Dubbelt upp!
En vikarie hade suttit och ätit med en grupp tjejer på skolan. Dessa flickor går i en av mina klasser. Jag vet inte vilken... De hade suttit och pratat om livet, döden och allting däremellan när samtalet glidit in på skolan. Då hade en av flickorna sagt: "Det är så roligt nu när vi har Pippi i SO:n. Det känns verkligen som att man fått en nytändning!".
Det gjorde mig verkligen glad att höra det. Jag är också tacksam över att vikarien berättade om detta för mig. Kanske är det min egen nytändning som smittar av sig på eleverna. Kanske är det något annat. Jag kommer i alla fall att vårda denna karamell ömt och ta fram den när livet känns motigare på jobbet.
I dag hade vi också ämneskonferens på jobbet. Skulle ha haft i alla fall. Av fyra undervisande lärare i ämnet fanns bara två på plats. Det var vi rookies. Båda två förhållandevis nya i yrket, de två rutinerade "rävarna" lyste med sin frånvaro. En av dem var iofs ledig hela veckan och det må ju så vara, men jag tycker att det här speglar ett av problemen i skolan i stort. Att många gamla, erfarna lärare tycker att:
a) De är fullärda och behöver inte någon kompetensutveckling.
b) De kan lägga ner verksamheten med skolutveckling etc. helt några år innan pensioneringen. Men det är ju nu alla deras erfarenheter skulle komma till så stor nytta. Att man drar ner på tempot är ju okej, men man behöver ju inte sluta med att delta i de gemensamma diskussionerna.
Jaja. Nu var det inte det inlägget skulle handla om. På det hela taget var det ju bra att vi var så få och att vi tänker ganska lika i mångt och mycket. Det blev genast så mycket lättare att så gehör för sina idéer och tankar. Det gäller att ta tillfället när det bjuds ;)
Fröken Pippi ;)
Det gjorde mig verkligen glad att höra det. Jag är också tacksam över att vikarien berättade om detta för mig. Kanske är det min egen nytändning som smittar av sig på eleverna. Kanske är det något annat. Jag kommer i alla fall att vårda denna karamell ömt och ta fram den när livet känns motigare på jobbet.
I dag hade vi också ämneskonferens på jobbet. Skulle ha haft i alla fall. Av fyra undervisande lärare i ämnet fanns bara två på plats. Det var vi rookies. Båda två förhållandevis nya i yrket, de två rutinerade "rävarna" lyste med sin frånvaro. En av dem var iofs ledig hela veckan och det må ju så vara, men jag tycker att det här speglar ett av problemen i skolan i stort. Att många gamla, erfarna lärare tycker att:
a) De är fullärda och behöver inte någon kompetensutveckling.
b) De kan lägga ner verksamheten med skolutveckling etc. helt några år innan pensioneringen. Men det är ju nu alla deras erfarenheter skulle komma till så stor nytta. Att man drar ner på tempot är ju okej, men man behöver ju inte sluta med att delta i de gemensamma diskussionerna.
Jaja. Nu var det inte det inlägget skulle handla om. På det hela taget var det ju bra att vi var så få och att vi tänker ganska lika i mångt och mycket. Det blev genast så mycket lättare att så gehör för sina idéer och tankar. Det gäller att ta tillfället när det bjuds ;)
Fröken Pippi ;)
Den Nya Skolan
Det gick bra på Den Nya Skolan i dag. Rektorn ger intryck av att vara okej (som sagt, vi är gamla ämneskollegor från Den Gamla Skolan - men nu tänker jag mer på de nya rollerna vi har) och gav ett mycket positivt emottagande! Jag var lugn hela gårdagen, hela morgonen - ända tills en timme innan mötet. Himmel!!! Vilka mängder med fjärilar jag fick i magen! Men jag gjorde nog inte bort mig i alla fall...
Jag och min nya kollega, som var den jag trodde, hade dessutom hunnit filura på varsitt håll och hade också varsin åsikt om vilka klasser vi ville hamna i. Som tur var tänkte vi olika, så det hela slutade med att vi faktiskt fått välja årskurser! Kan vara sämre läge än så.... Mycket sämre.
Träffade också Det Nya Arbetslaget som hastigast - de verkar vara mycket trevliga människor.
Personalrummet var en dröm - nytt och fräscht.
Hört en massa bra saker om eleverna. En av fröknarna på förskolan kommer att bli en förälder, liksom en av grannarna på gatan. Det får gå. Jag bor ju inte i någon storstad direkt, så jag antar att jag får räkna med sådant.
Måste säga upp p-platsen på Den Gamla Skolan och ställa mig i kö för en på Den Nya. Fast jag vet inte. Nu får jag ju så mycket närmare hem, så frågan är ju... Måste ta en promenda endera dagen och kolla hur lång tid det egentligen tar att gå och dessutom kolla busstidtabellen.
