Pippi

... som firar påskafton på akuten liggandes på en halkig, men ändå rätt bekväm säng med hjul på. Eller i alla fall delar av påskafton - närmare bestämt ungefär två timmar.

Var med familjen i mor och fars stuga en bit utanför stan för lite utevistelse och trivsam samvaro. Blidvädret som försvann har ju orsakat en hel del is på backen och ett lager pudersnö på det är ju i och för sig vackert, men förbannat halt! Skulle hjälpa pappa att bära in ved i bastun när det händer: Jag halkar och landar på mitt högra knä med hela min vikt och lite till.

Fy fan!

Jag har nog aldrig haft så ont att jag inte kunnat andas förut. Inte ens under mina två förlossningar.

Låg som ett kolli först och bara skrek ajajaj, sedan tog jag mig inte upp utan hjälp. Linkade in i stugan när jag insåg att det inte var hållbart. Jag menar, vuxen kvinna som gråter av smärta och knappt kan andas för att det gör så helvetiskt ont.

In i bilen, upp till stan, in på akuten, klämmas på, röntgas, vänta, träffa en ambulanssjukvårdare som lindar om knäet och säger att det är okej och att jag ska höra av mig igen om det är nåt med knäet å så åka till stugan igen.

Vad fånigt det känns, med facit i hand, att åka in till akuten för ett blåmärkes skull. Men det visste vi ju inte då... Har liksom aldrig varit med om ett blåmärke som gjort så ont förut. Aldrig. Jag hoppas att jag slipper det igen!

Resten av dagen har varit riktigt trivsam. Barnen var så lyckliga över äggen som påskkäringen lämnat  under deras sängar på vägen till Blåkulla, men sockerkicken och kraschen efter den just innan lunch var minst sagt påtaglig. Det är fascinerande att iaktta, men mindre roligt att uppleva ;-) Desto roligare var det att lyssna till barnens skratt när de åkte madrass och härjade ute i stugan. Glädjen och lyckan är verkligen smittsam då :-)

Hoppas att ni får en trevlig fortsättning på påsken! Själv tänker jag fortsätta firandet med en bastu och en flaska mineralvatten :-)