Livet på bloggen
I alla fall.
Jag har mina bloggar som jag spanar in i. Några skribenter känner jag i det verkliga, levandes livet också. Andra känner jag bara via bloggarna/nätet.
Dessa människor som jag bara känner via nätet är det ju inget desto större problem med i och med att jag aldrig träffar dem irl. Men alla som jag faktiskt springer på då och då. Som jag pratar med och så där. Ni ställer till det för mig ;)
Via bloggen får man ju veta en del som man annars inte skulle ha frågat om eller kanske ens ha pratat om. Plötsligt får jag nu en inblick i dessa människors tankar. Ofta kommenterar jag i bloggarna, på sistone har det blivit mindre av den varan. Jag har känt mig ganska asocial annars också, så det är inte bara ett bloggfenomen som det handlar om för mig just nu. Men åter till huvudspåret... Jag tycker att det är jättesvårt att veta om det är okej eller inte att prata om det som stått i bloggen. För en del kanske det räcker att ha fått skriva av sig där, färdigpratat liksom. Ska jag då börja älta det igen?
Egentligen skulle jag helst se det som en möjlighet att lära känna människor bättre, som att det plötsligt dyker upp fler som i mångt och mycket har samma bekymmer eller nöjen som jag. Att vi får nya saker att prata om, att vi generellt sett får lättare att hitta igen varandra. Kanske är min osäkerhet ett utslag av lite halvtaskig självkänsla, av att det fortfarande är viktigt för mig att vara omtyckt av alla. Det går bättre och bättre att strunta i vad omgivningen tycker om mig alla gånger. Det är jag glad över, men samtidigt vill åtminstone jag inte göra hur grova klavertramp som helst... Bloggvärlden är en värld. Den verkliga en annan. Ska man blanda ihop dessa? Tänker osökt (?) på inslaget som sändes för ett antal år sedan i Söndagsöppet: Hur gör djur?
Intressant fråga faktiskt... har funderat på det där själv ibland. Men så försöker jag påminna mig om att folk ju VET att det som bloggas finns för världen att se. Någonstans måste man kanske förutsätta att det man skriver om kan komma att tas upp när man pratar med någon man träffar "på riktigt".
Men det är alltid en svår gränsdragning, jag håller med dig. Det är svårt att veta om och i så fall hur man ska blanda.
Håller med! Det är en svår gränsdragning det där! Känner iofs inte någon som bloggar personligt. Vad jag vet...Men nånstans känns det lite komplicerat att någon man har kontakt med ofta skulle sitta och läsa ens blogg...Inte bra. Och jag skulle nog inte vilja att det blev allmänt känt att jag bloggade...
Det är en ventil i vardagen och det är lättare att vara anonym!
