VAB
Är hemma med sjuka barn i dag. Eller sjuka och sjuka. Det är ett sånt där marigt mellanting. Jag tycker att de är för sjuka för att gå till dagis, men samtidigt är de snäppet för friska för att vara hemma. Det fick bli hemma, alltså. Maken ordnade omsorgen i går, i dag är han på resande fot... Jag måste erkänna att det är skönt ändå att vara hemma med småskräpen... Det medför merjobb för min del, visst... Men det är det samtidigt värt.
Försöker få lite undanstökat här hemma i samma veva. Med två fällande hundar blir det en hel del hår på golvet, diskbänken har varit belamrad med disk och sånt där spännande. Å så har vi vinlotteri här i kväll... Det är ju nu jag borde börja mitt nya liv och "hoppa fallskärm", dvs strunta i att städa bara för att andra kommer hit. Men det går inte. Jag intalar mig själv att jag städar för vårt eget välbefinnandes skull. Ja, det gör jag. Jag städar inte för att mina vänner är på väg, jag städar för min egen skull... Så är det... Jajjamen...
Ska ta och skriva av ett recept nu. Tänkte testa en blåbärscheesecake i kväll. Lika bra att passa på när det finns ett antal hågade provsmakare redo.
p.s. Persilja, om du inte hunnit läsa mitt svar till dig längre ner så tänkte jag bara meddela att det visst finns ett foto på mig på http://langstrump.wordpress.com... Lösenordet hade du ju...
Försöker få lite undanstökat här hemma i samma veva. Med två fällande hundar blir det en hel del hår på golvet, diskbänken har varit belamrad med disk och sånt där spännande. Å så har vi vinlotteri här i kväll... Det är ju nu jag borde börja mitt nya liv och "hoppa fallskärm", dvs strunta i att städa bara för att andra kommer hit. Men det går inte. Jag intalar mig själv att jag städar för vårt eget välbefinnandes skull. Ja, det gör jag. Jag städar inte för att mina vänner är på väg, jag städar för min egen skull... Så är det... Jajjamen...
Ska ta och skriva av ett recept nu. Tänkte testa en blåbärscheesecake i kväll. Lika bra att passa på när det finns ett antal hågade provsmakare redo.
p.s. Persilja, om du inte hunnit läsa mitt svar till dig längre ner så tänkte jag bara meddela att det visst finns ett foto på mig på http://langstrump.wordpress.com... Lösenordet hade du ju...
Myspys
I dag hade jag och sonen en sån där riktig mysstund innan middagen. Jag var jättetrött efter jobbet och båda barnen var... Lite kinkiga, om jag uttrycker mig diplomatiskt...
Sätter mig i soffan och börjar prata med barnen om hur deras dag varit. Storasyster verkar ha haft genuint tråkigt. Inte fick hon spela på datorn, ensam 5-åring var hon. Inte ett rätt med någonting i dag, med andra ord. Hon är arg och fräsig och när jag påpekar att det inte är mitt fel att hon var ensam i dag så säger hon: "Det är inte dig jag är arg på! Jag är arg för att det varit så tråkigt på dagis i dag!" Tycker att hon är klok som lyckas sätta ord på detta!
Lillebror hakar på storasysters tråkig-prat och säger: "Jag har varit ensam och ensam och ensam!" med eftertryck. Undrar hur det är med detta, egentligen... Sitter så ett tag och filosoferar med armen om honom när han kryper upp i famnen och kryper ihop på min mage/bröstkorg och börjar fingra på mina öronhängen. Vi sitter och myser länge, länge. Tror att någon behövde en kram, trots att han först påstod motsatsen.
Längtar så efter att få gå ner i tid måndag vecka 46! Fattar inte hur jag ska palla med att jobba heltid när barnen fyllt 8 år. Får nog säga upp mig från 20% av min tjänst och konstant gå på 80%. Tycker att det känns lagom...
Längtar också efter att årets kläder från Gneis kommer. Testpaketet innehåller bl.a. ett vinterfodrat regnställ. Typ. Dessutom får lillebror en overall, lurvjacka plus termobyxa samt ett fleeceunderställ därifrån. Kläderna var verkligen fantastiskt bra! De slår Reimatec med hästlängder, plus att de är billigare och tål torkskåp. Hejja Gneis! Synd att de inte gör vuxenkläder också, utöver dunjackan...
Längtar också efter de två inplanerade resorna. Maken och jag åker till Luleå för en hotellvistelse och lite shopping i oktober plus att vi åker till Rovaniemi för ett besök på Santa Park i november. Kommersiellt värre, javisst... Men också väldigt trevligt :) Ska man åka på något Tomteland tror jag att det är läge att göra det när barnen fortfarande tror på tomten. Annars lär det tappa lite av sin tjusning...
Sätter mig i soffan och börjar prata med barnen om hur deras dag varit. Storasyster verkar ha haft genuint tråkigt. Inte fick hon spela på datorn, ensam 5-åring var hon. Inte ett rätt med någonting i dag, med andra ord. Hon är arg och fräsig och när jag påpekar att det inte är mitt fel att hon var ensam i dag så säger hon: "Det är inte dig jag är arg på! Jag är arg för att det varit så tråkigt på dagis i dag!" Tycker att hon är klok som lyckas sätta ord på detta!
Lillebror hakar på storasysters tråkig-prat och säger: "Jag har varit ensam och ensam och ensam!" med eftertryck. Undrar hur det är med detta, egentligen... Sitter så ett tag och filosoferar med armen om honom när han kryper upp i famnen och kryper ihop på min mage/bröstkorg och börjar fingra på mina öronhängen. Vi sitter och myser länge, länge. Tror att någon behövde en kram, trots att han först påstod motsatsen.
Längtar så efter att få gå ner i tid måndag vecka 46! Fattar inte hur jag ska palla med att jobba heltid när barnen fyllt 8 år. Får nog säga upp mig från 20% av min tjänst och konstant gå på 80%. Tycker att det känns lagom...
Längtar också efter att årets kläder från Gneis kommer. Testpaketet innehåller bl.a. ett vinterfodrat regnställ. Typ. Dessutom får lillebror en overall, lurvjacka plus termobyxa samt ett fleeceunderställ därifrån. Kläderna var verkligen fantastiskt bra! De slår Reimatec med hästlängder, plus att de är billigare och tål torkskåp. Hejja Gneis! Synd att de inte gör vuxenkläder också, utöver dunjackan...
Längtar också efter de två inplanerade resorna. Maken och jag åker till Luleå för en hotellvistelse och lite shopping i oktober plus att vi åker till Rovaniemi för ett besök på Santa Park i november. Kommersiellt värre, javisst... Men också väldigt trevligt :) Ska man åka på något Tomteland tror jag att det är läge att göra det när barnen fortfarande tror på tomten. Annars lär det tappa lite av sin tjusning...Vänner
I morse förmiddags när jag vaknade var dottern redigt sur. Hon hade tråkigt och fick inte tillåtelse att titta mer på TV. Hon gick länge omkring med sin arga uppsyn och det var uppenbart att felet var mitt, vad jag nu hade gjort utöver att neka henne mer TV-tittande.
Sedan kom det krypandes att hon ville leka med någon kompis. Dottern har en vän som bor ett kvarter bort och de brukar leka rätt bra tillsammans. Men samtidigt ville jag ha barnen hemmavid. Jag tycker att vi träffas nog lite om veckorna och även fast vi inte alltid gör något tillsammans, så känns det skönt att ha ungarna hemma. Att lyssna till deras lek och röster. Kompisar har börjat bli väldigt viktiga för storasyster och lillebror pratar allt mer om att han vill hälsa på någon/bjuda hem någon vän.
