Dåligt mammasamvete
Det är roligt att jobba. Jag behöver stimulans utifrån för att må bra. Mina kollegor är superba och mina elever verkar (åtminstone så här långt) mycket, mycket trevliga.
Men jag har uruselt samvete. Jag mår dåligt av att träffa barnen så lite. Jobbar 8-17 måndag och tisdag. Det betyder att jag i princip hinner träffa barnen max tre timmar av deras vakna tid. Nu är de ju inte på dagis hela den tiden eftersom mormor hämtar dem redan kl. 15. Resten av veckans dagar är heller inte lika långa, men det hjälper föga.
Jag är trots allt tacksam över att jag "bara" har 35 timmars arbetsplatsförlagd arbetstid. Men så var det ju de där tio timmarna därtill. När jag är hemma vill jag ju vara ledig, vara med min familj och inte tänka på jobbet. men så var det ju de där tio timmarna som möjliggör mina långa ledigheter till sommaren, julen, påsken... Knepig ekvation det där... Jag tror att det som gör att det känns så eländigt är vetskapen om att någon annan träffar mina barn mer än jag på vardagarna. Visserligen har barnen det mycket bra på dagis, men jag vill ju att jag och barnens pappa ska vara de som delar deras dagar och förehavanden mer än någon annan.
Kanske skulle fundera lite mer på det där begreppet "downshifting". Om två månader är i alla fall tanken att jag ska gå ner i tid. Var ju sent ute med min ansökan, så då får jag vackert lov att ge chefen två månader till att hitta någon som kan gå in de där timmarna för mig.
Nu däremot ska jag ta itu med räkningarna så att jag kan spela lite memory med dottern innan sängdags. det verkar för övrigt som att hon är på väg att bli förkyld... Trist, men inte mer än väntat med tanke på att alla barn börjat återvända till dagis nu.
Men jag har uruselt samvete. Jag mår dåligt av att träffa barnen så lite. Jobbar 8-17 måndag och tisdag. Det betyder att jag i princip hinner träffa barnen max tre timmar av deras vakna tid. Nu är de ju inte på dagis hela den tiden eftersom mormor hämtar dem redan kl. 15. Resten av veckans dagar är heller inte lika långa, men det hjälper föga.
Jag är trots allt tacksam över att jag "bara" har 35 timmars arbetsplatsförlagd arbetstid. Men så var det ju de där tio timmarna därtill. När jag är hemma vill jag ju vara ledig, vara med min familj och inte tänka på jobbet. men så var det ju de där tio timmarna som möjliggör mina långa ledigheter till sommaren, julen, påsken... Knepig ekvation det där... Jag tror att det som gör att det känns så eländigt är vetskapen om att någon annan träffar mina barn mer än jag på vardagarna. Visserligen har barnen det mycket bra på dagis, men jag vill ju att jag och barnens pappa ska vara de som delar deras dagar och förehavanden mer än någon annan.
Kanske skulle fundera lite mer på det där begreppet "downshifting". Om två månader är i alla fall tanken att jag ska gå ner i tid. Var ju sent ute med min ansökan, så då får jag vackert lov att ge chefen två månader till att hitta någon som kan gå in de där timmarna för mig.
Nu däremot ska jag ta itu med räkningarna så att jag kan spela lite memory med dottern innan sängdags. det verkar för övrigt som att hon är på väg att bli förkyld... Trist, men inte mer än väntat med tanke på att alla barn börjat återvända till dagis nu.
Kommentarer
Postat av: IT-mamman
Ja detta dåliga samvete! 45-timmars arbetsvecka blir vissa veckor mycket mer. Jag känner viss andnöd. Skulle egentligen föredra kortare sommarlov och mer humana arbetsveckor, men det är nog svårt att få till.
Postat av: Pippi
IT-mamman:
Ja, visst hade det ibland varit att föredra att ha ett kortare sommarlov till förmån för mer andningsutrymme under de "vanliga" arbetsveckorna. Försöker dock att begränsa mitt arbete. 45 timmar _är_ max 45 timmar. Därutöver får det nog bli lite som det blir... Minns att det var på tapeten att man skulle testa med 40 timmars arbetsveckor och "vanlig" semester när jag började jobba och jag läste om någon skola där man hade det så. Det hade varit intressant att testa!
Trackback
