Pippi

Dotterns hosta låter verkligen eländigt idag. Hon hostar inte mycket, men rosslar desto mer när hon väl gör det. Jag låter väl ungefär likadant. Sonen tycks, tack och lov, ha klarat sig bättre. Ska i alla fall ikläda mig rollen som huskurshäxa igen och koka lite hostmedicin. Den är väldigt effektiv och är faktiskt lättare att få i barnen är "vanlig" hostmedicin från apoteket.

Är förresten nyfrissad i håret. Eftersom det är på utväxt så hände det inte särskilt mycket utöver att jag fick mig en snedlugg istället för den raka sorten som jag annars har haft. Det känns ovant, men kul. Det blev liksom mer frisyr över håret igen och inte bara en massa tungt häng överallt. Lade också i en intensivtoning för ett par veckor sedan för att bli av med de utväxta slingorna från i våras. Gillade nyansen, vaddennuhette. Minns aldrig sånt där... Kan det ha varit Kastanj?! Nå... Nu har jag en rödbrun färg på håret i alla fall och jag trivs väldigt bra med det.

Upplever annars ett välbefinnande just nu som jag trivs väldigt bra med. Det är skönt att lulla på hemma, även fast varken jag eller barnen inte är helt kuranta. Alla de där projekten som skulle ha blivit färdiga i huset (lister som saknas, dörrkarmar som borde monteras, risiga tapeter...) helst i går, får faktiskt lov att vänta lite. De försvinner ingenstans. Även fast jag med jämna intervall får spunk över att de inte är slutförda, så känns det just nu som att det finns viktigare saker i livet än att ha Det Perfekta Hemmet. Fast jag ska medge att det kliar i fingrarna när det gäller vardagsrumstapeten. Men jag målar hellre om badrumstaket först. Men det får bli sen någon gång. I dag är jag hemma med barnen och vi ska baka baugetter och göra köttbullar. Så är det...

Nu ropar båda ungarna på hjälp. Samtidigt. Bäst att hörsamma dem, tror jag.

Nu är det en sak som jag inte fattar. Jag har tänkt på det förut, men nu måste jag bara få orda om det också. Kanske är det någon av er som är smartare än jag och som har en bra förklaring?!

Det finns ett antal platser här i stan var man begränsar hastigheten till 30 km/h mellan kl. 7-16. Jag tycker klockslaget är ologiskt. I alla fall om syftet är barnsäkerhet.

Barn går till skolan, då är ju kl. 7 rätt bra. Barn ska hem, då funkar ju kl. 16 också. Däremellan går det också an att köra lite långsammare. Har inget emot det... Men sedan då? När barnen är hemma vid de hårt trafikerade gatorna? Då är de ju också ute och rör på sig. Cyklar, spelar fotboll, springer omkring och jagar varandra och så vidare. Då plötsligt får bilarna köra 50 km/h. Knepigt. Vid skolorna kanske man kan förvänta sig att det ska vara barntomt vid 16. Men de där gatorna som har nedsatt hastighet pga att många barn bor där och pga många utfarter etc... Borde inte hastigheten vara 30 km/h där jämt?

Logiken haltar i mitt huvud... Jag borde hitta på något vettigare att göra. Som att kolla på Planeten t.ex.

Bilden kommer från svt.se.

Det var inte mycket kvar på min göra-lista. Fattar inte hur jag hann med allt, i synnerhet som jag tycker att jag njutit av pysslandet och inte sett det som ett nödvändigt ont. Kanske gick det så smärtfritt just för att jag gjorde det jag ville och inte såg det som ett måste-göra-omedelbart?! Antagligen.

Att göra:
1. Gjuta rabarberblad i betong, först måste jag köpa rejäla diskhandskar.
2. Köpa diskhandskar och storhandla basvaror till kyl, frys och skafferi.
3. Klura på den optimala tvättstugelösningen (hela tiden pågående i huvudet).
4. Städa på de där hopplösa punkterna (barnens ritgrejshylla, skoskåpet och kyl/frysdörrar)
5. Sy klart jeanskjolen.
6. Sortera in alla viktiga papper som blivit liggandes i en TRE storA kreativA högAR (de ynglar av sig också!!!) på mitt skrivbord de senaste 18 månaderna.
7. Koka blåbärs- och jordgubbssylt.
8. Klippa gräset så snart det torkat upp.

Jag har också bestämt mig för att:
1. Göra prioriteringslistor på jobbet. "brådis", "behöver göras, men kan vänta" och "sedan någon gång".
2. Dela upp mina bloggar. Den ena får bli en Fröken Pippi-blogg. Jobbrelaterad alltså och den andra får bli mer personlig/privat. Vilken som får bli vad vet jag däremot inte än :)
3. Fortsätta ta det lite piano :)

Ibland är ens drömmar verkligen urflippade. Häromåret drömde jag att en kollega höll på att ge mig hårextensions. Det var inte vilken hårförlängning som helst heller. De var orange! Tänk er dreadlocks i orange på en lite småtråkig fröken *s*

Förra natten var jag och maken på lägenhetsvisning. Huset lägenheten fanns i var ett av alla de 1 1/2-planshus som byggdes här i stan i skiftet mellan 70- och 80-talet. 

