning, att se bilderna på de döda kropparna ibland vilka det finns överlevande barn som snart ska få sitt "nådaskott".
De känslor och tankar som rör sig i mitt inre just nu går inte att beskriva i ord. Jag kan för mitt liv inte förstå varifrån all den ondska kom som skapade allt detta lidande. Varifrån det agerande ifrån omvärlden kom som tillät detta vansinne att fortsätta...
Jag försöker ofta att hitta en mening med allt som sker. Att det finns ett skäl till varför saker händer. Just nu går det bara inte.
Jag är arg, ledsen. Fylld av hat, ilska, sorg, frågetecken och jag vet inte allt...
Det är samma sak varje gång. Varje gång jag talar om Förintelsen och alla de fasor som det andra världskriget förde med sig för så många människor tillsammans med mina elever.
Bilder etsar sig fast på min näthinna. Denna gång är det än jobbigare att se bilder föreställande kvinnor och barn på väg till sin avrättning, att se bilderna på de döda kropparna ibland vilka det finns överlevande barn som snart ska få sitt "nådaskott".
De känslor och tankar som rör sig i mitt inre just nu går inte att beskriva i ord. Jag kan för mitt liv inte förstå varifrån all den ondska kom som skapade allt detta lidande. Varifrån det agerande ifrån omvärlden kom som tillät detta vansinne att fortsätta...
Jag försöker ofta att hitta en mening med allt som sker. Att det finns ett skäl till varför saker händer. Just nu går det bara inte.
Rädda en medmamma
Intressant förslag!
Norge, med sina stora olje- och gastillgångar, diskuterar ett förbud mot bensinbilar. Jag tycker att det är ett väldigt intressant förslag, men är samtidigt lite kluven till det...
Å ena sidan tycker jag att det är lysande ur miljösynpunkt. Tekniken behöver få ett skäl att utvecklas ytterligare och här dyker det ju upp ett gigantiskt incitament. Det är också nödvändigt att "vi i väst" agerar som förebilder för att andra ska följa efter. Ta Indien och Kina som exempel, två av de snabbast växande ekonomierna - där många (alla?) strävar efter att nå samma standard som vi redan har. Har vi rätten eller för den delen mandatet att säga att de ska avstå från allt det vi har? Jag anser inte det. Jag menar att vi måste tänka mer på hur och vad vi konsumerar här i väst och att vi måste börja med att visa vägen.
I alla fall... Tillbaka till huvudspåret.... Å andra sidan tror jag att de enskilda hushållen behöver någon typ av stöd för att så många som möjligt ska ha råd med att endera konvertera sina befintliga bilar eller för att man ska ha råd med att köpa en nyare och miljövänligare bil. En bil kostar många pengar att köpa i dag och en väl fungerande kollektivtrafik finns inte överallt. Vi är trots allt rätt beroende av att kunna ta oss bland annat mellan jobb och hem...
Ska bli intressant att se vad som händer i Norge. Hur gick det förresten med det diskuterade förbudet mot vanliga glödlampor i Australien?
Å ena sidan tycker jag att det är lysande ur miljösynpunkt. Tekniken behöver få ett skäl att utvecklas ytterligare och här dyker det ju upp ett gigantiskt incitament. Det är också nödvändigt att "vi i väst" agerar som förebilder för att andra ska följa efter. Ta Indien och Kina som exempel, två av de snabbast växande ekonomierna - där många (alla?) strävar efter att nå samma standard som vi redan har. Har vi rätten eller för den delen mandatet att säga att de ska avstå från allt det vi har? Jag anser inte det. Jag menar att vi måste tänka mer på hur och vad vi konsumerar här i väst och att vi måste börja med att visa vägen.
I alla fall... Tillbaka till huvudspåret.... Å andra sidan tror jag att de enskilda hushållen behöver någon typ av stöd för att så många som möjligt ska ha råd med att endera konvertera sina befintliga bilar eller för att man ska ha råd med att köpa en nyare och miljövänligare bil. En bil kostar många pengar att köpa i dag och en väl fungerande kollektivtrafik finns inte överallt. Vi är trots allt rätt beroende av att kunna ta oss bland annat mellan jobb och hem...
Ska bli intressant att se vad som händer i Norge. Hur gick det förresten med det diskuterade förbudet mot vanliga glödlampor i Australien?
När har man gjort nog?
Sitter och svettas över att betygen snart ska sättas. Den 8 juni ska Disketten lämnas in för utskrift. Nu häckar jag framför datorn och gör en sammanställning av elevernas samtliga resultat, deras utveckling och all dokumentation som jag har...
Ser att det finns elever som trots femtielva miljoner påminnelser inte gjort allt de ska. Att det finns elever som vet att de behöver göra vissa saker för att visa att de nått målen, men som ändå struntar i det. De "glömmer bort", säger att de inget fått veta om de olika uppgifterna etc etc. I bland händer det förstås att de glömmer eller att de varit frånvarande just den specifika lektionen när uppgiften gåtts igenom - å andra sidan borde det ju inte vara en så stor sak att ta med jobbet nästa dag eller för den delen att fråga vad man missat när man varit borta.
Jag får en stor klump av obehag i magen när jag inser att det faktiskt skulle kunna vara så att jag under min lediga vecka (nästa vecka) kommer att ha en hög arbeten att gå igenom... Jag vill inte ha det så. Alla arbeten etc. skulle ju ha varit inne senast förra veckan. Jag känner mig jättestressad över betygen. Över att jag kanske inte gjort nog även fast jag vet att jag gjort allt som står i min makt.
