Göm napparna!
I dag var sista dagen på sonens inskolning, på måndag börjar "allvaret". Hela inskolningsprocessen har gått smidigt och mycket bättre än förväntat. Den sista veckan har han förstås knorrat just vid avlämningen, men det har tydligen varit mycket snabbt övergående.
Pratade med en ur personalen vid lunchtid i dag och de uppfattar sonen som en trygg, stark kille och det är skönt att höra. Vad jag däremot ställer mig lite kluven till är kommentaren (dock sagd i all vänlighet, det var liksom ingen underliggande kritik där eller så) om att han verkligen har röstresurser. Min son är alltså en veritabel skrikhals som gärna tar sin starka röst till hjälp när något går honom emot. Inte helt otippat i och med att han inte pratar desto mer, men ändå. Å ena sidan blir jag glad för att han inte är någon dörrmatta och för att han vet vad han vill. Å andra sidan känns det lite jobbigt att just V. ska vara "den där gapiga ungen" på dagis.
De äldre barnen på avdelningen har dessutom lärt sig nåt nytt: "Göm napparna!!! V. skriker efter dem!". Ska jag skratta eller ska jag gråta? ;-)
Pratade med en ur personalen vid lunchtid i dag och de uppfattar sonen som en trygg, stark kille och det är skönt att höra. Vad jag däremot ställer mig lite kluven till är kommentaren (dock sagd i all vänlighet, det var liksom ingen underliggande kritik där eller så) om att han verkligen har röstresurser. Min son är alltså en veritabel skrikhals som gärna tar sin starka röst till hjälp när något går honom emot. Inte helt otippat i och med att han inte pratar desto mer, men ändå. Å ena sidan blir jag glad för att han inte är någon dörrmatta och för att han vet vad han vill. Å andra sidan känns det lite jobbigt att just V. ska vara "den där gapiga ungen" på dagis.
De äldre barnen på avdelningen har dessutom lärt sig nåt nytt: "Göm napparna!!! V. skriker efter dem!". Ska jag skratta eller ska jag gråta? ;-)
Kommentarer
Trackback