Boytan på bottenvåningen var densamma som i huset som vi bor i nu, men när man klev in i lägenheten så verkade boytan minst dubbelt så stor. Dessutom fanns ytterligare två våningar. På bottenvåningen fanns ett jättemysigt kök, vardagsrum och ett lyxigt badrum. Andra våningen var lika stor till ytan som den första, här fanns barnens sovrum och ett arbetsrum samt ett allrum  Men så hade man också byggt ett loft som var dubbelt så stort till ytan som de två förra våningarna. På ena sidan av det gigantiska loftet vars golv var kuperat och klätt med gummimatta (!) fanns en jättestor säng. Föräldrasovrummet alltså. På andra sidan loftet fanns en konstgjord backe som var klädd med halkiga remsor påminnande om liggunderlag. Nedanför dessa remsor fanns ett hopp. Hela installationen var alltså en pulkbacke inomhus. Jag provade att åka i backen och det var jättekul... I övrigt vcar det gigantiska loftet tomt. Så gick jag ner till mellanvåningen igen och där stod Persilja med en barnvagn bredvid sig. I barnvagnen (som hon rörde fram och tillbaka) fanns växter. Plantor som hon skulle ha till sin trädgård. Persilja var i alla fall en mycket trevlig kvinna och jag förundrades över hennes engagemang och fantastiska handlag med växterna.

Där någonstans vaknade jag. Fascinerad över min dröm. Fascinerad över hur en lägenhet i ett 1 1/2-planshus med en bottenyta på ca 90 kvm kunde rymma så mycket bostad...

Antar att man lätt skulle kunna dra någon parallell till Freud, jaget, överjaget och detet om man vill och att huset ska symbolisera mig. Eller så finns det säkert någon annan teori som skulle kunna tillämpas där jag kommer att klassas som ett nutcase... *s* Tur att jag lagt bort mina två drömtydningsböcker för läääänge sedan.

I morgon börjar jag för övrigt att jobba igen. Kul på sitt vis, men samtidigt lite vemodigt. Försöker i alla fall att se det som att det är en ny skola, ny termin, ny start. Ska i alla fall ta ett snack med chefen om att gå ner i tid. Det finns ett annat deltidsvik. ute nu och det borde ju gå att kombinera dessa två... Fler tjänstgöringsprocent = lättare att hitta någon till tjänsten, tänker jag. Håll tummarna!

Ute har hösten också gjort definitiv entré. Löven är gula eller gulaktiga på de flesta träd och jag antar att naturen är på väg att bädda ner sig inför vintern. Det vackra med hösten, även fast den så småningom blir grå, är ju att man ser marken och alla vackra stammar så mycket tydligare. Dessutom så blir det så skönt att kura ner sig i soffan med en kopp te, tänd mysbelysning och en bra tidning. Jag gillar hösten, även fast jag blev lite överrumplad av den i år.

Jag hör knotten studsa mot taket. Då borde man väl inte klassas som hörselskadad, va? Det är faktiskt en av mina stora rädslor beträffande jobbet. Att min hörsel ska ta stryk. Det kommer den ju att göra oavsett, men mycket stryk...

Jaja. Det är jobbet. Min hörsel tar stryk här hemma också med två illbattingar som gör allt för att driva sin mor till vansinne med jämna mellanrum. Inte blir det lugnare av att de tycks leka "Få decibelmätaren i mammas telefon att dö" heller...

Har i alla fall gjort en insats för världsfreden igen och förpassat tre stora kassar med skräp till soptunnan. Har gått igenom de där "hopplösa" ytorna: barnens ritgrejshylla, ytan ovanpå skoskåpet, ovanpå vitrinskåpet och på dess "mellanplan". Fattar inte att det kan finnas så mycket skräp på så liten yta. Men visst. Allt går ju. Måste i alla fall hålla med Persilja: Man städar bra med PMS!

Att göra:
1. Träna (I dag har jag rastat hundarna och gått till och från dagis, promenerat med barnen och hämtat bilen från verkstan och så rensat hyllorna... Det får räknas i dag med)
2. Gjuta rabarberblad i betong, först måste jag köpa rejäla diskhandskar.
3. Köpa diskhandskar och storhandla basvaror till kyl, frys och skafferi.
4. Klura på den optimala tvättstugelösningen (hela tiden pågående i huvudet).
5. Städa på de där hopplösa punkterna (barnens ritgrejshylla, skoskåpet och kyl/frysdörrar)
6. Sy klart jeanskjolen.
7. Sortera in alla viktiga papper som blivit liggandes i en TRE storA kreativA högAR (de ynglar av sig också!!!) på mitt skrivbord de senaste 18 månaderna.
8. Koka blåbärs- och jordgubbssylt (fast jag undrar om inte ungarna får lov att vara med här...)
9. Klippa gräset så snart det torkat upp.

