Pippi

Jag sitter och laddar inför det förestående läkarbesöket med sonen. Det suger verkligen att sitta och ha negativa förväntningar ifråga om det bemötande jag kommer att få från vårdföreträdare, men sån har min erfarenhet blivit. Ändå har vi inte ränt på primärvården i tid och otid, direkt...

1. När jag och min man, tillika barnens far, valde att vänta med mpr-vaccinet tills barnen fyllt/fyller tre år fick vi veta att vi var ansvarslösa, dumma, korkade som ens ifrågasatte läkarvetenskapen etc. Läkaren som satt där bemödade sig inte ens att ge vettiga svar på de funderingar vi hade = vi fortsatte på vår linje. Jag lovar att vi hade varit öppna för att ändra oss, men jag säger bara att läkarkåren inte kommer att rädda några själar på detta vis.

2. Läkare A säger att dottern ska ha hostdämpande på nätterna för att kunna sova, läkare B säger vid ett  besök två veckor senare (för att hostan förvärrats) att man inte alls ska ge hostdämpande, tvärtom ska man ge slemlösande för att "skiten" ska kunna komma upp ur lungorna. Dottern fick nu en kortisonkur, bricanly i två veckor samt antibiotika...

3. Distrikssköterskan skäller ut maken för att han frågar om det är okej att ta med sonen till 18-månaderskollen på BVC trots att han har lätt feber. "Man ska inte ta sjuka barn till läkaren!!!". Nähä... Min undran blir då: VART exakt ska jag vända mig då?

Detta är tre exempel på hur vi blivit illa bemötta av sjukvårdens företrädare, det finns fler. Ska det verkligen behöva vara nödvändigt att sitta och ladda med argument för att ens barn ska bli ordentligt undersökt och för att man ska ta de prover som kan tänkas behövas för att sonen ska kunna få vettig hjälp? Jag hade, kanske i min enfald, önskat att man lugnt hade kunnat ringa till sjukvården och med lätt hjärta kunnat gå dit trygg i förvissningen om att de är där för att hjälpa en på bästa sätt. I dag måste du i princip vara frisk för att palla med att vara sjuk och orka strida för din sak!