I alla fall såär det så att tonen, när dottern leker med ett-kvarter-ifrån-kompisen, inte är helt kul. Tjejerna ger sig ofta på lillebror och när han sedan reagerar blir det ett himla hallå från tjejerna. Kompisen erkänner aldig något, trots att vi både hör och ser att hon i allra högsta grad är med och retar/provocerar lillebror. Känns inte helt kul att bjuda hem henne då...
Talade så med dottern om vi kanske skulle ringa till hennes "bästis" och trätosyster från dagis och be henne komma. Självklart ville båda flickorna leka, så vi hämtade hit kompisen när vi ändå var ute och handlade. Jag gillar verkligen den här flickan. Tonen de har när barnen leker är en helt annan än när ett-kvarter-ifrån-kompisen är här. Nu är det en självklarhet att alla ska vara med i leken. Visst kivades ungarna nu också, men de ger sig inte på varandra som sysselsättning. Leken går inte ut på att en ska vara utsatt för ret och provokationer.
På tal om att både dottern och hennes bästis oftast är reko, blev både jag och bästisens mamma också så snopna när tjejerna börjat utesluta varandra vid konflikter på dagis - men det är klart... Jag antar att de använder sig av det som de skulle tycka var allra smärtsammast att själva råka ut för vid konflikter. Att bli bortvald av sin bästis. Det är ju en väl använd strategi hemma också. Vet inte hur ofta vi får höra att vi minsann inte ska få komma på barnens kalas, att barnen inte vill sitta bredvid oss, att de inte vill vara med oss etc. när de blir arga...
Hur gör man förresten när man inte fixar någon av barnens kompisar? När de beter sig på ett sätt som inte är okej? Man får ju vackert tala om vad som gäller i det egna hushållet, förstås och ta ett antal diskussioner med sina egna ungar. Men jag tycker inte om att ret- och provokationsbeteendet smittar av sig på storayster. Samtidigt går det ju inte att förbjuda ungarna att leka med varandra, eller det kanske det gör? Nä... Vid närmare eftertanke känns inte det som en bra idé... Idéer? Någon?
Love is in the air?
Vid minnesstunden igår blomstrade kärleken en smula. En, med lillebror jämngammal, flicka klev fram till maken med son och deklarerade "V. tycker om mig!". Jag är lite lur på att det är så, för lillebror nämner ofta att han lekt med flickan i fråga. När man är i den, för barnen aktuella, åldern är det ju ofta så...Sedan uttalade sig dottern också i fråga om detta med kärleken. Hon har tydligen gått och funderat på detta med att vara kär i två pojkar samtidigt och det är möjligt. Nu vet hon vad hon själv anser (bra!) och hon menade följaktligen att man faktiskt kan vara kär i två pojkar samtidigt. I alla fall hon kan det. I samma veva säger hennes kompis (i närvaro av det ena föremålet för de ömma känslorna) att "Vi har faktiskt pussat också!" varpå alla fnissar förtjust.
Fast då var det ju granngossen som inte alls tyckte om att T. var lite kär i den andra killen också. Vilket triangeldrama det verkar bli!
I dag har stämningen däremot inte varit lika kärleksfull. Dottern och hennes vapendragare har varit i luven på varandra mest hela tiden och hämnas på varandra genom att utesluta den andra. Fröknarna fann, tack och lov, för gott att blanda sig i och avleda barnen till någon annan aktivitet. Lillebror har i sin tur varit en bråkstake han också. Hans egen version är att de yngre pojkarna inte låter honom vara ifred och då svarar han genom att knuffas... Måste nog ta upp detta med fröknarna och fråga vilken uppfattning de har. Om det är så som Lillebror säger, så skulle han tveklöst behöva hjälp med att säga ifrån på ett juste sätt och dessutom hjälp med att freda sig.Helghelghelg... Hurra!
Som jag har längtat efter att det ska vara helg! Nu äntligen är den här. Hurra! Synd att den är en dag för kort, bara. Men jag tänker inte låta det förmörka min glädje över två ledigaledigalediga dagar *klang och jubelsång*I morgon är det däremot begravning för barnens vän. Vi kommer inte att gå, utan går istället på minnesstunden som hålls på förskolan på måndag. Då kan barnen också följa med. Ska försöka plita ihop ett brev till busängelns föräldrar och lägga ner teckningarna som barnen gjorde till dem. Jag önskar dem verkligen all tillgänglig kraft att ta sig igenom den ofantliga sorg de nu upplever.
Men. För att minnas X på vårt eget lilla vis, så ska vi göra något trivsamt med barnen. Något de verkligen längtat efter och som de tycker om. Vi ska gå på badis. Tror att barnen pratat, tjatat och längtat i snart en månad... Dags att gå med andra ord (och dags för mamman att sätta sig framför TV:n med pinoredskapet. Tur att endorfinerna kommer igång ganska snabbt ;)) Efter badis blir det barnkalas hos barnens kusin. De fick jättefina inbjudningskort med Transformers på. Lillebror blev så förtjust att han skulle ha med sitt till dagis. Inte illa... Men för att återgå till badisbesöket, så känns det som att det är ett bättre sätt för oss att hedra X:s minne på, att vi gör något tillsammans, än att en av oss skulle gå ensam på begravningen. Det var ju så det var för honom också. Att han ville vara där hans föräldrar var och att han ville göra saker med dem.
På tal om att göra roliga saker så har vi också varit och plockat potatis idag. Storasyster var inte så imponerad av det, men Lillebror tyckte att det var desto roligare. Han och morfar plockade nästan en hel bänk tillsammans. De såg verkligen ut att trivas i varandras sällskap, därom rådde inget tvivel. Lillebror har för övrigt sagt i tre morgnar nu att han inte vill till dagis och att det är tråkigt att gå dit. På frågan varför har han helt enkelt svarat att han vill till P. istället. Till mormor och morfars stuga och leka. Det är roligt att båda barnen trivs där. Det är det verkligen.
Dessutom måste jag rosa den nya fröken på förskolan (det är ju trots allt inte bara skit med dem ;)). Hon som barnen tyckte såg ut som Mulan. Hon är helt outstanding på att se och bekräfta barnen. Inte så att hon värderar det de gör eller det de är. Hon bara ser dem. Hon bara utstrålar en så uppriktig glädje när hon träffar barnen. Berättade för henne hur glada jag ser att barnen blir och hur mycket vi som föräldrar också uppskattar det. Har bestämt mig för att inte bara tänka en massa saker, utan också för att säga det jag verkligen menar och tänker. Som att jag är glad över att hon är där. De kunde inte ha fått en bättre vikarie för den föräldralediga fröken. Inte en chans...
Förresten... Här kan ni se hur otroligt vackert det är här uppe just nu, även fast bilden inte är helt färsk... Det är så att det gör ont...
Björnmamma har vaknat
Lugnet har börjat lägga sig igen och det känns bra. Barnen tänker fortfarande mycket på sin vän och så ska det ju vara. Begravningen är på lördag och inga barn kommer att närvara. Det är okej, vi kommer att gå förbi och tända ljus vid graven senare istället.
Lillebror har också klurat långt mycket mer än vad man hade kunnat tänka sig att han skulle göra. Han har kopplat hela den här åka-till-himlen-grejen till Peter Pan. Lena, John och Mikael flyger ju upp till Landet Ingenstans bortom stjärnorna och det är där X befinner sig nu, med de andra vilda pojkarna som lillebror ser det. Gillar tanken.