En dag har nått sitt slut och det är dags för summering.

Näh, det lät för dramatiskt. Men nåt åt det hållet i alla fall... Uppdaterar min lista...

Att göra: (stryker det där med barnen på dagis, man kan ju faktiskt greja även när de är hemma).
1. Träna (i dag har jag rastat hundarna och gått till och från dagis, okej - det får lov att räknas)
2. Gjuta rabarberblad i betong, först måste jag köpa rejäla diskhandskar.
3. Köpa diskhandskar och storhandla basvaror till kyl, frys och skafferi.
4. Klura på den optimala tvättstugelösningen (hela tiden pågående i huvudet).
5. Städa på de där hopplösa punkterna (barnens ritgrejshylla, skoskåpet och kyl/frysdörrar)
6. Sy klart jeanskjolen.
7. Sortera in alla viktiga papper som blivit liggandes i en stor kreativ hög på mitt skrivbord de senaste 18 månaderna.
8. Koka blåbärs- och jordgubbssylt (fast jag undrar om inte ungarna får lov att vara med här...)
9. Klippa gräset så snart det torkat upp.

Eftersom jag gärna slingrar mig och försöker bortse från alla "viktigare" grejer jämfört med exempelvis att blogga (ni har noterat att mängden inlägg plötsligt ökat, va?!) och så, så var jag ju tvungen att baka en blåbärspaj på mammas vis.

Jag var lite modstulen när jag skulle baka ut degen, men den blev grymminggod. I synnerhet med ett glas kall mjölk till.

Nu är det bara en veckas ledighet kvar. Trist, med tanke på att det är de drygt tre senaste veckorna som jag verkligen landat och känt lugnet. Har fått undan mycket småsaker här hemmavid som legat och släpat ett längre tag och det ger en väldigt stor tillfredsställelse. Antar att det inte riktigt är mig grej att ligga sysslolös hela dagarna...
Samtidigt som det känns lite sorgligt att semestern lider mot sitt slut, så ska det bli roligt att börja jobba. Det blir lite kul att få en nystart på en ny skola och jag mår gott av stimulansen (Justja! Måste komma ihåg att skicka ett foto av sonen till knattegrattis!) jag får där - så länge arbetsbelastningen är rimlig. Men det där kan jag ju också välja lite själv - hur mycket tid jag faktiskt ska lägga ner på just jobbet kontra min fritid. Överväger att gå ner i tid även i år, tyckte att 80% tjänstgöringsgrad var lagom :)

Kommande vecka ska barnen också tillbaka till dagis. Det kommer att kännas konstigt att vara hemma utan dem. Helst hade jag nog fortsatt med det, men vi vill heller inte att de ska gå från noll i dagistid till fulltid på en gång. Även fast barnen längtar tillbaka dit (har haft nedräkning den senaste veckan) så tror jag att en mjukstart är det bästa för dem som det är nu.

Ska i alla fall använda tiden till något "vettigt", som exempelvis till att träna, sätta mig i tvättstugan och klura ut hur den optimala lösningen ska komma att se ut där när barnens garderober kommit, tänkte också gjuta rabarberblad i cement... 

 ...och göra husritningen för ombyggnaden klar och bygga om huset också när jag ändå är i gång. Fast jag tror nog att jag kommer att nöja mig med att stanna vid rabarbergjutningen. Annars lär jag väl ligga sömnlös om nätterna och inte fatta hur jag ska hinna med allt nu när jag liks har möjlighet till det :) (Rabarberbilden kommer förresten från Aftonbladet, där finns det också en beskrivning på hur man gör)

Berättade jag förresten att jag blev antagen till alla de högskolekurser jag sökt?! Valde dock bort två av dem och kommer (kanske - har inte bestämt mig till 100% än) att läsa två internetbaserade kurser i engelska. De är på 7,5 opäng vardera och går på kvartsfart. Tål med andra ord att fundera på. Jag behöver ju heller inte läsa dem båda, det går ju att se det på ännu lite längre sikt och läsa in Engelska A på två år istället för ett...

Har också roat mig med att rensa mobilen på lite bilder. Här är ett från i fjol. Dottern hittade igen mina gamla SunPocket-solglasögon. De ihopvikbara solglasögonen som var så populära på 80-talet. Tjoflöjt!

