Minnesstund

I går var vi till barnens änglakompis grav. Jag tyckte att det var hemskt jobbigt. Barnen tog det på det hela taget med ro. De tände varsitt ljus och plockade varsin blomma som de lade på graven.

I dag var det minnesstund på förskolan. Många kom. Ävenså A:s föräldrar och farmor, som jag dessutom jobbat med. Det var skönt att träffa dem. På något vis kändes det som att det blev lättare att sörja, eller kanske var det bara skönt att få krama om dem allihop och säga åtminstone en del av allt det där jag tänkt. Dottern var fram om kramade om A:s mamma två gånger och hon hade målat en bild till föräldrarna där hon sa att A:s hund var med.

Församlingens kyrkoherde var också på plats. Han var min konfirmationspräst också. Han må vara gammal och lite konservativ, jag talade aldrig med honom. Men bara hans närvaro var lugnande. Det var skönt att han också var där. Vi sjöng "Tryggare kan ingen vara", bad Gud som haver och så läste kyrkoherden ett brev till lilla mamma och pappa som var skrivet i änglarnas stad. Jag hittade igen det här. Versionen som finns här riktar sig bara till mamma, den vi fick höra var till både mamma och pappa...

ETT BREV TILL MIN LILLA MAMMA FRÅN ÄNGLARNAS STAD

Lilla Mamma, jag ser dig från min nya plats,

den plats som kallas för änglarnas stad.

Jag vill att du ska veta mamma,

att jag har det så bra här.

Här finns det inga bekymmer,

bara glädje och ren kärlek.

Jag har så många vänner,

änglar som är både unga och gammla.

Här råder det ingen ålder,

bara en stor kärlek till varandra.


Lilla Mamma, i änglarnas stad är allt så vackert,

de vackraste färger, blommor och porlande vatten.

Det finns vackra vita hus,

och skogar med de vackraste träd.

Mamma, bergen är blå,

och överallt finns det stenar i vitaste marmor.

På de grönaste ängar,

växer otroliga blommor i de vackraste färger.

Mamma, jag vill att du ska veta,

att jag trivs väldigt bra här.


Lilla Mamma, jag har en stor uppgift här,

det är att hjälpa människorna på jorden.

Men dig hjälper jag först,

för du är min lilla mamma.

Jag försöker se till så du har det bra,

för jag vet hur mycket du saknar mig.

Jag försöker lindra din smärta,

men jag vet att jag inte kan det.

Det gör ont att mista någon man älskar,

jag vet det min lilla mamma.


Lilla Mamma,en sak vill jag du ska veta,

det är att jag är närmare dig än du tror.

Jag pussar dig ofta på kinden,

och smeker din arm.

Jag torkar bort dina tårar,

och ger dig styrka att klara av din dag.

Du har öppnat ditt hjärta,

och du vet att jag finns där inne.

Som ett ljus, en solstråle och en stjärna,

kommer jag alltid att finnas i ditt hjärta.

Mamma , jag kommer alltid att vara hos dig,

så länge du lever.


Lilla Mamma, jag vill be dig om en sak,

lev ditt liv mamma.

Lev ditt liv för dig,

och lev ditt liv för mig.

Var inte rädd mamma för att leva,

det är det livet är till för.

De dagar då du känner att ditt liv inte har någon mening,

slut dina ögon i stillheten, och känn att jag är hos dig.

Jag kommer alltid att vara hos dig,

det är min uppgift.


Så en dag, lilla mamma står vi framför varandra igen,

jag ser din lycka, ditt vackra skratt,

när jag sluter dig i min famn.

Då när jag hälsar dig välkommen tillbaka,

hit till änglarnas stad.

På återseende mamma

Skriven av Marie-anne Thörnström den 16 augusti 2006

image77
Till dig, A. Änglakompis i himlen. Vi saknar dig väldigt, väldigt mycket. Du har lämnat ett tomrum efter dig som ingen kan fylla. Din glada röst, din fart och fläkt, dina upptåg och ditt glada leende när du kikade fram över staketet på dagis. Tills vi ses igen...


En sorgens dag

Lillebrors bästa vän från dagis har dött i en olycka under gårdagen. Ord kan inte beskriva den sorg jag känner. Men himlen har fått en ny, liten ängel...
image70

Ni är i våra tankar

Förra veckan tog min kusins, tillika dotterns gudmors, farbror livet av sig. Han begravs i morgon och lämnar fru, två döttrar, föräldrar samt två bröder med familjer efter sig.

Vi tänker på er och sänder er all tillgänglig styrka genom Det Stora Obegripliga.

M. jag kom att tänka på en sak som du sa till din lillasyster efter att er mormor dött och när I. var bekymrad över hur mormor skulle kunna andas där nere i graven. "Ja, men det är ju inte mormor som ligger där. Det är bara hennes skal. Mormor är i himlen!". Vad din farbror än hade för skäl till att vilja avsluta sitt liv, så tror jag att han fått ro nu. Han kommer att vara med er. I dag, i morgon och för all framtid. Det är en futtig tröst, när man hellre hade haft honom levande bredvid sig. Men ändå.

Många varma kramar! Vi är med er alla i morgon, även fast vi är här och ni där nere i södern.

image52

GÅR det att hjälpa?

Hade tänkt skriva några rader om mina roliga, fantastiska barn. Men jag gör det en annan dag istället. Just nu är jag bara ledsen i hjärtat över det faktum att en, mig närstående, person lever i en otroligt destruktiv relation.

Hon vaknar på nätterna och är rädd, hon har blivit helt isolerad från sina vänner, hon har blivit fysiskt misshandlad vid två tillfällen (kan vara fler), hon trakasseras och kränks i ett. Det har gått så långt att hon bett en väninna ringa polisen om det skulle hända henne något.

Hon har varit på väg att bryta upp länge nu, men gör det inte. Mycket beroende på de två barn hon har hemma - ett något äldre och ett lite yngre. Fadern kontrollerar även dessa barn stenhårt, men det äldre barnet har tack och lov börjat ge utlopp för sin egen vilja nu. Tyvärr manipulerar fadern även barnen maximalt.

Jag har hjälpt kvinnan i fråga med att ställa sig i bostadskö, pratar ofta med henne, har talat om att vi finns där om hon behöver hjälp. För ett år sedan gjorde jag en anmälan till soc. Anonymt. Jag måste erkänna att även jag är rädd för de konsekvenser jag och min familj hade drabbats av om jag gått ut med mitt namn. Vet inte vad som hände sedan, vet bara att soc. bestämde sig för att gå vidare med den istället för att låta den ligga.

Finns det egentligen något en "utomstående" kan göra?

Hon måste ju själv ta beslutet. Hon är den som måste ta steget. Vi är många som backar upp henne, det vet både hon och jag om. GÅR det att hjälpa henne mer än vad vi redan gjort?

RSS 2.0