Jag kommer att sakna Mitt Gamla Arbetslag. Mycket. Men jag tror att det kommer att bli bra!
Jag och min nya kollega, som var den jag trodde, hade dessutom hunnit filura på varsitt håll och hade också varsin åsikt om vilka klasser vi ville hamna i. Som tur var tänkte vi olika, så det hela slutade med att vi faktiskt fått välja årskurser! Kan vara sämre läge än så.... Mycket sämre.
Träffade också Det Nya Arbetslaget som hastigast - de verkar vara mycket trevliga människor.
Personalrummet var en dröm - nytt och fräscht.
Hört en massa bra saker om eleverna. En av fröknarna på förskolan kommer att bli en förälder, liksom en av grannarna på gatan. Det får gå. Jag bor ju inte i någon storstad direkt, så jag antar att jag får räkna med sådant.
Måste säga upp p-platsen på Den Gamla Skolan och ställa mig i kö för en på Den Nya. Fast jag vet inte. Nu får jag ju så mycket närmare hem, så frågan är ju... Måste ta en promenda endera dagen och kolla hur lång tid det egentligen tar att gå och dessutom kolla busstidtabellen.
Jag kommer att sakna Mitt Gamla Arbetslag. Mycket. Men jag tror att det kommer att bli bra!
Skolbyte
Till hösten byter jag skola. Jag har varit på den nuvarande sedan 2000, så det känns som att det är dags och jag har ju vetat om att det kan bli aktuellt med flytt sedan januari.
Ändå känns det kluvet. Jag har några kollegor som jag tycker väldigt mycket om. Både i fråga om att arbeta med och att ha som vänner. Dem kommer jag att sakna väldigt, väldigt mycket. Jag kommer också att sakna min chef, som jag precis börjat få kläm på och vice versa. Nu ska jag lära känna chef nr tre inom loppet av tre år. Det känns mindre kul.
Däremot hamnar jag på den skola som stod högst upp på min önskelista. Jag var in till chefen en vecka innan mitt besked och talade om att jag eventuellt kunde tänka mig att flytta på mig (även fast jag inte skulle ha stått på tur) om det skulle dyka upp några tjänster på just den aktuella skolan. Så det är ju bra.
Det är också bra att få möjlighet att testa att jobba på ett lite annorlunda sätt. Kul att få lära sig en ny skola. Att få en ny möjlighet att lära känna andra människor, att de får lära känna mig - så som jag är i dag.
Jag inser också att jag kommer att få stå där framme och bli avtackad på personalens avslutningsmiddag. Det kommer att bli svårt. Tårarna kommer garanterat att bryta fram. Det kommer att finnas mycket som jag vill ha sagt, men ord för väldigt lite av det. Det skulle nog heller inte höras så mycket bakom tårarna...
Det känns kluvet. Konstigt. En skum blandning av positiv förväntan och sorg.
Ändå känns det kluvet. Jag har några kollegor som jag tycker väldigt mycket om. Både i fråga om att arbeta med och att ha som vänner. Dem kommer jag att sakna väldigt, väldigt mycket. Jag kommer också att sakna min chef, som jag precis börjat få kläm på och vice versa. Nu ska jag lära känna chef nr tre inom loppet av tre år. Det känns mindre kul.
Däremot hamnar jag på den skola som stod högst upp på min önskelista. Jag var in till chefen en vecka innan mitt besked och talade om att jag eventuellt kunde tänka mig att flytta på mig (även fast jag inte skulle ha stått på tur) om det skulle dyka upp några tjänster på just den aktuella skolan. Så det är ju bra.
Det är också bra att få möjlighet att testa att jobba på ett lite annorlunda sätt. Kul att få lära sig en ny skola. Att få en ny möjlighet att lära känna andra människor, att de får lära känna mig - så som jag är i dag.
Jag inser också att jag kommer att få stå där framme och bli avtackad på personalens avslutningsmiddag. Det kommer att bli svårt. Tårarna kommer garanterat att bryta fram. Det kommer att finnas mycket som jag vill ha sagt, men ord för väldigt lite av det. Det skulle nog heller inte höras så mycket bakom tårarna...
Det känns kluvet. Konstigt. En skum blandning av positiv förväntan och sorg.
När har man gjort nog?
Sitter och svettas över att betygen snart ska sättas. Den 8 juni ska Disketten lämnas in för utskrift. Nu häckar jag framför datorn och gör en sammanställning av elevernas samtliga resultat, deras utveckling och all dokumentation som jag har...
Ser att det finns elever som trots femtielva miljoner påminnelser inte gjort allt de ska. Att det finns elever som vet att de behöver göra vissa saker för att visa att de nått målen, men som ändå struntar i det. De "glömmer bort", säger att de inget fått veta om de olika uppgifterna etc etc. I bland händer det förstås att de glömmer eller att de varit frånvarande just den specifika lektionen när uppgiften gåtts igenom - å andra sidan borde det ju inte vara en så stor sak att ta med jobbet nästa dag eller för den delen att fråga vad man missat när man varit borta.