Barnkalas med, vad det låter som att det är, över hundra ungar är verkligen en historia för sig. Man känner sig verkligen i nivå med en urvriden skurtrasa när det är färdigt. I dag var det inte ens kalas på hemmaplan, men väl hos en av dotterns dagiskompisar. Där samlades *räknar* 10 barn. De lät och röjde för minst HUNDRA10. Det var trevligt att själv också stanna och fika och prata (läs: skvallra) med de andra föräldrarna. Fick då veta att vi fått en ny kokerska på barnens förskola. En som är jättengagerad och som skyr allt vad halvfabrikat heter. Kul. Då kanske vi slipper nyponsoppa med maränger eller för den delen Pluppmjölk till mellis...

På tal om kalas så är det ju snart (som ni antagligen redan vet) dags för sonen att fylla år. Fattar inte att han redan blir tre. Dottern börjar nu sitt sista år i förskolan, sedan väntar förskoleklass. Jag tycker att det är dags att stoppa tiden litegrann nu! Barnen behöver inte bli stora så fort. Båda barnen är i en guldålder just nu och jag önskar att jag kunde dra ut mer på tiden och njuta än mer av den.

Det finns stunder då jag lätt hade skaffat ett tredje barn, för att på något vis dra ut på dessa guldåldrar, ibland känns det också som att det saknas någon här hemma trots att alla redan är i huset. Men så kommer de här stunderna när man bara inte orkar med livet eller sig själv för den delen och då känns två barn alldeles lagom mycket. Hur vet man någonsin vad som är "rätt"? Att känslan som jag kanske har i dag också gäller för morgondagen? Att relationen med maken håller för ytterligare ett barn? Att jag överlever ytterligare ett drygt år hemmavid? Att jag överlever ytterligare två år med svåra sömnstörningar (båda barnen har haft magkrångel och sovit oroligt tills ca två års ålder, sonen har börjat lugna ner sig nu). Jag erkänner: Jag tycker att det första året är rätt trist. Riktigt små barn/spädbarn är jättegosiga och allt det där, men utbytet är inte så stort. Dessutom är det rätt slitsamt. Nu däremot, eller från det att barnen varit ett-ett och ett halvt år så har läget varit ett helt annat. Jag kanske har börjat bli bekväm?!

Nåväl. Nu svider det i ögonen igen. Har glömt att blinka när jag suttit framför datorn. Ska bestämt gå och slappa en stund i soffan istället och sedan försöka lägga mig i tid idag. Ska upp till skönhetssalongen i morgon och bränna bort några fula strån från hakan. Varför kan de där förbånkade stråna inte bara försvinna av sig själva?!

Morfar sa alltid "Voi, minun päiviäni, Jeesus saapi sanoa" när han ojade sig över något. i dag lånar jag det uttrycket och en dikt av en man vid namn James Williams. Morfars uttryck och dikten (eller bönen, som en del kallar den) är mycket bra och säger det mesta vissa dagar:

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan och ge mig förstånd att inse skillnaden."

Fy Fabian! Vad det är tråkigt att betala räkningar. Varje månad gruvar jag mig för detta elände. Vi står tack och lov inte på konkursens brant denna månad heller, men nog vore det bra mycket enklare om man vore rik. Jag tror inte att man skulle bli lyckligare, men livet skulle nog kännas lite lättare om man slapp fundera så mycket över hur man någonsin ska kunna spara ihop pengar till det där nya köket eller för den delen en nödvändig uppfräschning av huset. Visserligen finns det utrymme för oss att ta ytterligare lån på huset, men det bär mig emot. Jag är av den uppfattningen att alla skulder en dag ska återbetalas och Göran persson hade en poäng med sitt uttalande att "den som är satt i skuld är inte fri". Då känns det dumt att låna på sig än mer bara för att man kan...

Dottern är i alla fall piggare i dag. Febern är nästan helt borta och hon klagar över att hon inte får äta på Frasses blandat med klagomål över att hon inte får äta ohejdat mycket efter nattens kräkningar. Hon är tjock på rösten, men det är glädjande att höra hennes prat och sång på bottenvåningen blandat med sonens trallande och "Ajaj, Kapten". Det är rätt intressant hur mycket ett barn kan snöa in på en lek. Det är alltså sjörövare för hela slanten för sonen just nu. Hans sjörövarhatt åker på nästan på en gång på morgonen och svärdet som han fick i julklapp av sin farmor händer antingen i bältet runt midjan eller så bär han konstant omkring på det. En annan favoritreplik är för övrigt "Alle man på däck!". Jag undrar förresten vad grannskapt tänker om oss som föräldrar när de ser och hör sonens svar på våra uppmaningar: "Ajaj, Kapten!" tillsammans med en honnör...

I alla fall så ringde jag på cykelannonsen. Båda cyklarna fanns kvar! (Familjen har tvillingar) och vi var först med att ringa. Ska återkomma på onsdag när de kommit hem från sin semester. Cykeln är en "tjejcykel", alltså hallonröd med några blommor på ramen. (Nu är min första impuls att börja ondgöra mig över hur handeln/tillverkarna delar upp leksaker och kläder i tjej och killkategorier, men jag ska inte ge efter för den nu).  Men det får sonen leva med. Han tycker för övrigt att storasysters cykel är jättefin och jag är lur på att cykeln jag ska kika på är likadan, men storleken mindre förstås.