Jag menar att eleverna vid 15 års ålder bör kunna ta ett eget ansvar vid frånvaro. Att de ska ha förstått att frånvaro kräver att man jobbar in en del missat arbete. Att de ska ha förstått att man måste visa vad man kan för att kunna få betyg. I skolans uppdrag ingår ju också att alla elever ska nå Målen. Att alla elever ska gå ut grundskolan med godkända betyg. Men vad händer om de inte vill? Om de högaktningsfullt struntar i betygen? Om de inte orkar idas? Om de trots femtielva samtal och åtgärdsprogram och utvecklingsplaner inte bryr sig/har förmåga/inte inser konsekvenserna av sitt val?
Jag kan trots allt leda en åsna till vattnet, men jag kan inte tvinga den att dricka... Vad händer sedan när åsnan inser att den var törstig och att det plötsligt inte finns vatten?
Eller i skolvärlden: Vad händer när eleverna inser att de faktiskt inte fick betyg för att de inte visat att de uppnått målen? När de står där på skolavslutningsdagen i årskurs 9 med ett antal streck istället för bokstäverna G, V, M på pappret... Oftast blir det någon annans fel. Oftast lärarens som inte sagt något, gjort något och så vidare...
Jag har provat alla de möjliga varianter. "Tjatat", tigit, resonerat, skriftliga meddelanden, föräldrakontakter...
När har man gjort nog?
När är det dags att släppa taget och inse att det som gjorts är nog?
När är det dags att släppa taget och låta eleverna ta ansvar för sina egna handlingar (eller icke-handlingar)?
Ser att det finns elever som trots femtielva miljoner påminnelser inte gjort allt de ska. Att det finns elever som vet att de behöver göra vissa saker för att visa att de nått målen, men som ändå struntar i det. De "glömmer bort", säger att de inget fått veta om de olika uppgifterna etc etc. I bland händer det förstås att de glömmer eller att de varit frånvarande just den specifika lektionen när uppgiften gåtts igenom - å andra sidan borde det ju inte vara en så stor sak att ta med jobbet nästa dag eller för den delen att fråga vad man missat när man varit borta.
Jag får en stor klump av obehag i magen när jag inser att det faktiskt skulle kunna vara så att jag under min lediga vecka (nästa vecka) kommer att ha en hög arbeten att gå igenom... Jag vill inte ha det så. Alla arbeten etc. skulle ju ha varit inne senast förra veckan. Jag känner mig jättestressad över betygen. Över att jag kanske inte gjort nog även fast jag vet att jag gjort allt som står i min makt.
Jag menar att eleverna vid 15 års ålder bör kunna ta ett eget ansvar vid frånvaro. Att de ska ha förstått att frånvaro kräver att man jobbar in en del missat arbete. Att de ska ha förstått att man måste visa vad man kan för att kunna få betyg. I skolans uppdrag ingår ju också att alla elever ska nå Målen. Att alla elever ska gå ut grundskolan med godkända betyg. Men vad händer om de inte vill? Om de högaktningsfullt struntar i betygen? Om de inte orkar idas? Om de trots femtielva samtal och åtgärdsprogram och utvecklingsplaner inte bryr sig/har förmåga/inte inser konsekvenserna av sitt val?
Jag kan trots allt leda en åsna till vattnet, men jag kan inte tvinga den att dricka... Vad händer sedan när åsnan inser att den var törstig och att det plötsligt inte finns vatten?
Eller i skolvärlden: Vad händer när eleverna inser att de faktiskt inte fick betyg för att de inte visat att de uppnått målen? När de står där på skolavslutningsdagen i årskurs 9 med ett antal streck istället för bokstäverna G, V, M på pappret... Oftast blir det någon annans fel. Oftast lärarens som inte sagt något, gjort något och så vidare...
Jag har provat alla de möjliga varianter. "Tjatat", tigit, resonerat, skriftliga meddelanden, föräldrakontakter...
När har man gjort nog?
När är det dags att släppa taget och inse att det som gjorts är nog?
När är det dags att släppa taget och låta eleverna ta ansvar för sina egna handlingar (eller icke-handlingar)?
Måste dela med mig :)
Har suttit och drömt mig bort till varmare nejder igen. Hittade så den absolut härligaste bilden som togs under min och makens bröllopsresa :) Tyckte att det var så fantastiskt hur denna hund så avslappnat kunde ligga och sova vid ingången till vad som såg ut att vara en välbesökt affär...
Rubrik? Måste jag verkligen hitta något som passar?
Vad skönt det är att vara tillbaka till mer normala gängor! I alla fall för en vecka...
Knäpp som undertecknad är så tänkte jag bara skynda mig att ladda batterierna den här veckan för att palla med de tre nästföljande veckorna då maken är borta i Nederländerna. Låter logiskt och bra, va?! Skynda sig att ladda batterierna. *hmpf*
Jaja... Det får bli som det blir.
Jag har i alla fall räknat ut att jag har 15 arbetsdagar kvar tills det är sommarlov. *hurra* Det är i och för sig 15 intensiva dagar, men det går nog bra i alla fall. Jag tror då det.
I dag har jag roat mig ute i trädgården. Eller det som ska påminna om en trädgård. Gård kanske passar bättre... Har krattat och brett ut de sista två snöhögarna så att de kunde försvinna, har släppt ut syrenerna från snörena som höll ihop dem under vintern. Samma sak med min rosenbuske. Det mesta har börjat knoppa sig nu. Till och med vinbärsbusken... Ååååå, vad underbart den doftar när man rör den :) *lycka* Vill läsa mer om trädgårdar och skulle gärna hitta fler växter som tål klimatet här uppe... Tips emottages tacksamt!
Krattningen var också bra för att råda bot på min helt enorma träningsvärk. Kan knappt ta av en jacka eller för den delen få av mig bh:n utan att jämra mig. Har huserat i mina föräldrars stuga i helgen och roat mig med att hugga ved. är man då i taskig form innan så känns det ju efteråt. Kul och välgörande var det i alla fall! Vet inte vad det är med just vedhuggning som gör att man mår så bra efteråt, själsligen såväl som kroppsligen (träningsvärken undantagen då).