Vid nattningsdags berättar dottern om något som fick björnmamma såväl som björnpappa att vakna. Hennes kusin med kompis hade jagat bort dottern och hennes kompis (en yngre pojke) från en sågspånshög som de lekte med. Sedan kröp det fram att kusinens kompis slagit henne i ansiktet i torsdags.
Hon hade "glömt" att prata med personalen om det inträffade. Men man känner sina löss på gången och jag kan sätta skallen på att dottern inte "glömt" att berätta om dessa händelser. Hon har medvetet låtit bli att göra det för att hon är rädd. Simple as that. Jag har så svårt för sådant där översitteri och sådana där fasoner. Sedan spelar det ingen roll vem det handlar om. Samma sak ska gälla alla, mina egna barn såväl som andras. Jag vet att sonen kan ha tricks och tjuvknep för sig och samma gäller där...
Båda incidenterna hade inträffat under utevistelsen och jag vet att personalen ofta sitter på en bänk och pratar istället för att vara närvarande där barnen är. I morgon går vi lite tidigare till dagis och jag kommer att ta upp det inträffade med dem. De får helt enkelt lov att lyfta på rumporna och vara bland barnen - det behövs uppenbarligen. Sedan vet jag att konflikter ofta uppstår ungarna sinsemellan och det hyser jag en ganska stor tolerans inför. Men inget barn ska behöva vara rädd för andra på dagis. De ska inte behöva känna oro för att bli påhoppade varken fysiskt eller på annat vis av andra barn.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Uppdatering 11/9-07
Tydligen har fröknarna på en annan avdelning förbjudit barnen att gå och leka med sågspånen eller bredvid farbrorn som sågat ner ett träd.
Att de inte ska vara i närheten av en motorsåg eller någon som jobbar med att fälla träd är naturligtvis inte mer än rätt.
När jag återigen talade med dottern om dessa sågspån (hur kan så små saker egentligen ta sig sådana stora proportioner?) så hade åtminstone inte hennes fröknar så uttryckligen förbjudit barnen från att leka med sågspån.
Måste kolla med personalen vad som har sagts om detta egentligen. Det är ju onekligen praktiskt om alla har samma förhållningsorder. Om det sedan är så att något område "spärras av" så bör ju också någon vuxen vara där och mota undan barnen så att de inte behöver ta de vuxnas ansvar och vakta på varandra. Så klart att alla kan hjälpas åt att följa regler och att man kan påminna varandra, men då bör reglerna också vara desamma...
Lillebror har också klurat långt mycket mer än vad man hade kunnat tänka sig att han skulle göra. Han har kopplat hela den här åka-till-himlen-grejen till Peter Pan. Lena, John och Mikael flyger ju upp till Landet Ingenstans bortom stjärnorna och det är där X befinner sig nu, med de andra vilda pojkarna som lillebror ser det. Gillar tanken.
Vid nattningsdags berättar dottern om något som fick björnmamma såväl som björnpappa att vakna. Hennes kusin med kompis hade jagat bort dottern och hennes kompis (en yngre pojke) från en sågspånshög som de lekte med. Sedan kröp det fram att kusinens kompis slagit henne i ansiktet i torsdags. Hon hade "glömt" att prata med personalen om det inträffade. Men man känner sina löss på gången och jag kan sätta skallen på att dottern inte "glömt" att berätta om dessa händelser. Hon har medvetet låtit bli att göra det för att hon är rädd. Simple as that. Jag har så svårt för sådant där översitteri och sådana där fasoner. Sedan spelar det ingen roll vem det handlar om. Samma sak ska gälla alla, mina egna barn såväl som andras. Jag vet att sonen kan ha tricks och tjuvknep för sig och samma gäller där...
Båda incidenterna hade inträffat under utevistelsen och jag vet att personalen ofta sitter på en bänk och pratar istället för att vara närvarande där barnen är. I morgon går vi lite tidigare till dagis och jag kommer att ta upp det inträffade med dem. De får helt enkelt lov att lyfta på rumporna och vara bland barnen - det behövs uppenbarligen. Sedan vet jag att konflikter ofta uppstår ungarna sinsemellan och det hyser jag en ganska stor tolerans inför. Men inget barn ska behöva vara rädd för andra på dagis. De ska inte behöva känna oro för att bli påhoppade varken fysiskt eller på annat vis av andra barn.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Uppdatering 11/9-07
Tydligen har fröknarna på en annan avdelning förbjudit barnen att gå och leka med sågspånen eller bredvid farbrorn som sågat ner ett träd.
Att de inte ska vara i närheten av en motorsåg eller någon som jobbar med att fälla träd är naturligtvis inte mer än rätt.
När jag återigen talade med dottern om dessa sågspån (hur kan så små saker egentligen ta sig sådana stora proportioner?) så hade åtminstone inte hennes fröknar så uttryckligen förbjudit barnen från att leka med sågspån.
Måste kolla med personalen vad som har sagts om detta egentligen. Det är ju onekligen praktiskt om alla har samma förhållningsorder. Om det sedan är så att något område "spärras av" så bör ju också någon vuxen vara där och mota undan barnen så att de inte behöver ta de vuxnas ansvar och vakta på varandra. Så klart att alla kan hjälpas åt att följa regler och att man kan påminna varandra, men då bör reglerna också vara desamma...
Lillhjärtat
Idag har vi varit på hjärt-ul med sonen. Blåsljudet visade sig vara ett friskt sådant och beror alltså inte på några missbildningar/defekter i hjärtat. Det är bara strömmar och virvlar i blodbanorna som låter lite extra. Sköntsköntskönt!
Tänker mycket på den döda pojkens föräldrar. På den smärta de måste känna... Mitt i detta elände känner jag också en så enorm tacksamhet för att det inte var vi som drabbades. Ego. Jag vet. Men också mänskligt.
Barnen funderar också. Dottern framförallt, det poppar upp frågor med jämna mellanrum. Hur kom X till himlen? Ligger X på kyrkogården nu? Är alla ledsna för att X dog? De hade haft en lång pratstund på dagis i tisdags. Alla barnen kände till vad som hänt och det var ovanligt lugnt hela dagen. En av fröknarna hade gjort en playdoh-deg, den äldre halvan av gruppen hade suttit lugnt runt bordet och pratat. De hade pratat om X. Hur olyckan gick till. Tittat på "gropen" (diket där han var) i tidningen. Lyssnat på fröken som läste artikeln. Pratat lite till om begravningar, hur kistan såg ut, om X:s kläder och saker skulle vara kvar och sådant. Sonen i sin tur pratar inte så mycket, men han vill kramas mycket och sover nära, nära om natten.
I morgon ska X:s saker hämtas av hans föräldrar. Hans foto ska däremot finnas kvar, det kommer att stå på bordet där han brukade sitta när det var matdags.
Äsch. Nu börjar jag gråta igen. Det är så sorgligt alltihop... Lilla hjärtat...
Tänker mycket på den döda pojkens föräldrar. På den smärta de måste känna... Mitt i detta elände känner jag också en så enorm tacksamhet för att det inte var vi som drabbades. Ego. Jag vet. Men också mänskligt.
Barnen funderar också. Dottern framförallt, det poppar upp frågor med jämna mellanrum. Hur kom X till himlen? Ligger X på kyrkogården nu? Är alla ledsna för att X dog? De hade haft en lång pratstund på dagis i tisdags. Alla barnen kände till vad som hänt och det var ovanligt lugnt hela dagen. En av fröknarna hade gjort en playdoh-deg, den äldre halvan av gruppen hade suttit lugnt runt bordet och pratat. De hade pratat om X. Hur olyckan gick till. Tittat på "gropen" (diket där han var) i tidningen. Lyssnat på fröken som läste artikeln. Pratat lite till om begravningar, hur kistan såg ut, om X:s kläder och saker skulle vara kvar och sådant. Sonen i sin tur pratar inte så mycket, men han vill kramas mycket och sover nära, nära om natten.