Jag får en stor klump av obehag i magen när jag inser att det faktiskt skulle kunna vara så att jag under min lediga vecka (nästa vecka) kommer att ha en hög arbeten att gå igenom... Jag vill inte ha det så. Alla arbeten etc. skulle ju ha varit inne senast förra veckan. Jag känner mig jättestressad över betygen. Över att jag kanske inte gjort nog även fast jag vet att jag gjort allt som står i min makt.
Jag menar att eleverna vid 15 års ålder bör kunna ta ett eget ansvar vid frånvaro. Att de ska ha förstått att frånvaro kräver att man jobbar in en del missat arbete. Att de ska ha förstått att man måste visa vad man kan för att kunna få betyg. I skolans uppdrag ingår ju också att alla elever ska nå Målen. Att alla elever ska gå ut grundskolan med godkända betyg. Men vad händer om de inte vill? Om de högaktningsfullt struntar i betygen? Om de inte orkar idas? Om de trots femtielva samtal och åtgärdsprogram och utvecklingsplaner inte bryr sig/har förmåga/inte inser konsekvenserna av sitt val?
Jag kan trots allt leda en åsna till vattnet, men jag kan inte tvinga den att dricka... Vad händer sedan när åsnan inser att den var törstig och att det plötsligt inte finns vatten?
Eller i skolvärlden: Vad händer när eleverna inser att de faktiskt inte fick betyg för att de inte visat att de uppnått målen? När de står där på skolavslutningsdagen i årskurs 9 med ett antal streck istället för bokstäverna G, V, M på pappret... Oftast blir det någon annans fel. Oftast lärarens som inte sagt något, gjort något och så vidare...
Jag har provat alla de möjliga varianter. "Tjatat", tigit, resonerat, skriftliga meddelanden, föräldrakontakter...
När har man gjort nog?
När är det dags att släppa taget och inse att det som gjorts är nog?
När är det dags att släppa taget och låta eleverna ta ansvar för sina egna handlingar (eller icke-handlingar)?
Ser att det finns elever som trots femtielva miljoner påminnelser inte gjort allt de ska. Att det finns elever som vet att de behöver göra vissa saker för att visa att de nått målen, men som ändå struntar i det. De "glömmer bort", säger att de inget fått veta om de olika uppgifterna etc etc. I bland händer det förstås att de glömmer eller att de varit frånvarande just den specifika lektionen när uppgiften gåtts igenom - å andra sidan borde det ju inte vara en så stor sak att ta med jobbet nästa dag eller för den delen att fråga vad man missat när man varit borta.
Jag får en stor klump av obehag i magen när jag inser att det faktiskt skulle kunna vara så att jag under min lediga vecka (nästa vecka) kommer att ha en hög arbeten att gå igenom... Jag vill inte ha det så. Alla arbeten etc. skulle ju ha varit inne senast förra veckan. Jag känner mig jättestressad över betygen. Över att jag kanske inte gjort nog även fast jag vet att jag gjort allt som står i min makt.
Jag menar att eleverna vid 15 års ålder bör kunna ta ett eget ansvar vid frånvaro. Att de ska ha förstått att frånvaro kräver att man jobbar in en del missat arbete. Att de ska ha förstått att man måste visa vad man kan för att kunna få betyg. I skolans uppdrag ingår ju också att alla elever ska nå Målen. Att alla elever ska gå ut grundskolan med godkända betyg. Men vad händer om de inte vill? Om de högaktningsfullt struntar i betygen? Om de inte orkar idas? Om de trots femtielva samtal och åtgärdsprogram och utvecklingsplaner inte bryr sig/har förmåga/inte inser konsekvenserna av sitt val?
Jag kan trots allt leda en åsna till vattnet, men jag kan inte tvinga den att dricka... Vad händer sedan när åsnan inser att den var törstig och att det plötsligt inte finns vatten?
Eller i skolvärlden: Vad händer när eleverna inser att de faktiskt inte fick betyg för att de inte visat att de uppnått målen? När de står där på skolavslutningsdagen i årskurs 9 med ett antal streck istället för bokstäverna G, V, M på pappret... Oftast blir det någon annans fel. Oftast lärarens som inte sagt något, gjort något och så vidare...
Jag har provat alla de möjliga varianter. "Tjatat", tigit, resonerat, skriftliga meddelanden, föräldrakontakter...
När har man gjort nog?
När är det dags att släppa taget och inse att det som gjorts är nog?
När är det dags att släppa taget och låta eleverna ta ansvar för sina egna handlingar (eller icke-handlingar)?