Knäpp som undertecknad är så tänkte jag bara skynda mig att ladda batterierna den här veckan för att palla med de tre nästföljande veckorna då maken är borta i Nederländerna. Låter logiskt och bra, va?! Skynda sig att ladda batterierna. *hmpf*
Jaja... Det får bli som det blir.
Jag har i alla fall räknat ut att jag har 15 arbetsdagar kvar tills det är sommarlov. *hurra* Det är i och för sig 15 intensiva dagar, men det går nog bra i alla fall. Jag tror då det.
I dag har jag roat mig ute i trädgården. Eller det som ska påminna om en trädgård. Gård kanske passar bättre... Har krattat och brett ut de sista två snöhögarna så att de kunde försvinna, har släppt ut syrenerna från snörena som höll ihop dem under vintern. Samma sak med min rosenbuske. Det mesta har börjat knoppa sig nu. Till och med vinbärsbusken... Ååååå, vad underbart den doftar när man rör den :) *lycka* Vill läsa mer om trädgårdar och skulle gärna hitta fler växter som tål klimatet här uppe... Tips emottages tacksamt!
Krattningen var också bra för att råda bot på min helt enorma träningsvärk. Kan knappt ta av en jacka eller för den delen få av mig bh:n utan att jämra mig. Har huserat i mina föräldrars stuga i helgen och roat mig med att hugga ved. är man då i taskig form innan så känns det ju efteråt. Kul och välgörande var det i alla fall! Vet inte vad det är med just vedhuggning som gör att man mår så bra efteråt, själsligen såväl som kroppsligen (träningsvärken undantagen då).
Rekord!
I går fick jag nog lite pensionärspoäng ;) För typ andra gången på ett år så gick jag och lade mig före kl. 22.30... Närmare bestämt 21.30! Känns rätt coolt att jag faktiskt lyckades släcka lampan och somna då! :)
Insåg rent förnuftsmässigt att det kommer att bli en jobbig dag i dag om jag, min vana trogen, ska sitta uppe och uggla till minst 22.30 samt släcka lampan vid typ 24 och ungarna envisas med att vakna typ. 6-6.30... Läste också en artikel om sömnrubbningar i en av kvällstidningarna. Om hur man med hjälp av KBT kan komma tillrätta med dem. En av åtgärderna var att gå och lägga sig när ögonen blir tunga eller när man börjar att gäspa.
Jag började gäspa vid 21 och bestämde mig då för att skippa TV:n och välja sängen i första hand. Nu, med facit i hand, så var det det absolut bästa jag kunde göra! Vaknade till vid 6 - utan väckarklocka, före sonen! Tror aldrig att det hänt förut! (Inte på helgerna i alla fall). Kunde med andra ord slumra en stund till innan han också vaknade.
Det är häftigt att vakna kl. 6.30, ha sovit 9 timmar och känna sig utvilad! Men det är ovant att titta på klockan, konstatera att den är 8, att jag och barnen varit vakna i 1,5 timmar, har ätit frukost och fixat undan allt det där som hör morgonen till...
Att det sedan är hela ;) 4 grader varmt och att det faktiskt är uppehåll gör att det känns ännu mer okej... Möjligen hade jag önskat att vi var på en varm medelhavsö eller något liknande. Men man kan ju inte få allt, bara nästan ;)
Soluppgång över medelhavet... Bilden togs under min och makens bröllopsresa till Santorini -01.
Insåg rent förnuftsmässigt att det kommer att bli en jobbig dag i dag om jag, min vana trogen, ska sitta uppe och uggla till minst 22.30 samt släcka lampan vid typ 24 och ungarna envisas med att vakna typ. 6-6.30... Läste också en artikel om sömnrubbningar i en av kvällstidningarna. Om hur man med hjälp av KBT kan komma tillrätta med dem. En av åtgärderna var att gå och lägga sig när ögonen blir tunga eller när man börjar att gäspa.
Jag började gäspa vid 21 och bestämde mig då för att skippa TV:n och välja sängen i första hand. Nu, med facit i hand, så var det det absolut bästa jag kunde göra! Vaknade till vid 6 - utan väckarklocka, före sonen! Tror aldrig att det hänt förut! (Inte på helgerna i alla fall). Kunde med andra ord slumra en stund till innan han också vaknade.
Det är häftigt att vakna kl. 6.30, ha sovit 9 timmar och känna sig utvilad! Men det är ovant att titta på klockan, konstatera att den är 8, att jag och barnen varit vakna i 1,5 timmar, har ätit frukost och fixat undan allt det där som hör morgonen till...
Att det sedan är hela ;) 4 grader varmt och att det faktiskt är uppehåll gör att det känns ännu mer okej... Möjligen hade jag önskat att vi var på en varm medelhavsö eller något liknande. Men man kan ju inte få allt, bara nästan ;)
Soluppgång över medelhavet... Bilden togs under min och makens bröllopsresa till Santorini -01.
Denna dag, ett liv!
Maken har rest bort nu och jag har börjat rejset med att få ihop livspusslet hemmavid. Det märks att jag är stressad även fast jag gärna skulle vilja tro att jag inte är det. Att det dessutom är PMS-vecka gör väl inte saken direkt trevligare :/
Det skulle liksom räcka med detta plus att jag kom på kant med en släkting i en lite infekterad fråga, men som lök på laxen så har jag kört sönder ett däck på bilen.