I morgon ska X:s saker hämtas av hans föräldrar. Hans foto ska däremot finnas kvar, det kommer att stå på bordet där han brukade sitta när det var matdags.
Äsch. Nu börjar jag gråta igen. Det är så sorgligt alltihop... Lilla hjärtat...
En stor dag
I dag har dottern plockat bort stödhjulen från sin cykel. Hon har alltid talat om att "när jag är sex år, då ska jag cykla utan stödhjul". Nu fick hon ju rätt i och för sig ;) Men oj, så stolt hon varit över sin bedrift i dag. Det har kunnat gå en låååååång stund utan att hon sagt ett knyst. Sedan kom det. Då och då. "Jag har cyklat utan stödhjul i dag".
Dottern har haft punka på bakdäcket (för många sladdbromsar) och maken lagade den i går. Han passade på att höja stödhjulen i samma veva... Så i morse fick barnen cykla till dagis. Sonen stolt som en tupp med sin stora cykel. Dottern såg i sin tur ut som ett s i ryggen och var inte lika nöjd över att cykeln plötslig var så instabil och svårcyklad.
Vid hemkomsten bestämde vi oss för att ta en promenad, dottern får lite stöd för att få känna på hur det känns att ha balansen. Sedan blir sträckorna som hon cyklar utan att stödhjulen tar i längre och längre. Vid hemkomsten bestämmer dottern att hon vill testa att cykla utan stödhjul. Jag monterar bort dem och vips, så cyklar hon helt på egen hand.
Det sjunger i bröstet på mig när jag ser bilden av hennes leende inom mig. Hennes självförtroende har växt kopiöst mycket i dag.
Sedan är jag djupt imponerad av den målmedvetenhet, envishet, det mod och den uthållighet hon visade prov på idag. När vi plockade bort stödhjulen hade hon redan cyklat i en timme. Sedan bråkade hon med cykeln i ytterligare en halvtimme. Det är ju inte helt enkelt att börja cykla utan stödhjul när man alltid haft dem där. Bara det där med att komma upp på cykeln och att börja trampa är ju ett helt projekt. Cykeln ramlar. Dottern ramlar. Dottern slår sig. Hon blir förbannad och gråter av ilska. Men hon fortsätter. Till slut är det färdigcyklat. Hon bestämmer sig för att leda cykeln hem...
Men så kommer de där tysta, långa stunderna åtföljda av "Jag har cyklat utan stödhjul i dag". Jag tror att någon är väldigt stolt och nöjd över sin egen bedrift...
Dottern har haft punka på bakdäcket (för många sladdbromsar) och maken lagade den i går. Han passade på att höja stödhjulen i samma veva... Så i morse fick barnen cykla till dagis. Sonen stolt som en tupp med sin stora cykel. Dottern såg i sin tur ut som ett s i ryggen och var inte lika nöjd över att cykeln plötslig var så instabil och svårcyklad.
Vid hemkomsten bestämde vi oss för att ta en promenad, dottern får lite stöd för att få känna på hur det känns att ha balansen. Sedan blir sträckorna som hon cyklar utan att stödhjulen tar i längre och längre. Vid hemkomsten bestämmer dottern att hon vill testa att cykla utan stödhjul. Jag monterar bort dem och vips, så cyklar hon helt på egen hand.
Det sjunger i bröstet på mig när jag ser bilden av hennes leende inom mig. Hennes självförtroende har växt kopiöst mycket i dag.
Sedan är jag djupt imponerad av den målmedvetenhet, envishet, det mod och den uthållighet hon visade prov på idag. När vi plockade bort stödhjulen hade hon redan cyklat i en timme. Sedan bråkade hon med cykeln i ytterligare en halvtimme. Det är ju inte helt enkelt att börja cykla utan stödhjul när man alltid haft dem där. Bara det där med att komma upp på cykeln och att börja trampa är ju ett helt projekt. Cykeln ramlar. Dottern ramlar. Dottern slår sig. Hon blir förbannad och gråter av ilska. Men hon fortsätter. Till slut är det färdigcyklat. Hon bestämmer sig för att leda cykeln hem...
Men så kommer de där tysta, långa stunderna åtföljda av "Jag har cyklat utan stödhjul i dag". Jag tror att någon är väldigt stolt och nöjd över sin egen bedrift...
12" barncykel sökes
Dottern har fortfarande feber. Inet sådär hyperhög, men tillräckligt för att hon ska vara påverkad av den. Dessutom har lillskräpet kräkts i kväll. Hjärtat blöder när man ser henne så sänkt. Ska koka lite vätskeersättning i alla fall. Hon behöver all vätska hon kan få nu...
Lillebror fyller ju också år snart. Han ska få en snickarlåda i födelsedagspresent och ett par böcker. Vi funderar också på en cykel åt honom, men då måste det vara frågan om en 12". Han testade syrrans 16" i dag och den var ju på tok för stor. Har kollat både på Blocket och på stans lokala annonsplats, men inte hittat något lämpligt. Eller jo. Det fanns ju en annons, men den var en månad gammal så det är väl tveksamt om cykeln finns kvar.
I alla fall. Om någon av er känner till en fin 12" cykel som ska säljas, så kan ni väl hojta till? Nu ska här kokas vätskeersättning!
Lillebror fyller ju också år snart. Han ska få en snickarlåda i födelsedagspresent och ett par böcker. Vi funderar också på en cykel åt honom, men då måste det vara frågan om en 12". Han testade syrrans 16" i dag och den var ju på tok för stor. Har kollat både på Blocket och på stans lokala annonsplats, men inte hittat något lämpligt. Eller jo. Det fanns ju en annons, men den var en månad gammal så det är väl tveksamt om cykeln finns kvar.
I alla fall. Om någon av er känner till en fin 12" cykel som ska säljas, så kan ni väl hojta till? Nu ska här kokas vätskeersättning!
Mina älskade barn
Hur är det möjligt att ens kärlek till barnen kan vara så överväldigande stor? Just när jag trodde att jag älskade barnen så mycket som det bara går, så verkar kärleken till dem växa sig än större. De har sina sidor och de driver mig stundtals till vansinne, men jag älskar dem så innerligt mycket. Som de är. De är perfekta i mina ögon.
Dottern har förresten fått feber. Men hon har varit frisk i nästan två månader nu. Det var nog bara väntat.
Dottern har förresten fått feber. Men hon har varit frisk i nästan två månader nu. Det var nog bara väntat.
Städa, städa varje fredag...
I dag är det inte fredag, men städa kan man ju göra i alla fall... Det tyckte i alla fall dottern...
I dag är en dag som man bara njuter av. I alla fall ett tag... Vaknade kl. 9 av att sonen kom in och kramade om mig. Sämre än så kan man ju ha det :) Maken trött efter en bastukväll med sin svåger, så han fick sovmorgon i dag. Går ner med barnen, fikar, öppnar altandörren så att de kan gå ut och in som de behagar. Vädret är ju fantastiskt, så varför inte?!
I går lekte barnen med sina barbiedockor på altanen och hade också vatten i ett par gamla glasslådor. Det var dockornas badkar. Vattnet var kvar förstås och den företagsamma dottern försåg sig med mer av den varan från vattenslangen.