En annan kul grej som hände i går var att jag hittade en fyrklöver när jag klippte bort kantgräs runt huset och den spirande häcken på framsidan. Jag tar det som ett tecken på att det vänder nu. Att det är nog med elände nu och att trasselåret vi haft ska ha nått sitt slut. Det har hänt så mycket och de större sakerna har mestadels fallit ut till vår nackdel. Ska nog ta och köpa en trisslott också när jag liks susar till Coop med lite pantflaskor.

Alltså... Jag fattar absolut ingenting!

Jag skrev förut om en, till mig närstående, kvinna som sedan länge levt i ett destruktivt förhållande. Jag fick ett samtal från henne innan midsommar då hon lovade att hon skulle ha flyttat innan sommarens slut. På långa omvägar nådde det mig att hon skrivit på kontrakt för en lägenhet som hon skulle ha flyttat in i vid det här laget, men nu är hon på väg söderut, för att tillbringa en del tid på karleländets sommarställe. Ändrade planer.

Vad är det med dessa män som misshandlar sina kvinnor? Vad är det som gör dem så maktfullkomliga? Så maktfullkomliga att de inte blir lämnade?

De beter sig som jordens avskum, svin som inte ens är värda att beträda marken som deras kvinnor går på, vedervärdiga arslen på ren svenska. Ändå stannar kvinnorna kvar. (Förresten, kom på att det faktiskt finns kvinnor som slår sina män också, samma sak gäller ju här också - fast omvänt).

Jag önskar så att jag förstod hur de tänkte, just nu gör jag det inte. En portion hopp om bot och bättring (han är ju ändå snäll mellan varven?), en portion rädsla (vad händer om jag lämnar honom?) - men sedan då?

Om karln har slagit, kränkt eller vad det nu är en gång, så är det alltid en gång för mycket. Det finns inga ursäkter! Inga! Stress, oro, sorg, ilska, alkohol/drogpåverkan - det spelar ingen roll... Man slår inte den man älskar! Man kränker inte den man älskar. Man rubbar inte den personens tillit till sin omvärld på det viset! Så är det bara. Att sedan avstå från alkohol och droger om man vet att man blir våldsam under derass påverkan borde ju också vara en lätt uppoffring om man verkligen älskar sin partner.

Vad jag sedan heller inte förstår är hur dessa kvinnor som stannar tänker om det finns barn med i bilden.
Son ser pappa slå mamma, son kommer att slå sin kvinna som vuxen.
Dotter ser pappa slå mamma, dotter kommer att upprepa mönstret och hitta en man som slår henne.
Det är inte majoriteten av de män som sett pappa slå mamma som slår sina kvinnor och det är inte heller alltid de kvinnor som sett sina mödrar bli slagna som upprepar det mönstret när de blivit vuxna. Men risken är så mycket större för de barn som lever under dessa förhållanden att de upprepar och förstärker det mönster som de upplevt som små. Vilka signaler får barnen om hur ett förhållande ska vara? Hur lär de sig att man ska behandla varandra i en relation?

Sedan är det också ett faktum att det klassas som barnmisshandel om barnen bevittnat misshandel (psykisk såväl som fysisk) i hemmet. Detta är alltså vad dessa kvinnor väljer att utsätta sina barn för när de stannar. Det är detta som dessa män väljer att utsätta sina barn för när de väljer att slå.

Innan jag slutar vill jag dock ha en sak sagt:
Jag klandrar inte en enda människa som blir misshandlad. Det är alltid förövarens ansvar och skuld att så sker. Alltid. Jag skulle bara önska att de som utsätts lämnade dessa jordens avskum till förövare illa kvickt. Har det skett en gång så har förövaren redan bevisat att han/hon inte har de nödvändiga spärrarna för att kunna trygga sin partners/sina barns säkerhet. Förövaren har visat att han eller hon inte går att lita på, sedan spelar det ingen roll hur snäll/trevlig/social h*n är mellan varven.

Varningssignaler och praktiska råd (ROKS, pdf-fil)

*******************************
En sak till...

Jag blir också så arg när jag tänker på att den misshandel som kvinnorna utsätts för blir en smutsig hemlighet inom släkten/bekantskapskretsen. Som i det här fallet.... Alla vet vad som pågår, men skiten får fortsätta för att ingen törs prata med den andre. Inget händer. Ingen får säga något för den här kvinnan i fråga heller, hon skäms. Den som ska skämmas är ju för f*n karljä**ln. HAN är ju den som utför en kriminell handling. HON har i det här fallet inget att skämmas för. Ändå går omgivningen med på det här hyschandet. Av rädsla för att kvinnan ska få än mer skit. Jag blir galen.