- Kom ut från en rondell under uppbyggnad, kom på att jag glömt hundarna hos mina föräldrar i min iver att komma hem till barnen, skulle göra en u-sväng. Stressad förstås. Trodde att jag skulle komma runt, inser att det inte går, kommer bil längre bort, låter bli att backa och chansar på att jag tar mig över trottoarstenarna men fastnar över dem. Försöker köra framåt, går inte. Backar, går inte - antar att det är där jag pajade däcket. Blir stående, vill bara gråta... Känner mig totalt handlingsförlamad!
Mannen-med-Stetsonhatt-och-pipa stannar och hjälper mig med hur jag ska ta mig lös. En annan kille stannar också och byter helt sonika däcket åt mig. Vänliga, vänliga själar. Ovärderliga själar! Hade liksom lust att bara krama om dem, men det var inte riktigt läge för det. Jag hade ju ordnat upp däckbytet själv, men det var ändå hemskt skönt att slippa. Var liksom nog uppriven ändå
Åker till Volvo, men konstaterar där att däcket är söndertrasat. Bestämmer mig för en annan verkstad och kostnad X antal kr. Tid bokad på måndag för balansering av övriga tre däck. X antal kr/däck. Summan blir i alla fall måååånga X antal kronor. Pengar som jag hellre hade använt till annat...
Suck
Åkte i alla fall till OKQ8 för att kolla underredet och bilen var ok. Det var i stort sett lite smuts som skrapats bort och det går ju att leva med. Åkte hem. Tog ut hundarna på en promenad i gråvädret och det var mycket, mycket välgörande! Hörde i minst tre sorters fågelsång, gräset spirar lite här och där, videkissarna tittar fram. Det var helt enkelt en här-och-nu-upplevelse :)
Tänkte så åka på Coop och köpa Pelargoner. De hade ett erbjudande om 4 st för 79 kr och det kändes ju överkomligt. Lämnade Volvon hemma för att slippa köra så mycket på reservhjulet och tar makens Fårrd istället. Med facit i hand får han vara glad om den inte är uppeldad när han kommer hem...
För det första fick den motorstopp i varenda korsning, då normala bilar förväntas kunna gå på tomgång. För det andra var jag livrädd hela tiden för hela bilen klonkade och knakade hela vägen till Coop. Det lät som att den skulle rasa ihop närhelst. Väl på Coop får jag dra fram bilen på startmotorn de sista 10 metrarna, för då fick jag inte igång den längre. Ringer efter pappa som ska komma och hjälpa mig hem och går in på Coop. Vad finns kvar av Pelargonerna? En sketen liten kvist!
Ut på parkeringen, pappa på plats, byter bil...
När 1/10 av vägen återstår ser jag blåljus blinka till just bakom pappa och Fårrden.
Ni fattar vart det är på väg va?!
I alla fall så kommer jag ju fram till platsen, stannar pappas bil, kliver ut och frågar vad som pågår... Jodå. Köra utan bälte (dumt!), lite för fort (fattas bara annat, bilskrället hade ju stannat annars) och dessutom har bileländet KÖRFÖRBUD! Den skulle ha besiktigats i FEBRUARI!! Hur 17 har man kunnat missa en sådan ganska avgörande detalj? Nu är det ju liksom inte tal om en liten informationsmiss längre...
Jag får i alla fall ett sammanbrott där mitt ute på vägen, tårarna sprutar och poliserna (3 st) ser lätt chockade ut över det hysteriska fruntimret som kom från ingenstans. En av dem lyssnar i alla fall till det jag lyckas förmedla i mitt upprörda, ömsom gråtande, snorande och hulkande, snyftande sinnestillstånd. Det slutar med böter för att ha kört utan bälte och jag blir rekommenderad att boka tid på besiktningen. Inget om fortkörningen.
Jag kan då rakt inte begripa varför i hela fridens namn just precis ALLT skulle hända just i dag?!
Men jag blir lite fnissig när jag tänker på vad poliserna måste tänkt. En av dem var dessutom en av barnens fröknars man (liten stad...) och vi hann avsluta med lite prat om deras graviditet och med en sänd hälsning till fröken ;)
Snacka om tvära kast.
Den här dagen går verkligen till historien...
Jag säger nog som farbror Melker: Denna dag, ett liv...
Ljuspunkt...
Det skulle liksom räcka med detta plus att jag kom på kant med en släkting i en lite infekterad fråga, men som lök på laxen så har jag kört sönder ett däck på bilen.
- Kom ut från en rondell under uppbyggnad, kom på att jag glömt hundarna hos mina föräldrar i min iver att komma hem till barnen, skulle göra en u-sväng. Stressad förstås. Trodde att jag skulle komma runt, inser att det inte går, kommer bil längre bort, låter bli att backa och chansar på att jag tar mig över trottoarstenarna men fastnar över dem. Försöker köra framåt, går inte. Backar, går inte - antar att det är där jag pajade däcket. Blir stående, vill bara gråta... Känner mig totalt handlingsförlamad!
Mannen-med-Stetsonhatt-och-pipa stannar och hjälper mig med hur jag ska ta mig lös. En annan kille stannar också och byter helt sonika däcket åt mig. Vänliga, vänliga själar. Ovärderliga själar! Hade liksom lust att bara krama om dem, men det var inte riktigt läge för det. Jag hade ju ordnat upp däckbytet själv, men det var ändå hemskt skönt att slippa. Var liksom nog uppriven ändå
Åker till Volvo, men konstaterar där att däcket är söndertrasat. Bestämmer mig för en annan verkstad och kostnad X antal kr. Tid bokad på måndag för balansering av övriga tre däck. X antal kr/däck. Summan blir i alla fall måååånga X antal kronor. Pengar som jag hellre hade använt till annat...
Var superorolig för att underredet skulle ha pajat. har gråtit floder och förbannat min egen jävla dumhet. Hur kunde jag ens tro att det skulle gå?! Dumskalle, dumhjärna, dubbelidiot, nolla...