Jag sitter i köket och njuter av lugnet, bläddrar förstrött i gårdagens Aftonblad (var ju tvungen att köpa den för att kunna läsa Åsa Larssons krönika i Härligt hemma-bilagan som jag också gillar) och sippar samtidigt på en kopp kaffe. Härligt! Plötsligt hör jag ett gnissel, ni vet det där ljudet av skosulor mot vatten på ett golv, ackompanjerat av dotterns sång "städa, städa varje fredag åsså varje juuuul - det tycker jag är kuuuul". Hör det en omgång till innan jag kopplar vad ljudet är för något, går ut i vardagsrummet och ser till mina grå hårsäckars förtjusning att det ligger en stooor vattenpöl vid altandörren och att golvet redan mörknat i springorna.
Suck.
Dottern drog förstås som en avlöning, sonen hann inte lika långt. Båda fick dock hjälpas åt med att skura upp vattnet till ljudet av den ömma moderns djupa suckar ;)
Det blir ingen mer vattenlek för barnen i dag. I alla fall inte i ensamt majestät. Leker de med vatten kommer jag garanterat att vara i närheten, eller maken för den delen. Nu är han ju vaken. Jag sitter här med huvudvärk, men det känns ändå trösterikt att veta att jag har ännu ett minne att skratta åt tillsammans med maken och barnen om ett antal år när de är och hälsar på med sina respektive ;)
I dag är en dag som man bara njuter av. I alla fall ett tag... Vaknade kl. 9 av att sonen kom in och kramade om mig. Sämre än så kan man ju ha det :) Maken trött efter en bastukväll med sin svåger, så han fick sovmorgon i dag. Går ner med barnen, fikar, öppnar altandörren så att de kan gå ut och in som de behagar. Vädret är ju fantastiskt, så varför inte?!
I går lekte barnen med sina barbiedockor på altanen och hade också vatten i ett par gamla glasslådor. Det var dockornas badkar. Vattnet var kvar förstås och den företagsamma dottern försåg sig med mer av den varan från vattenslangen.
Jag sitter i köket och njuter av lugnet, bläddrar förstrött i gårdagens Aftonblad (var ju tvungen att köpa den för att kunna läsa Åsa Larssons krönika i Härligt hemma-bilagan som jag också gillar) och sippar samtidigt på en kopp kaffe. Härligt! Plötsligt hör jag ett gnissel, ni vet det där ljudet av skosulor mot vatten på ett golv, ackompanjerat av dotterns sång "städa, städa varje fredag åsså varje juuuul - det tycker jag är kuuuul". Hör det en omgång till innan jag kopplar vad ljudet är för något, går ut i vardagsrummet och ser till mina grå hårsäckars förtjusning att det ligger en stooor vattenpöl vid altandörren och att golvet redan mörknat i springorna.
Suck.
Dottern drog förstås som en avlöning, sonen hann inte lika långt. Båda fick dock hjälpas åt med att skura upp vattnet till ljudet av den ömma moderns djupa suckar ;)
Det blir ingen mer vattenlek för barnen i dag. I alla fall inte i ensamt majestät. Leker de med vatten kommer jag garanterat att vara i närheten, eller maken för den delen. Nu är han ju vaken. Jag sitter här med huvudvärk, men det känns ändå trösterikt att veta att jag har ännu ett minne att skratta åt tillsammans med maken och barnen om ett antal år när de är och hälsar på med sina respektive ;)
Det är kult att bli en ängel...
Först en liten ordlista... Kult i detta sammanhang uttalas med ett långt u, som när man säger att något är gult. Betydelsen är densamma som roligt, fast dottern tycks hellre använda sig av uttrycket kult.
Storasyster har klurat mycket på detta med döden ett tag nu. Hon klurar på när man dör, vem som kan dö, vad som händer när man dör, vad man som anhörig gör när någon dött och så vidare. Tror att det började i samband med att vi besökte kyrkogården kring jul och tände ljus på min gammelmosters och morfars gravar.
Nu har dottern i alla fall bestämt sig för att man blir en ängel när man dör och för att alla blir det. Hon sa häromdagen:
"Det är kult att bli en ängel, mamma"
Jag blir ju genast skärrad... Inte tänker väl ungen ta sig av daga bara för att få bli en ängel?! Behärskar mig i alla fall och frågar: "Jaha, hur tänker du då?"
"Ja, det är kul för att då får man vingar och då kan man flyga."
Sedan hade Storasyster haft ett samtal med sin mormor om detta i samband med att de tittat på ett hål i molntäcket. Genom det kunde änglarna kika ner på oss om de ville, konstaterade dottern.
En annan gång satt vi i bilen och Storasyster satt sin vana trogen och spanade på världen utanför rutan. Plötsligt utropar hon: "Mamma, jag såg en ängel! Den vinkade åt mig från hålet bland molnen."
Sådana gånger undrar jag lite... Var det ett fantasifoster, eller kan barn faktiskt se sådant vi vuxna inte ser? Förnuftet säger att det var ett uttryck för hennes fantasi, men så finns det ju också människor som haft kontakt med "den andra sidan", människor (däribland mormor) som säger sig få föraningar och liknande. Bäst att låta det vara osagt. Jag tror inte att vi ska försöka förklara allt i vår omgivning, att vi inte är ämnade att kunna förstå exakt allt (även fast det i och för sig hade varit intressant!).
Är i alla fall glad för att dottern i detta nu har en positiv bild av döden, att hon inte tror att det händer en massa hemskheter då, även fast hon också konstaterat att man blir jätteledsen när någon dör. Tror att detta bidrar till att göra henne lite tryggare...
Trött, tröttare, Lillebror
Min son är verkligen fenomenal på att somna. Det har han varit i stort sett jämt, redan som spädis hade han otroligt lätt för att somna till skillnad från sin storasyster som ofta haft svårt att komma till ro. På dagis säger de också ofta att lillebror är otroligt snabb på att somna. De äter lunch och går till vilan, där lägger lillebror huvudet på kudden, drar filten över sig och somnar. Punkt. Ändå är de fem-sex stycken barn i åldrarna två till tre år som vilar tillsammans...
I vintras var han trött efter en längre utevistelse, blev arg för att han var tvungen att komma in och klä av sig. Vägrar ta av sig kläderna och går och sätter sig i trappan för att tjura. Fem minuter senare går jag för att kolla hur det egentligen står till med lillskräpet, om han vill ha hjälp nu. Då har han lutat huvudet mot ett trappsteg högre upp och... Somnat.
I veckan hade vi sedan varit till mormor och morfars stuga. Lillebror hade då hoppat över vilan på dagen och var förstås trött. Två minuter innan vi kör upp på infarten somnar han i bilen. Jag får liv i honom och han stapplar in på trötta ben. Sätter sig på golvet för att ta av sig skorna, men verkar känna att han inte ids. Lägger sig ner på klinkergolvet och... Somnar.
I går satt vi sedan i köket och åt middag. Mormor och morfar bjöd på pizza och barnen brukar tycka om det. Så även i denna gång. Lillebror hade inte sovit på dagen denna gång heller, så han var ju en trött liten själ nu också. han blir sur över något, vänder sig om på sin stol, korsar armarna och gömmer ansiktet i dem. Det går en stund och han får sitta och sura i fred. Efter en stund inser jag att pojken är lite för stilla. Kikar lite närmare och inser att sonen... Sover. Det var ju bara att lyfta upp honom, göra natt och bära upp det rosenrasande lilla livet till sin säng. Klockan var ju iofs inte mer än 18, men det spelade mindre roll. Där har han sedan dragit på till 6.30 i morse när jag fick väcka honom innan dagis.
