När har man gjort nog?
Ser att det finns elever som trots femtielva miljoner påminnelser inte gjort allt de ska. Att det finns elever som vet att de behöver göra vissa saker för att visa att de nått målen, men som ändå struntar i det. De "glömmer bort", säger att de inget fått veta om de olika uppgifterna etc etc. I bland händer det förstås att de glömmer eller att de varit frånvarande just den specifika lektionen när uppgiften gåtts igenom - å andra sidan borde det ju inte vara en så stor sak att ta med jobbet nästa dag eller för den delen att fråga vad man missat när man varit borta.
Jag får en stor klump av obehag i magen när jag inser att det faktiskt skulle kunna vara så att jag under min lediga vecka (nästa vecka) kommer att ha en hög arbeten att gå igenom... Jag vill inte ha det så. Alla arbeten etc. skulle ju ha varit inne senast förra veckan. Jag känner mig jättestressad över betygen. Över att jag kanske inte gjort nog även fast jag vet att jag gjort allt som står i min makt.
Jag menar att eleverna vid 15 års ålder bör kunna ta ett eget ansvar vid frånvaro. Att de ska ha förstått att frånvaro kräver att man jobbar in en del missat arbete. Att de ska ha förstått att man måste visa vad man kan för att kunna få betyg. I skolans uppdrag ingår ju också att alla elever ska nå Målen. Att alla elever ska gå ut grundskolan med godkända betyg. Men vad händer om de inte vill? Om de högaktningsfullt struntar i betygen? Om de inte orkar idas? Om de trots femtielva samtal och åtgärdsprogram och utvecklingsplaner inte bryr sig/har förmåga/inte inser konsekvenserna av sitt val?
Jag kan trots allt leda en åsna till vattnet, men jag kan inte tvinga den att dricka... Vad händer sedan när åsnan inser att den var törstig och att det plötsligt inte finns vatten?
Eller i skolvärlden: Vad händer när eleverna inser att de faktiskt inte fick betyg för att de inte visat att de uppnått målen? När de står där på skolavslutningsdagen i årskurs 9 med ett antal streck istället för bokstäverna G, V, M på pappret... Oftast blir det någon annans fel. Oftast lärarens som inte sagt något, gjort något och så vidare...
Jag har provat alla de möjliga varianter. "Tjatat", tigit, resonerat, skriftliga meddelanden, föräldrakontakter...
När har man gjort nog?
När är det dags att släppa taget och inse att det som gjorts är nog?
När är det dags att släppa taget och låta eleverna ta ansvar för sina egna handlingar (eller icke-handlingar)?
Usch, du verkar inte sitta i en skön sits. Har varit inblandad i min praktikskolas överlämning av våra femmor. Även om det finns ett par elever som på liknande vis oroar mina lärare är de flesta fortfarande ulliga och gulliga.
Jag antar att det viktiga är att tjata på föräldrarna, om inte annat så att du har ryggen fri när de kommer i efterhand och gnäller om att deras streck är en överraskning.
Sen blir det så klart så att man som lärare halvt jobbar ihjäl sig med att få eleverna att jobba. Jag tror inte det finns någon bra lösning förutom denna:
Tänk på att du gör hela din elevgrupp en större tjänst om du, när du känner att du själv börjar påverkas av de som inte presterar,släpper tjatandet och fokuserar lite mer på de elever som gör sitt jobb och som vill lära sig.
De har också rätt att få tillgång till sin lärare och att jobba med dem är det säkraste sättet att hitta det glada humöret igen..
//Killfröken
Killfröken, visst är det så att det hjälper att fokusera mer på dem som _vill_ jobba om man ska återfå arbetsglädjen. Tror att det kort och gott är en ren och skär överlevnadsstrategi att göra så. Nu har jag ju superbra elever rent personlighetsmässigt eller vad man ska säga, men det är just den här attityden/tron om att "det löser sig - jag kommer in på gymnasiet i alla fall, även fast jag har en rad med IG" som jag blir galen på...
Men vad gör man när föräldrarna också har gett upp eller när de också känner att de saknar makt att påverka sina barn? Att barnen lik förbaskat gör som de vill? Eller när hemmet också tycker att "det löser sig". Det gör det säkert - förr eller senare och på ett eller ett annat sätt, men... Ja... *suck*
När är det dags att släppa taget? Förmodligen för en termin sedan...
Jag pratade med en kollega som tidigare jobbat som lärare på högstadiet. Han körde den bestämda varianten att saker som inte var inne i tid blev lagda åt sidan. Tack för att du lämnar in det tre veckor sent, men jag kommer tyvärr inte att läsa det och det innebär att ditt betyg i det här momentet blir IG. Typ så...
Jag föreställer mig att det är en svår balansgång mellan att vara bestämd och därigenom få respekt, jämfört med att vara bestämd och uppfattas som en tyrannisk lärare. Jag har själv sett båda sorterna under min egen skoltid, och det är nog därför jag inte är lärare ;-)
Sedan är det ju också sant att man inte kan tvinga dem att bry sig. En dag kanske de inser fördelarna med att bry sig, till dess kan du bara göra ditt bästa med att vara bestämd, konsekvent och (tror jag) försöka få in "sånt här är viktigt när man kommer ut i arbetslivet, där är det ingen som accepterar att man skiter i saken för då slutar man få sin lön"-perspektivet i det hela. Å andra sidan minns jag ju hur svårt det var att som femtonåring ta in sånt... det är så avlägset i den åldern.
Kämpa på!