Suck
Åkte i alla fall till OKQ8 för att kolla underredet och bilen var ok. Det var i stort sett lite smuts som skrapats bort och det går ju att leva med. Åkte hem. Tog ut hundarna på en promenad i gråvädret och det var mycket, mycket välgörande! Hörde i minst tre sorters fågelsång, gräset spirar lite här och där, videkissarna tittar fram. Det var helt enkelt en här-och-nu-upplevelse :)
Tänkte så åka på Coop och köpa Pelargoner. De hade ett erbjudande om 4 st för 79 kr och det kändes ju överkomligt. Lämnade Volvon hemma för att slippa köra så mycket på reservhjulet och tar makens Fårrd istället. Med facit i hand får han vara glad om den inte är uppeldad när han kommer hem...
För det första fick den motorstopp i varenda korsning, då normala bilar förväntas kunna gå på tomgång. För det andra var jag livrädd hela tiden för hela bilen klonkade och knakade hela vägen till Coop. Det lät som att den skulle rasa ihop närhelst. Väl på Coop får jag dra fram bilen på startmotorn de sista 10 metrarna, för då fick jag inte igång den längre. Ringer efter pappa som ska komma och hjälpa mig hem och går in på Coop. Vad finns kvar av Pelargonerna? En sketen liten kvist!
Ut på parkeringen, pappa på plats, byter bil...
När 1/10 av vägen återstår ser jag blåljus blinka till just bakom pappa och Fårrden.
Ni fattar vart det är på väg va?!
I alla fall så kommer jag ju fram till platsen, stannar pappas bil, kliver ut och frågar vad som pågår... Jodå. Köra utan bälte (dumt!), lite för fort (fattas bara annat, bilskrället hade ju stannat annars) och dessutom har bileländet KÖRFÖRBUD! Den skulle ha besiktigats i FEBRUARI!! Hur 17 har man kunnat missa en sådan ganska avgörande detalj? Nu är det ju liksom inte tal om en liten informationsmiss längre...
Jag får i alla fall ett sammanbrott där mitt ute på vägen, tårarna sprutar och poliserna (3 st) ser lätt chockade ut över det hysteriska fruntimret som kom från ingenstans. En av dem lyssnar i alla fall till det jag lyckas förmedla i mitt upprörda, ömsom gråtande, snorande och hulkande, snyftande sinnestillstånd. Det slutar med böter för att ha kört utan bälte och jag blir rekommenderad att boka tid på besiktningen. Inget om fortkörningen.
Jag kan då rakt inte begripa varför i hela fridens namn just precis ALLT skulle hända just i dag?!
Men jag blir lite fnissig när jag tänker på vad poliserna måste tänkt. En av dem var dessutom en av barnens fröknars man (liten stad...) och vi hann avsluta med lite prat om deras graviditet och med en sänd hälsning till fröken ;)
Snacka om tvära kast.
Den här dagen går verkligen till historien...
Jag säger nog som farbror Melker: Denna dag, ett liv...
Ljuspunkt...
Härmis :)
Var tvungen att göra personlighetstestet som Amlon hade länkat till :)
Jag är en:
Utåtriktad Planläggande Konkret Känslostyrd person
I grafen nedan kan du se, hur du är placerad i de fyra centrala personlighetsdimensionerna. Ju närmare ändpunkterna du är, desto mer uttalade är dina karaktärsdrag
Jag är en:
Utåtriktad Planläggande Konkret Känslostyrd person
I grafen nedan kan du se, hur du är placerad i de fyra centrala personlighetsdimensionerna. Ju närmare ändpunkterna du är, desto mer uttalade är dina karaktärsdrag
| | | ||
| Inåtvänd |   | Utåtriktad |
| Planläggande | | Upplevande |
| Konkret | | Abstrakt |
| Tänkare | | Känslostyrd |
SÅDAN ÄR DU:
Du är mycket intresserad av, vad som pågår i din omgivning. Du gillar att prata med andra (nästan oberoende om vad det handlar om) och att vara med, där "det sker".
Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du använder troligtvis din kalender flitigt för att hålla koll på de saker du skall komma ihåg. Du fattar snabbt beslut ? även när det gäller din värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.
Du är detaljorienterad och sannolikt en praktisk person, som är intresserad av att ta reda på HUR saker fungerar. Du är resultatinriktad och vill helst göra saker på det sätt du är van att göra dem på.
Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar.
Måste själv säga att testet ringade in mig rätt väl. Det finns liksom inget som inte stämmer (kanske det som är meningen?). Fast jag hade nog trott att jag skulle vara mer tänkare än känslostyrd... Men ju mer jag tänker på hur jag agerar i olika lägen så - okej... Känslostyrd funkar rätt bra det med :)
Lika illa idag
Vädret är lika illa i dag, kanske värre. Jag vill inte ens ta ett kort på eländet i dag. Snön fortsätter att falla och det yr till och med från tak och drivor. Det är inte ens tö!
Deprimerande
Utsikten från ett fönster som jag tittat ut igenom idag.
Deprimerande är bara förnamnet. Notera snögubben...
Jag bor i helt fel ände av landet (varje år i maj...)!
Slutstrejkat
Få har väl kunnat undgå att märka att det pågått en vild strejk här på LKAB några dagar. Hur det än är så är det slutstrejkat nu och det är jag glad för av många olika anledningar. Ingen tycker att det är kul att strejka, man gör det inte för ro skull (ja, undantag finns förstås - det gör det alltid), men det finns ett par saker som jag upplevt som väldigt, väldigt beklämmande under dessa dagar.