Trött, tröttare, Lillebror...
I vintras var han trött efter en längre utevistelse, blev arg för att han var tvungen att komma in och klä av sig. Vägrar ta av sig kläderna och går och sätter sig i trappan för att tjura. Fem minuter senare går jag för att kolla hur det egentligen står till med lillskräpet, om han vill ha hjälp nu. Då har han lutat huvudet mot ett trappsteg högre upp och... Somnat.
I veckan hade vi sedan varit till mormor och morfars stuga. Lillebror hade då hoppat över vilan på dagen och var förstås trött. Två minuter innan vi kör upp på infarten somnar han i bilen. Jag får liv i honom och han stapplar in på trötta ben. Sätter sig på golvet för att ta av sig skorna, men verkar känna att han inte ids. Lägger sig ner på klinkergolvet och... Somnar.
I går satt vi sedan i köket och åt middag. Mormor och morfar bjöd på pizza och barnen brukar tycka om det. Så även i denna gång. Lillebror hade inte sovit på dagen denna gång heller, så han var ju en trött liten själ nu också. han blir sur över något, vänder sig om på sin stol, korsar armarna och gömmer ansiktet i dem. Det går en stund och han får sitta och sura i fred. Efter en stund inser jag att pojken är lite för stilla. Kikar lite närmare och inser att sonen... Sover. Det var ju bara att lyfta upp honom, göra natt och bära upp det rosenrasande lilla livet till sin säng. Klockan var ju iofs inte mer än 18, men det spelade mindre roll. Där har han sedan dragit på till 6.30 i morse när jag fick väcka honom innan dagis.
Trött, tröttare, Lillebror...
Läkeri, läkera, läkeralla...
Tror att jag missat att berätta om sonens och mitt besök på barnmottagningen i går. Det var ju det här med hans blåsljud... Som vanligt skötte sig sonen exemplariskt och fick som belöning köpa en Jibbitz till sina Foppatofflor, eller Hoppatofflor som han själv kallar dem. Det blev en "Hörövar-Ödskalle". Inte helt otippat. Vi köpte två Ödskallar (tänkte att dottern säkert också ville ha en) plus en tjusig prästkrage. Väl hemma så blev det jag som fick ta Ödskallen, då dottern annekterade blomman fortare än kvickt :)
Hursomhelst. Läkaren tyckte först att det lät som "turbulens-någonting", att det är blodet som virvlar och ger upphov till ett ljud som kan uppfattas som blåsljud. Men när han lyssnade på lillhjärtat när sonen låg ner så hummade han lite och sa att det kunde röra sig om ett hål mellan kamrarna. Men det var något som han inte kunde avgöra, utan vi får en remiss till Gällivare när barnkardiologen från Umeå kommer upp. Då ska det göras ett ultraljud så att vi får veta vad detta ljud beror på. Det var i alla fall inget som vi behövde oroa oss för, det är inget som påverkar sonen - mer än att det är viktigt att veta vid ingrepp i munhålan (!) då bakterier kan komma ut i blodbanan, fastna i hålet mellan kamrarna (hur litet det än må vara) och orsaka en infektion där.
Ny väntan på en ny tid alltså.
Tog upp sonens röda ögon också, när jag liks var där. Fick nya ögondroppar - Opatanol - som vi skulle testa. Ska sedan tillbaka i höst, när pollensäsongen är över för pricktest.
Ännu mer väntan...
I eftermiddags lade jag så märke till att dotterns vrist svullnat upp nå't hemskt. Hon såg nästan ut som jag gjorde i slutet av graviditeten kring mina vrister och det var då rakt ingen vacker syn. Det var dessutom illrött och varmt kring svullnaden (ca 10 cm i diameter). Ringer jourcentralen, får en tid och åker dit. Avvakta blir budet. Återkom om dottern får feber och om svullnaden kvarstår i morgon. Suck.
Kan bromseländena ha dykt upp redan nu? Det påminde om ett bett, men inte myggbett. Mer som jag brukar se ut när bromsjävlarna bitit mig...
Måste nog ringa läkaren i morgon i alla fall och fråga om det finns något vi kan ge T. för att lindra reaktionen på dessa bett, för hon såg hemsk ut i fjol också när hon blivit bromsbiten. Jag käkar ju antihistamin när vi är i Finland och hälsar på mamma och pappa... Det borde ju kunna hjälpa T. också, men vad finns det för antihistamin som funkar för barn?
Känns som att vi har klippkort på vårdcentralen. Vi har ju redan fått högkostnadskort för barnen...
Hursomhelst. Läkaren tyckte först att det lät som "turbulens-någonting", att det är blodet som virvlar och ger upphov till ett ljud som kan uppfattas som blåsljud. Men när han lyssnade på lillhjärtat när sonen låg ner så hummade han lite och sa att det kunde röra sig om ett hål mellan kamrarna. Men det var något som han inte kunde avgöra, utan vi får en remiss till Gällivare när barnkardiologen från Umeå kommer upp. Då ska det göras ett ultraljud så att vi får veta vad detta ljud beror på. Det var i alla fall inget som vi behövde oroa oss för, det är inget som påverkar sonen - mer än att det är viktigt att veta vid ingrepp i munhålan (!) då bakterier kan komma ut i blodbanan, fastna i hålet mellan kamrarna (hur litet det än må vara) och orsaka en infektion där.
Ny väntan på en ny tid alltså.
Tog upp sonens röda ögon också, när jag liks var där. Fick nya ögondroppar - Opatanol - som vi skulle testa. Ska sedan tillbaka i höst, när pollensäsongen är över för pricktest.
Ännu mer väntan...
I eftermiddags lade jag så märke till att dotterns vrist svullnat upp nå't hemskt. Hon såg nästan ut som jag gjorde i slutet av graviditeten kring mina vrister och det var då rakt ingen vacker syn. Det var dessutom illrött och varmt kring svullnaden (ca 10 cm i diameter). Ringer jourcentralen, får en tid och åker dit. Avvakta blir budet. Återkom om dottern får feber och om svullnaden kvarstår i morgon. Suck.
Kan bromseländena ha dykt upp redan nu? Det påminde om ett bett, men inte myggbett. Mer som jag brukar se ut när bromsjävlarna bitit mig...
Måste nog ringa läkaren i morgon i alla fall och fråga om det finns något vi kan ge T. för att lindra reaktionen på dessa bett, för hon såg hemsk ut i fjol också när hon blivit bromsbiten. Jag käkar ju antihistamin när vi är i Finland och hälsar på mamma och pappa... Det borde ju kunna hjälpa T. också, men vad finns det för antihistamin som funkar för barn?
Känns som att vi har klippkort på vårdcentralen. Vi har ju redan fått högkostnadskort för barnen...
Så många tankar som far runt i huvudet...
Det är mycket svårt att låta bli att oroa sig emellanåt, hur mycket jag än försöker... Jag försöker att tänka på det engelska uttrycket "to have a little faith". Men klumpen i magen finns liksom där i alla fall. Ibland gigantisk, ibland mindre...
Sonen och maken åkte ju till sjukhuset idag igen, med vad vi trodde var en uvi. I morgon ska vi tillbaka med ett nytt urinprov för odling och det är väl i sin ordning...
Men de kom också hem med beskedet att sonen hade ett blåsljud på hjärtat och att läkaren nu skickat en remiss till Gällivare för att detta blåsljud ska kollas upp. Alla dessa läkarbesök och ingen har märkt något? Är det ett nyligen uppkommet blåsljud? Har sonen fått röja för mycket trots sina förkylningar? Kan ett blåsljud bara dyka upp sådär? Vilka effekter kan det få för sonens del?