Vi borde bry oss mer om varandra. Inte tassa omkring så förbaskat mycket. Den skrikande tanten i fönstret (hon som alltid ingrep när gårdens ungar hade något sattyg på gång) borde göra en big-time comeback - i alla sammanhang och inte bara när ett gäng "skitungar" är i farten...

Det är lite intressant det här med att blogga och att läsa andras bloggar, tycker jag. Antagligen finns det någon oskriven regel för det jag kommer att skriva om, grundläggande netikett - men i så fall tänker jag redan nu säga att jag iså fall missat det totalt :)

I alla fall.

Jag har mina bloggar som jag spanar in i. Några skribenter känner jag i det verkliga, levandes livet också. Andra känner jag bara via bloggarna/nätet.

Dessa människor som jag bara känner via nätet är det ju inget desto större problem med i och med att jag aldrig träffar dem irl. Men alla som jag faktiskt springer på då och då. Som jag pratar med och så där. Ni ställer till det för mig ;)

Via bloggen får man ju veta en del som man annars inte skulle ha frågat om eller kanske ens ha pratat om. Plötsligt får jag nu en inblick i dessa människors tankar. Ofta kommenterar jag i bloggarna, på sistone har det blivit mindre av den varan. Jag har känt mig ganska asocial annars också, så det är inte bara ett bloggfenomen som det handlar om för mig just nu. Men åter till huvudspåret... Jag tycker att det är jättesvårt att veta om det är okej eller inte att prata om det som stått i bloggen. För en del kanske det räcker att ha fått skriva av sig där, färdigpratat liksom. Ska jag då börja älta det igen?

Egentligen skulle jag helst se det som en möjlighet att lära känna människor bättre, som att det plötsligt dyker upp fler som i mångt och mycket har samma bekymmer eller nöjen som jag. Att vi får nya saker att prata om, att vi generellt sett får lättare att hitta igen varandra. Kanske är min osäkerhet ett utslag av lite halvtaskig självkänsla, av att det fortfarande är viktigt för mig att vara omtyckt av alla. Det går bättre och bättre att strunta i vad omgivningen tycker om mig alla gånger. Det är jag glad över, men samtidigt vill åtminstone jag inte göra hur grova klavertramp som helst... Bloggvärlden är en värld. Den verkliga en annan. Ska man blanda ihop dessa? Tänker osökt (?) på inslaget som sändes för ett antal år sedan i Söndagsöppet: Hur gör djur?

Norge, med sina stora olje- och gastillgångar, diskuterar ett förbud mot bensinbilar. Jag tycker att det är ett väldigt intressant förslag, men är samtidigt lite kluven till det...

Å ena sidan tycker jag att det är lysande ur miljösynpunkt. Tekniken behöver få ett skäl att utvecklas ytterligare och här dyker det ju upp ett gigantiskt incitament. Det är också nödvändigt att "vi i väst" agerar som förebilder för att andra ska följa efter. Ta Indien och Kina som exempel, två av de snabbast växande ekonomierna - där många (alla?) strävar efter att nå samma standard som vi redan har. Har vi rätten eller för den delen mandatet att säga att de ska avstå från allt det vi har? Jag anser inte det. Jag menar att vi måste tänka mer på hur och vad vi konsumerar här i väst och att vi måste börja med att visa vägen.

I alla fall... Tillbaka till huvudspåret.... Å andra sidan tror jag att de enskilda hushållen behöver någon typ av stöd för att så många som möjligt ska ha råd med att endera konvertera sina befintliga bilar eller för att man ska ha råd med att köpa en nyare och miljövänligare bil. En bil kostar många pengar att köpa i dag och en väl fungerande kollektivtrafik finns inte överallt. Vi är trots allt rätt beroende av att kunna ta oss bland annat mellan jobb och hem...

Ska bli intressant att se vad som händer i Norge. Hur gick det förresten med det diskuterade förbudet mot vanliga glödlampor i Australien?

Få har väl kunnat undgå att märka att det pågått en vild strejk här på LKAB några dagar. Hur det än är så är det slutstrejkat nu och det är jag glad för av många olika anledningar. Ingen tycker att det är kul att strejka, man gör det inte för ro skull (ja, undantag finns förstås - det gör det alltid), men det finns ett par saker som jag upplevt som väldigt, väldigt beklämmande under dessa dagar.

1. Tonen som strejkkritiker använt gentemot de strejkande. Man stirrar sig blind på slutlönen, den sammanlagda summan efter att tilläggen räknats ihop med grundlönen. Men man har glömt att tillägg inte är någon konstant, de skulle lika gärna kunna plockas bort och då sitter man där med en halvmessyr till grundlön. Man har slängt ur sig kommentarer som "lyxstrejk", "har priset på skotrar gått upp?", "andra har minsann sämre löner". Varför? Min uppfattning är att det lyser missunsamhet om dessa kommentarer. Ingen ska få ha det bättre än någon annan, utan alla ska ha det lika jävligt. Jante kommer inte långt efter: "varför tror gruvisar att de är så speciella?". Vad är det för fel i att värdera det arbete man utför högt, frågar jag.