1. Tonen som strejkkritiker använt gentemot de strejkande. Man stirrar sig blind på slutlönen, den sammanlagda summan efter att tilläggen räknats ihop med grundlönen. Men man har glömt att tillägg inte är någon konstant, de skulle lika gärna kunna plockas bort och då sitter man där med en halvmessyr till grundlön. Man har slängt ur sig kommentarer som "lyxstrejk", "har priset på skotrar gått upp?", "andra har minsann sämre löner". Varför? Min uppfattning är att det lyser missunsamhet om dessa kommentarer. Ingen ska få ha det bättre än någon annan, utan alla ska ha det lika jävligt. Jante kommer inte långt efter: "varför tror gruvisar att de är så speciella?". Vad är det för fel i att värdera det arbete man utför högt, frågar jag.
2. Tonen som många "gruvisar" använder om högskoleutbildat folk. Det är en väldigt nedlåtande ton även det och man tycks hysa ett stort förakt för utbildning. Men det är ju så, att ingen skulle klara sig utan den andre. Högskolepoäng blir synonymt med idioti och dåligt ledarskap, men än har jag inte sett någon högskolekurs där man kunnat läsa 20 poäng "Allmän idioti" eller för den delen 20 poäng "Dåligt ledarskap A". Personligheten tror jag däremot är väldigt avgörande för vilken typ av ledare du blir, men det krävs också en ödmjukhet från båda sidor för att man ska kunna mötas.
Den här tonen som man använder gentemot varandra gynnar ingen. "Gruvisar" kan sitt jobb - oftast också väldigt bra! Erfarenheten tas inte alltid tillvara så som den borde. Ingenjörer kan sitt jobb, de är inte idioter bara för att de pluggat. Varför detta förakt för varandra? Ingen blir gladare av det, den psykosociala arbetsmiljön blir tydligt sämre. Prestige? Revirpinkeri? Vad är det frågan om? Egentligen?
1. Tonen som strejkkritiker använt gentemot de strejkande. Man stirrar sig blind på slutlönen, den sammanlagda summan efter att tilläggen räknats ihop med grundlönen. Men man har glömt att tillägg inte är någon konstant, de skulle lika gärna kunna plockas bort och då sitter man där med en halvmessyr till grundlön. Man har slängt ur sig kommentarer som "lyxstrejk", "har priset på skotrar gått upp?", "andra har minsann sämre löner". Varför? Min uppfattning är att det lyser missunsamhet om dessa kommentarer. Ingen ska få ha det bättre än någon annan, utan alla ska ha det lika jävligt. Jante kommer inte långt efter: "varför tror gruvisar att de är så speciella?". Vad är det för fel i att värdera det arbete man utför högt, frågar jag.
2. Tonen som många "gruvisar" använder om högskoleutbildat folk. Det är en väldigt nedlåtande ton även det och man tycks hysa ett stort förakt för utbildning. Men det är ju så, att ingen skulle klara sig utan den andre. Högskolepoäng blir synonymt med idioti och dåligt ledarskap, men än har jag inte sett någon högskolekurs där man kunnat läsa 20 poäng "Allmän idioti" eller för den delen 20 poäng "Dåligt ledarskap A". Personligheten tror jag däremot är väldigt avgörande för vilken typ av ledare du blir, men det krävs också en ödmjukhet från båda sidor för att man ska kunna mötas.
Den här tonen som man använder gentemot varandra gynnar ingen. "Gruvisar" kan sitt jobb - oftast också väldigt bra! Erfarenheten tas inte alltid tillvara så som den borde. Ingenjörer kan sitt jobb, de är inte idioter bara för att de pluggat. Varför detta förakt för varandra? Ingen blir gladare av det, den psykosociala arbetsmiljön blir tydligt sämre. Prestige? Revirpinkeri? Vad är det frågan om? Egentligen?
Så många tankar som far runt i huvudet...
Det är mycket svårt att låta bli att oroa sig emellanåt, hur mycket jag än försöker... Jag försöker att tänka på det engelska uttrycket "to have a little faith". Men klumpen i magen finns liksom där i alla fall. Ibland gigantisk, ibland mindre...
Sonen och maken åkte ju till sjukhuset idag igen, med vad vi trodde var en uvi. I morgon ska vi tillbaka med ett nytt urinprov för odling och det är väl i sin ordning...
Men de kom också hem med beskedet att sonen hade ett blåsljud på hjärtat och att läkaren nu skickat en remiss till Gällivare för att detta blåsljud ska kollas upp. Alla dessa läkarbesök och ingen har märkt något? Är det ett nyligen uppkommet blåsljud? Har sonen fått röja för mycket trots sina förkylningar? Kan ett blåsljud bara dyka upp sådär? Vilka effekter kan det få för sonens del?
Ska kontakta Gve i morgon och höra när vi ska dit. Måtte det bli snart. Jag begriper bara inte att alla såna här saker tycks inträffa just när maken ska resa bort och dessutom bara kommer att komma hem och vända mellan resorna.
Fanken också! Nu får det faktiskt vara nog!
Sonen och maken åkte ju till sjukhuset idag igen, med vad vi trodde var en uvi. I morgon ska vi tillbaka med ett nytt urinprov för odling och det är väl i sin ordning...
Men de kom också hem med beskedet att sonen hade ett blåsljud på hjärtat och att läkaren nu skickat en remiss till Gällivare för att detta blåsljud ska kollas upp. Alla dessa läkarbesök och ingen har märkt något? Är det ett nyligen uppkommet blåsljud? Har sonen fått röja för mycket trots sina förkylningar? Kan ett blåsljud bara dyka upp sådär? Vilka effekter kan det få för sonens del?
Ska kontakta Gve i morgon och höra när vi ska dit. Måtte det bli snart. Jag begriper bara inte att alla såna här saker tycks inträffa just när maken ska resa bort och dessutom bara kommer att komma hem och vända mellan resorna.
Fanken också! Nu får det faktiskt vara nog!
Nog hade jag kunnat vänja mig...