Ska kontakta Gve i morgon och höra när vi ska dit. Måtte det bli snart. Jag begriper bara inte att alla såna här saker tycks inträffa just när maken ska resa bort och dessutom bara kommer att komma hem och vända mellan resorna.
Fanken också! Nu får det faktiskt vara nog!
Sonen och maken åkte ju till sjukhuset idag igen, med vad vi trodde var en uvi. I morgon ska vi tillbaka med ett nytt urinprov för odling och det är väl i sin ordning...
Men de kom också hem med beskedet att sonen hade ett blåsljud på hjärtat och att läkaren nu skickat en remiss till Gällivare för att detta blåsljud ska kollas upp. Alla dessa läkarbesök och ingen har märkt något? Är det ett nyligen uppkommet blåsljud? Har sonen fått röja för mycket trots sina förkylningar? Kan ett blåsljud bara dyka upp sådär? Vilka effekter kan det få för sonens del?
Ska kontakta Gve i morgon och höra när vi ska dit. Måtte det bli snart. Jag begriper bara inte att alla såna här saker tycks inträffa just när maken ska resa bort och dessutom bara kommer att komma hem och vända mellan resorna.
Fanken också! Nu får det faktiskt vara nog!
Näsblod del 2
Ringde läkeriet i morse angående dotterns näsblod. Hon blödde i natt igen och så även på dagen. Det var då jag bestämde mig. Det var för övrigt inte syster G som ringde upp, utan en annan som inte talade till en i en ton som mest insinuerar att man är genomjobbig.
Fick så en tid till läkeriet och dottern som förut vägrat att låta läkare undersöka henne gick nu med på att låta sig lyssnas på och lysas i näsan och klämmas på halsen. Förkyld. Förstås. Men det visste jag ju redan... Läkaren kostaterar sedan att även nässlemhinnorna är inflammerade och att det är en övre luftvägsinfektion som förorsakar blödandet. Han ordinerar också ett CRP...
DÅ vaknar dottern till och börjar gasta: Jag ill INTE sticka i fingret!!! JAG VILL HEM!!!
Jag får henne att lugna ner sig, tills det blir hennes tur på provtagningen. Det tar närmare 20 minuter av lirkande, mutande och lugnande innan en sköterska bestämmer sig för att kort och gott ta detta prov med våld. 20 minuter av gastande och vrålande. Snacka om att vara arg som en varg och en eldsprutande drake - i kubik upphöjt till fyrtinurton. Ungen är ju dessutom stark som en björn! Gastandet tog däremot slut rätt snabbt när T. insåg att det inte gjorde ont. Att det inte kom särskilt mycket blod alls. Efteråt gick hon och fnittrade lite förtjust åt hur arg hon varit, inte glömde hon heller att hon blivit lovad en leksak eller tidning. Valet föll på en tidning och gissa vilken till min stora förtvivlan, men okej... Den här gången fick det väl gå an med Prinsessan ;-)
Lite intressant däremot var att T. tycks ha en hel del integritet :-) När hon gastade som värst så sa hon att hon inte ville ha några märken, tidningar eller någon leksak. Hon ville HEM! Det är ganska trevligt att veta att hon ändå inte säljer sig hur lätt som helst ;-)
Näsblod
Fick ett samtal från dagis i dag. Dottern hade börjat blöda näsblod utan någon synbar orsak. Det har hänt förut och det har alltid varit tal om samma näsborre. Idag hade det varit svårstoppat - därav också samtalet. Det har kommit lite lätt rödfärgat snor under eftermiddagen, men så började det blöda igen nu strax innan sängdags.
Jag tycker att det är otroligt jobbigt och jag blir väldigt orolig när det händer. Började hon blöda av en tydlig anledning som att hon petat sig i näsan eller för att hon fått en smäll på näsan, vore det väl en sak. Men det här är något annat. Det har dessutom varit lugnt ett tag, så därför känns det ju än jobbigare nu när det börjar igen. Hennes allmäntillstånd är okej annars, hon har sagt att hon har varit trött i benen vid några tillfällen. Men det behöver ju inte ha något med näsblodet att göra...
Jag är däremot tacksam för att dottern tar sitt näsblod med lite större lugn i dag än vad hon hittills gjort. Förut har hon blivit jätterädd, nästan på gränsen till hysterisk. Nu ikväll konstaterade hon bara att hon blödde näsblod och sprang till köket för att hämta papper. Därefter talade hon om för mig vad som pågick.
Maken ska ringa läkeriet i morgon för att höra vad man kan göra. Vi har en teori om att dottern har sköra slemhinnor i näsan och att dessa tar mer stryk när hon är lite småsnuvig, eller att hon likt sin morfar har sköra blodkärl i näsan. Hoppas bara att det är något som det går att avhjälpa hyfsat lätt!
Jag tycker att det är otroligt jobbigt och jag blir väldigt orolig när det händer. Började hon blöda av en tydlig anledning som att hon petat sig i näsan eller för att hon fått en smäll på näsan, vore det väl en sak. Men det här är något annat. Det har dessutom varit lugnt ett tag, så därför känns det ju än jobbigare nu när det börjar igen. Hennes allmäntillstånd är okej annars, hon har sagt att hon har varit trött i benen vid några tillfällen. Men det behöver ju inte ha något med näsblodet att göra...
Jag är däremot tacksam för att dottern tar sitt näsblod med lite större lugn i dag än vad hon hittills gjort. Förut har hon blivit jätterädd, nästan på gränsen till hysterisk. Nu ikväll konstaterade hon bara att hon blödde näsblod och sprang till köket för att hämta papper. Därefter talade hon om för mig vad som pågick.
Maken ska ringa läkeriet i morgon för att höra vad man kan göra. Vi har en teori om att dottern har sköra slemhinnor i näsan och att dessa tar mer stryk när hon är lite småsnuvig, eller att hon likt sin morfar har sköra blodkärl i näsan. Hoppas bara att det är något som det går att avhjälpa hyfsat lätt!
Björn Axén, släng dig i väggen...
Vår nästa stjärn(?)frisör är under uppväxt.
Sitter i köket med en god kopp kaffe och avnjuter en bit mörk choklad när jag plötsligt hör dottern säga:
"V. har klippt mig i håret".
Tittar in i vardagsrummet och ser sonen stå med en sax fastnaglad i sin tröja.
"Håret? V. klipper ju i sin tröja...", samtidigt som jag konfiskerar saxen från sonen och konstaterar att han just klippet ett jack i sin nya tröja.
"Ja, här..." säger dottern och visar med handen.
Jag drar med fingrarna genom hennes hår och ser då ett stort sjok decimeterlångt hår falla till golvet. I det läget är det mycket svårt att behålla vett och sans. Inom mig utspelar sig en scen där jag får ett psykbryt, skäller ut sonen efter noter och därefter förvisar honom ut ur rummet. Jag lyckas behärska mig och ber sonen gå och sätta sig i trappen tills jag lugnat ner mig lite, borstar bort håret från dotterns tröja. Tack och lov säger hon att hon fortfarande har långt hår och att det snart växer ut igen. (Hur fick hon detta änglalika tålamod, egentligen?). I det läget känns det ju dumt att spä på hennes uppfattning med min. Tror att jag blev mer upprörd än dottern, men det blev lite jobbigt just med tanke på att vi var till frissan så sent som i torsdags, just med tanke på att dottern inget hellre vill än att få jättelångt hår och så är lillbrorsan där och kapar av det.
Räknar till 10 och drar ett djuuuupt andetag, släpper ner axlarna och går till trappen där sonen fortfarande sitter.