2. Tonen som många "gruvisar" använder om högskoleutbildat folk. Det är en väldigt nedlåtande ton även det och man tycks hysa ett stort förakt för utbildning. Men det är ju så, att ingen skulle klara sig utan den andre. Högskolepoäng blir synonymt med idioti och dåligt ledarskap, men än har jag inte sett någon högskolekurs där man kunnat läsa 20 poäng "Allmän idioti" eller för den delen 20 poäng "Dåligt ledarskap A". Personligheten tror jag däremot är väldigt avgörande för vilken typ av ledare du blir, men det krävs också en ödmjukhet från båda sidor för att man ska kunna mötas.

Den här tonen som man använder gentemot varandra gynnar ingen. "Gruvisar" kan sitt jobb - oftast också väldigt bra! Erfarenheten tas inte alltid tillvara så som den borde. Ingenjörer kan sitt jobb, de är inte idioter bara för att de pluggat. Varför detta förakt för varandra? Ingen blir gladare av det, den psykosociala arbetsmiljön blir tydligt sämre. Prestige? Revirpinkeri? Vad är det frågan om? Egentligen? 

Maken sitter och kollar på bilar. Jag sitter här och pysslar med mitt.

Blev nyfiken efter att ha kollat på statistiken för bloggen. 21 unika besök och 53 visningar allt som allt i dag. Snittet är också högt om man ser över en länge tidsperiod, det är sällan mindre än 15 unika besök här per dag. Det är rätt mycket, vilket jag är glad för - det innebär ju att rätt många människor tycker att det finns anledning att läsa det jag skriver av en eller annan anledning.

En del av er vet jag är släktingar/familjemedlemmar (beror i och för sig hur man definierar familj/släktingar, men i alla fall...). Några av er har jag träffat för att vi har barn födda ungefär samtidigt och ytterligare några vet jag inte hur våra vägar korsades här i den digitala världen, men korsades gjorde de och de nya bekantskaperna är mycket trevliga :-)

Nu till min synnerligen viktiga fråga:
Vem är du? Just du som sitter och läser detta, just nu. Hur hittade du hit?
Skriv en kommentar och berätta, jag är nyfiken på dig!

På tal om detta med barn och genus/kön, så läste jag följande artikel på DN:s hemsida:
Unisexkläder för barn gör comeback.

Yes!

Måtte fler butikskedjor haka på! Lindex till exempel... Har blivit rätt nedstämd när jag varit i där efter att butiken byggdes om nu under våren. Det som var illa har blivit värre. Deras senaste reklambland var rent deprimerande: Flickor kan välja mellan flera tunikor och capribyxor. Pojkar har flera t-shirts och shorts att välja på. Flickor kan alltså inte ha shorts och t-shirts?

Jag är så glad att vi fått en ny barnklädesbutik med det underbara namnet Små Monsters här! Blir så glad när jag ser alla de färgstarka kläderna från bl.a. Katvig och Molo. Hyfsat dyrt, ja... Men det är nästan så att det faktiskt är värt det! Bara en sån sak som att en liten Matilda fick ett ljusblått paket gör att det känns som att det finns hopp om livet :-)

Dottern har en bunt med Prinsessantidningar hemma. Några av dem har vi själva köpt. Några har andra kommit med.

I dag började jag bläddra mer ingående i en av dem. Har haft svårt att acceptera att dessa tidningar kommer över tröskeln, än mer att jag själv bidragit till att ta hem dem. Gillar inte dessa stereotypa könsroller... Att barnens senaste favoritfilm, Peter Pan, är ett lysande exempel på just stereotypa könsroller gör mig också ledsen. Lena, storasyster i familjen Darling, tar hand om sina ynger bröder som en extramamma. Alla pojkar leker bara krig och ska ut på äventyr... "Tjejer pratar så mycket" som Peter Pan säger etc etc. *suck* Men det är en annan diskussion.

Prinsessan.

Det var det som det skulle handla om. Jag började bläddra i en av dem och får upp ett uppslag med ett "test": Är du en perfekt prinsessa? Perfekt. Redan där får jag utslag. Läser vidare i testet och där ska man vara ja-nej på frågor och därefter slussas man vidare till nästa fråga/påstående. Resultatet kan bli att man har en hel del att lära sig innan man är en prinsessa, eller så kanske det är lite finslipning kvar innan man blir lika perfekt som Askungen osv.