Apropå uppmuntran...
Maken ska ner till kusten på kurs ett par dagar och kommer att åka hyrbil dit. Hade ett ärende till jobbet, plockade fram rådjursögonen och frågade det snällaste jag kunde om jag inte fick köra hyrbilen, en Volvo V70, dit. Å det fick jag! Hur kul som helst! Hur skön som helst! Har nog hunnit glömma vad det där ordet "körglädje" innebär under tiden som vi puttrat omkring i vår 945:a och numera även gamla Fårrd.
Nog hade jag kunnat vänja mig...
Maken ska ner till kusten på kurs ett par dagar och kommer att åka hyrbil dit. Hade ett ärende till jobbet, plockade fram rådjursögonen och frågade det snällaste jag kunde om jag inte fick köra hyrbilen, en Volvo V70, dit. Å det fick jag! Hur kul som helst! Hur skön som helst! Har nog hunnit glömma vad det där ordet "körglädje" innebär under tiden som vi puttrat omkring i vår 945:a och numera även gamla Fårrd.
Nog hade jag kunnat vänja mig...
Uppmuntran?!
Sitter och kikar på lite tester för att liva upp tillvaron lite... Är så dödens trött att jag somnade sittande i soffan innan middagen. Tur att maken var hemma och tog hand om maten, annars hade jag väl eldat upp huset. Försov mig också i morse, så det har oundvikligen känts lite som att jag försökt jaga ikapp tiden hela dagen i dag.
I alla fall...
Gjorde ett test om vilken karaktär jag skulle vara i Grey's Anatomy. Jag kollar inte ens på serien, så man kan ju diskutera vilken behållning jag har av att veta att jag skulle vara Miranda :-) Men jag är inte helt 100 på att jag gillade beskrivningen av henne. *hmm* Jag skulle ju försöka liva upp mig lite, så jag gick vidare till nästa test: Vuxenpoäng eftersom jag inte uppfattar mig som en särskilt gammal person. Tvärtom har jag inbillat mig att jag är rätt ungdomlig. Men... Resultatet blev än mer deprimerande:
Skam den som ger sig dock... Astrid Lindgren-figurer är ju sällan gamla och/eller tråkiga. Alltså... Pippi proudly presents *fanfar*:
Passande ;-)
Gjorde sedan Klimatsmarttestet på TV4.s hemsida. Inte så deprimerande som jag trott, men det kan bli bättre:
Du lever som om vi hade tillgång till 2,64 planeter, vilket är mindre än det svenska genomsnittet på 3,4.
2.64 planeter *
I alla fall...
Gjorde ett test om vilken karaktär jag skulle vara i Grey's Anatomy. Jag kollar inte ens på serien, så man kan ju diskutera vilken behållning jag har av att veta att jag skulle vara Miranda :-) Men jag är inte helt 100 på att jag gillade beskrivningen av henne. *hmm* Jag skulle ju försöka liva upp mig lite, så jag gick vidare till nästa test: Vuxenpoäng eftersom jag inte uppfattar mig som en särskilt gammal person. Tvärtom har jag inbillat mig att jag är rätt ungdomlig. Men... Resultatet blev än mer deprimerande:
| Namn: | Pippi |
| Datum: | 2007-05-07 |
| Ålder: | 32 |
| Vuxenpoäng: | 25.4 |
| Uppskattad ålder : | 49 |
Skam den som ger sig dock... Astrid Lindgren-figurer är ju sällan gamla och/eller tråkiga. Alltså... Pippi proudly presents *fanfar*:
Passande ;-)
Gjorde sedan Klimatsmarttestet på TV4.s hemsida. Inte så deprimerande som jag trott, men det kan bli bättre:
Du lever som om vi hade tillgång till 2,64 planeter, vilket är mindre än det svenska genomsnittet på 3,4.
2.64 planeter *
Det motsvarar ett ekologiskt fotavtryck på
4.75 hektar
Koldioxidutsläpp:
9.86 ton per år
Nu kom sonen och maken hem från sjukan. Vi får nog skaffa klippkort där snart... Måste kolla hur det gick och vad som sades. Det var ett sånt där minusmoln till sköterska som svarade och slutligen klämde ur sig ett avmätt: "Kom in med honom, då..." när maken inte gick med på att låta sig avfärdas med att det veckolånga magonda och smärtorna i snoppen och ryggen "nog inte var något"...
Näsblod del 2
Ringde läkeriet i morse angående dotterns näsblod. Hon blödde i natt igen och så även på dagen. Det var då jag bestämde mig. Det var för övrigt inte syster G som ringde upp, utan en annan som inte talade till en i en ton som mest insinuerar att man är genomjobbig.
Fick så en tid till läkeriet och dottern som förut vägrat att låta läkare undersöka henne gick nu med på att låta sig lyssnas på och lysas i näsan och klämmas på halsen. Förkyld. Förstås. Men det visste jag ju redan... Läkaren kostaterar sedan att även nässlemhinnorna är inflammerade och att det är en övre luftvägsinfektion som förorsakar blödandet. Han ordinerar också ett CRP...
DÅ vaknar dottern till och börjar gasta: Jag ill INTE sticka i fingret!!! JAG VILL HEM!!!
Jag får henne att lugna ner sig, tills det blir hennes tur på provtagningen. Det tar närmare 20 minuter av lirkande, mutande och lugnande innan en sköterska bestämmer sig för att kort och gott ta detta prov med våld. 20 minuter av gastande och vrålande. Snacka om att vara arg som en varg och en eldsprutande drake - i kubik upphöjt till fyrtinurton. Ungen är ju dessutom stark som en björn! Gastandet tog däremot slut rätt snabbt när T. insåg att det inte gjorde ont. Att det inte kom särskilt mycket blod alls. Efteråt gick hon och fnittrade lite förtjust åt hur arg hon varit, inte glömde hon heller att hon blivit lovad en leksak eller tidning. Valet föll på en tidning och gissa vilken till min stora förtvivlan, men okej... Den här gången fick det väl gå an med Prinsessan ;-)
Lite intressant däremot var att T. tycks ha en hel del integritet :-) När hon gastade som värst så sa hon att hon inte ville ha några märken, tidningar eller någon leksak. Hon ville HEM! Det är ganska trevligt att veta att hon ändå inte säljer sig hur lätt som helst ;-)
Kusinen från landet...