"Jag blir jättearg när du klipper sönder din tröja och klipper T:s hår!"
"Mmmmm".
"Får du klippa i T:s hår och i din tröja?"
Sonen skakar på huvudet till svar.
"Du får klippa i papper och ditt eget hår, T:s hår och andra saker måste få vara ifred!" (VAD är det jag säger??? Skitskitskit, jag och min stora, glappande mun!!!)
"Vad behöver du göra nu?"
"Kjama T, klippa mitt håj" (Fanken, han snappade upp just det som jag hoppades att han inte skulle reagera på...)
"Förresten, du vill ju också ha långt hår. Låt det också växa ut, visst?!"
"Mmmm". Sonen nickar.
"Gå nu och krama T och säg förlåt"
Sonen trampar iväg och kramar ömt om sin syster. Jag står kvar och begrundar vad jag just hävt ur mig. "Du får klippa ditt eget hår..." *suck* Men, jag behöll faktiskt vett (?) och sans, jag ställde mig inte och skällde utan var bra mycket lugnare än så. Alltid något att glädjas åt.
Går tillbaka till köket och ber att få sätta fast dotterns hår i ett par tofsar och ser då att sonen tackochlov har klippt bort underhår. Det finns alltså ett lager med hår som täcker över "skadan" och det är jag glad över, för det var ett rätt så stort hack.
Tar sedan en chokladbit till och fyller på min kopp med lite mer varmt kaffe. Sedan spolas bandet tillbaka och jag kan inte annat än börja skratta när maken sedan säger att det är lika bra att vi börjar förbereda oss nu. När han säger att vi borde öppna ett sparande för den här typen av oförutsedda händelser. I dag var det en tröja och lite hår, om några år kan det vara en krockad bil (fast det tar ju maken själv hand om redan i dag ;-)), en tappad TV, sprucken toalettstol eller något annat, liknande. Vad har vi egentligen gett oss in på?
Minns också att dottern hade dille på att klippa sig själv och sina dockor när hon var i samma ålder som sonen... Ler vid tanken och konstaterar att det förmodligen inte stoppar där för någon av dem...
Den högsta nöjet i livet är att göra det som folk säger att du inte får. (Walter Bagehot)
Sitter i köket med en god kopp kaffe och avnjuter en bit mörk choklad när jag plötsligt hör dottern säga:
"V. har klippt mig i håret".
Tittar in i vardagsrummet och ser sonen stå med en sax fastnaglad i sin tröja.
"Håret? V. klipper ju i sin tröja...", samtidigt som jag konfiskerar saxen från sonen och konstaterar att han just klippet ett jack i sin nya tröja.
"Ja, här..." säger dottern och visar med handen.
Jag drar med fingrarna genom hennes hår och ser då ett stort sjok decimeterlångt hår falla till golvet. I det läget är det mycket svårt att behålla vett och sans. Inom mig utspelar sig en scen där jag får ett psykbryt, skäller ut sonen efter noter och därefter förvisar honom ut ur rummet. Jag lyckas behärska mig och ber sonen gå och sätta sig i trappen tills jag lugnat ner mig lite, borstar bort håret från dotterns tröja. Tack och lov säger hon att hon fortfarande har långt hår och att det snart växer ut igen. (Hur fick hon detta änglalika tålamod, egentligen?). I det läget känns det ju dumt att spä på hennes uppfattning med min. Tror att jag blev mer upprörd än dottern, men det blev lite jobbigt just med tanke på att vi var till frissan så sent som i torsdags, just med tanke på att dottern inget hellre vill än att få jättelångt hår och så är lillbrorsan där och kapar av det.
Räknar till 10 och drar ett djuuuupt andetag, släpper ner axlarna och går till trappen där sonen fortfarande sitter.
"Jag blir jättearg när du klipper sönder din tröja och klipper T:s hår!"
"Mmmmm".
"Får du klippa i T:s hår och i din tröja?"
Sonen skakar på huvudet till svar.
"Du får klippa i papper och ditt eget hår, T:s hår och andra saker måste få vara ifred!" (VAD är det jag säger??? Skitskitskit, jag och min stora, glappande mun!!!)
"Vad behöver du göra nu?"
"Kjama T, klippa mitt håj" (Fanken, han snappade upp just det som jag hoppades att han inte skulle reagera på...)
"Förresten, du vill ju också ha långt hår. Låt det också växa ut, visst?!"
"Mmmm". Sonen nickar.
"Gå nu och krama T och säg förlåt"
Sonen trampar iväg och kramar ömt om sin syster. Jag står kvar och begrundar vad jag just hävt ur mig. "Du får klippa ditt eget hår..." *suck* Men, jag behöll faktiskt vett (?) och sans, jag ställde mig inte och skällde utan var bra mycket lugnare än så. Alltid något att glädjas åt.
Går tillbaka till köket och ber att få sätta fast dotterns hår i ett par tofsar och ser då att sonen tackochlov har klippt bort underhår. Det finns alltså ett lager med hår som täcker över "skadan" och det är jag glad över, för det var ett rätt så stort hack.
Tar sedan en chokladbit till och fyller på min kopp med lite mer varmt kaffe. Sedan spolas bandet tillbaka och jag kan inte annat än börja skratta när maken sedan säger att det är lika bra att vi börjar förbereda oss nu. När han säger att vi borde öppna ett sparande för den här typen av oförutsedda händelser. I dag var det en tröja och lite hår, om några år kan det vara en krockad bil (fast det tar ju maken själv hand om redan i dag ;-)), en tappad TV, sprucken toalettstol eller något annat, liknande. Vad har vi egentligen gett oss in på?
Minns också att dottern hade dille på att klippa sig själv och sina dockor när hon var i samma ålder som sonen... Ler vid tanken och konstaterar att det förmodligen inte stoppar där för någon av dem...
Den högsta nöjet i livet är att göra det som folk säger att du inte får. (Walter Bagehot)
Otursförföljda barn...
Jag fattar inte vad det är mina barn drabbats av för otursbacill! Lillebror började morgonen med att snubbla på översta trappavsatsen och sedan rasa ner för trappen, ömsom på mage och ömson rullandes.
Skräcken i hans röst och i mitt inre...
*rys*
Sex trappsteg hann han med att rasa utför. På det sjunde blev det äntligen stopp... Men det är ett högt fall för en liten pojke och mååååånga, låååånga sekunders skräck för en chockad mamma...
Jag tackar högre makter för att det gick så bra ändå! Lillebror slog aldrig i huvudet någonstans och kom undan med ett pyttelitet skrapsår på höften. Där har han nu ett noggrannt utvalt och placerat bamseplåster... Smärtan i själen räckte det med en stor, lång kram för att lindra.
Fem minuter senare var han på väg upp igen för att hämta sin My Little Pony och han höll i sig på vägen ner...
Skräcken i hans röst och i mitt inre...
*rys*
Sex trappsteg hann han med att rasa utför. På det sjunde blev det äntligen stopp... Men det är ett högt fall för en liten pojke och mååååånga, låååånga sekunders skräck för en chockad mamma...
Jag tackar högre makter för att det gick så bra ändå! Lillebror slog aldrig i huvudet någonstans och kom undan med ett pyttelitet skrapsår på höften. Där har han nu ett noggrannt utvalt och placerat bamseplåster... Smärtan i själen räckte det med en stor, lång kram för att lindra.
Fem minuter senare var han på väg upp igen för att hämta sin My Little Pony och han höll i sig på vägen ner...
Bus!
En blick säger verkligen mer än 1000 ord ibland...
