Pippi

Har precis suttit och rensat i barnens lekrum och sorterat en mängd leksaker som vi lagt undan i all hast i en kartong i klädkammaren. Så kommer spädisgrejerna fram... En skallra, en bitring, en spegel på två små hjul, en mjukismask med skallra...

Då kom den där tanken smygandes... Ska vi verkligen aldrig få ta fram dessa grejer igen, förutom till eventuella barnbarn? Då slog den mig, den där känslan... Den kom som ett blixtnedslag. Glömda var alla vaknätter med bärande och buffande, glömda var de såriga bröstvårtorna, trotsiga-barn-stunderna och allt annat negativt som foglossning etc... Det enda som fanns var alla underbara stunder med två kärleksfulla barn. Jag kunde bara känna att jag ville ha ett barn till.

Det blev ju heller inte bättre av att maken kom in med ett saligt leende efter en besvärlig nattning av sonen som vägrat somna (skulle bara sitta och prata, prata, prata i sängen). Han hade slutligen fått lillebror att somna genom att sitta och hålla hans lilla hand i sin och smeka den varsamt... Det saliga leendet, tja...  Ni kan säkert räkna ut vad det var han tänkte utifrån det jag skrev om just innan ;-)

Men till alla undrande kan jag bara säga: Inte än, inte i år... Jag vill hinna sova några nätter först ;-)