I morgon åker jag til IKEA med mina föräldrar. De frågade om jag hade lust och haka på och jag är ju inte den som är den ;-)
Men nog märks det att det inte har hunnit bli vardagsmat med IKEA inom räckhåll än, jag grymt i gasen över denna resa och överkonsumtion är väl bara förnamnet på det jag tänkt företa mig. Känns lite som kusinen-från-landet-varning...
Fast jag ska köpa en nyttighet också. En cykelhjälm med grönt spänne åt sonen.
OBS!OBS!OBS! Han fick välja motiv själv - utan att titta på färgen ;) Lillstrunt fördrog delfin framför fjäril. Ett trevligt val tycker jag... Tycker om delfiner...
Har ännu inte hittat någon hjälm med grönt spänne här i stan fastän jag letat med ljus och lykta (tycker jag i alla fall). Undrar vad det beror på att vanligtvis välsorterade butiker saknar såna väsentligheter?
Far i huset blir hemma med barn och djur. Ska på sätt och vis bli skönt att komma ifrån ändå och få lite miljöombyte, men jag skulle tro att jag hinner bli galen på mamma och pappa typ 70 gånger om innan vi är färdiga - och vice versa. Tur att vi tycker om varandra i alla fall ;-)
...bara för att de är så fina :-)
Men nog märks det att det inte har hunnit bli vardagsmat med IKEA inom räckhåll än, jag grymt i gasen över denna resa och överkonsumtion är väl bara förnamnet på det jag tänkt företa mig. Känns lite som kusinen-från-landet-varning...
Fast jag ska köpa en nyttighet också. En cykelhjälm med grönt spänne åt sonen. OBS!OBS!OBS! Han fick välja motiv själv - utan att titta på färgen ;) Lillstrunt fördrog delfin framför fjäril. Ett trevligt val tycker jag... Tycker om delfiner...
Har ännu inte hittat någon hjälm med grönt spänne här i stan fastän jag letat med ljus och lykta (tycker jag i alla fall). Undrar vad det beror på att vanligtvis välsorterade butiker saknar såna väsentligheter?
Far i huset blir hemma med barn och djur. Ska på sätt och vis bli skönt att komma ifrån ändå och få lite miljöombyte, men jag skulle tro att jag hinner bli galen på mamma och pappa typ 70 gånger om innan vi är färdiga - och vice versa. Tur att vi tycker om varandra i alla fall ;-)
...bara för att de är så fina :-)Näsblod
Fick ett samtal från dagis i dag. Dottern hade börjat blöda näsblod utan någon synbar orsak. Det har hänt förut och det har alltid varit tal om samma näsborre. Idag hade det varit svårstoppat - därav också samtalet. Det har kommit lite lätt rödfärgat snor under eftermiddagen, men så började det blöda igen nu strax innan sängdags.
Jag tycker att det är otroligt jobbigt och jag blir väldigt orolig när det händer. Började hon blöda av en tydlig anledning som att hon petat sig i näsan eller för att hon fått en smäll på näsan, vore det väl en sak. Men det här är något annat. Det har dessutom varit lugnt ett tag, så därför känns det ju än jobbigare nu när det börjar igen. Hennes allmäntillstånd är okej annars, hon har sagt att hon har varit trött i benen vid några tillfällen. Men det behöver ju inte ha något med näsblodet att göra...
Jag är däremot tacksam för att dottern tar sitt näsblod med lite större lugn i dag än vad hon hittills gjort. Förut har hon blivit jätterädd, nästan på gränsen till hysterisk. Nu ikväll konstaterade hon bara att hon blödde näsblod och sprang till köket för att hämta papper. Därefter talade hon om för mig vad som pågick.
Maken ska ringa läkeriet i morgon för att höra vad man kan göra. Vi har en teori om att dottern har sköra slemhinnor i näsan och att dessa tar mer stryk när hon är lite småsnuvig, eller att hon likt sin morfar har sköra blodkärl i näsan. Hoppas bara att det är något som det går att avhjälpa hyfsat lätt!
Jag tycker att det är otroligt jobbigt och jag blir väldigt orolig när det händer. Började hon blöda av en tydlig anledning som att hon petat sig i näsan eller för att hon fått en smäll på näsan, vore det väl en sak. Men det här är något annat. Det har dessutom varit lugnt ett tag, så därför känns det ju än jobbigare nu när det börjar igen. Hennes allmäntillstånd är okej annars, hon har sagt att hon har varit trött i benen vid några tillfällen. Men det behöver ju inte ha något med näsblodet att göra...
Jag är däremot tacksam för att dottern tar sitt näsblod med lite större lugn i dag än vad hon hittills gjort. Förut har hon blivit jätterädd, nästan på gränsen till hysterisk. Nu ikväll konstaterade hon bara att hon blödde näsblod och sprang till köket för att hämta papper. Därefter talade hon om för mig vad som pågick.
Maken ska ringa läkeriet i morgon för att höra vad man kan göra. Vi har en teori om att dottern har sköra slemhinnor i näsan och att dessa tar mer stryk när hon är lite småsnuvig, eller att hon likt sin morfar har sköra blodkärl i näsan. Hoppas bara att det är något som det går att avhjälpa hyfsat lätt!