Jag blev mycket obehanglig till mods. Mörkrädd. Det är det minsta och lindrigaste man kan säga. Små flickor, för det är flickor det handlar om. Pojkar är definitivt inte målgruppen för den här tidningen. Små flickor ska tidigt alltså slussas in i en roll där man i stort sett bara ska vara intresserad av mode och utseende. Man ska tidigt lära sig att kläderna måste matcha perfekt, att man måste vara perfekt. Hur är man då? Ariel, Belle, Askungen, Törnrosa, Mulan, Jasmine, Pocahontas (alla tagna ur Disneys klassikerfilmer, förstås) är ju fiktiva figurer. Hur ska en levande människa kunna vara perfekt som dem? Utseendemässigt? Beteendemässigt?

Sedan finns det andra pyssel man kan sysselsätta sig med. Som att klura ut vilken av Ariels syskon har en annorlunda väska. Eller att klura på vilken av alla väskor på ett uppslag som matchar bäst med Belles klänning. Fick barnen själv bestämma vilken, så vore väl det en sak. Men nu finns det naturligtvis redan ett svar. Eget tycke och smak funkar liksom inte... Eller jo. det gör det om man hade turen att gilla just väska B (eller vad benämningen nu var).

Har redan ratat ett antal tidningar i affären och jag antar att vi nu kan förbereda oss på många och långa diskussioner på Coop/ICA.

Finns det verkligen inga barntidningar kvar? Bamse förstås. Kalle Anka?

Får känslan av att det är bäst med böcker. Där är ju utbudet lite större och faktiskt går det att själv "skriva om" handlingen lite. I alla fall så länge barnen inte kan läsa själva.

Känner vanmakt! Tänker på leksaksbranschen och ser paralleller med tidningshyllan på affären. Producenterna säger att de bara gör sådant som konsumenterna efterfrågar, konsumenterna säger att de vill köpa sånt som barnen vill ha. Alltså slussas hela ansvaret för könssegregeringen över på barnen.

Ät skit och dö, säger jag! Så helsike heller att det är barnens ansvar. Ni må ursäkta mitt ovårdade språk, men jag blir bara så arg!

Satt och väntade på att brödet skulle gräddas (Japp, jag har bakat! Det behövdes bara 10 dagars ledighet för att plötsligt orka med det igen ;-)) när jag började bläddra i en reklambilaga till senaste Föräldrar och Barn.

Reklamen kom från Fisher Price och i denna lilla bilaga fastnade jag. Jag blev förtjust och jag förfärades.

Hur mycket prylar finns det inte? Hur mycket prylar ska man försöka få föräldrar att förstå att de behöver, trots att de inte hade en susning om att de behövde sådana egentligen?

Återigen ställer jag mig frågan: Varför? Behövs verkligen allt detta? Jag tror inte det...

Jag tror faktiskt att detta är ett resultat av vårt ekonomiska system, där tillväxt är det allena saliggörande. Ekonomisk tillväxt. Vi ska köpa mer, tjäna mer, resa mer... Allting mer, utom möjligen att tillbringa mer tid tillsammans med de människor som betyder något för oss. Utom möjligen att må bra. Vi stressar snart ihjäl oss i vår jakt efter Lyckan. Lyckan som så många av oss tror är synonym med den senaste tekniken, de senaste prylarna, den nyaste bilen, den högsta lönen... Företagen blomstrar och gör stora vinster, fortsätter att marknadsföra sig mer och mer.

Alla vill vi ju våra barns bästa. Alla vill vi att de ska utvecklas optimalt. Men krävs det verkligen en Sensory Selections Bouncer för det? Eller en Oceans Wonders Aquarium Bouncer? Det kändes som att det mesta gick ut på att barnet skall placeras någon annanstans är med sina föräldrar, barnet ska inte höras eller märkas. Det får inte ta tid.

Sakerna är jättefina och jag blev som sagt förtjust i många av dem, men behövs de verkligen? Utvecklas barn verkligen snabbare än de kan bara för att de har de "rätta" leksakerna? Eller slutar det med att vi har en hop sönderstressade och överstimulerade barn, precis på samma sätt som vi har en hop med sönderstressade och överstimulerade unga och vuxna i dag?

Tack Kicki, för inspirationen!

Jag är nyfiken, kanske någon av er som besöker min blogg kan hjälpa mig?

Jag satt och lyssnade på P3 i bilen tidigare idag. Så var det Marie Lindberg och hennes Trying to recall som hördes.

Låten utannonserades med: "[...] och så var det allas vår egen lärarinna, Marie Lindberg med Trying to recall [...]".

Allas vår egen lärarinna...

Hänvisar man till Erik Segerstedt som allas vår egen sjukhusvaktmästare? Till Marcus Fagervall som allas vår egen byggjobbare? Agnes Carlsson som... Ja, vad jobbade hon ens med innan Idol?

Hade man gjort samma sak om Marie Lindberg varit Ingenjör? Advokat? Läkare? Städerska? Hotellreceptionist?

Varför?