Surprise!!! -Barn växer!
T. har lussat på dagis i går. Jag har varit sjuk hemma från jobbet så jag borde väl inte ha begett mig utanför dörrarna hemmavid men jag vägrade att missa det! Sju vilda hästar hade inte kunnat hindra mig.
Än mindre en förkylning. De var i alla fall så himla fina och jag blev bara så tårögd... Det är ett märkligt mamma- eller kanske snarare föräldrafenomen det där. Allt barnen gör blir så ofelbart och perfekt. I det närmaste i alla fall. Det finns ju en mängd hyss som jag inte skulle betrakta om helt ofelbara och perfekta. Som till exempel:
1. Dela ut bajsblöjor som mellanmål åt hundarna.
2. Fixa översvämning i matrummet med hjälp av hundarnas vattenskål.
3. Släppa ut hundarna på gården och sedan springa efter i strumplästen.
4. Gå och vittja grannarnas brevlådor.
5. Skapa kaos i datorn med hjälp av ett antal okända knapptryckningar i okända kombinationer
osv. osv.
I dag har lillebror börjat sin inskolning på dagis. Det känns väldigt tudelat, precis som det faktum att jag insett att min lillprins inte längre är så liten. Han pratar i stort ingenting än, men han har ett enormt ordförråd som han förstår - visst var det det som kallades för passivt ordförråd, eller hur var det? *trött och förvirrad* Likaså kändes det himla skönt att det gick så bra i dag, men samtidigt är det lite jobbigt att stitta där och känna sig totalt bortglömd och dessutom känna det dåliga samvetet komma krypande. Ungefär i stil med att jag ären dålig förälder som inte är hemma längre med barnen... V. är yngst på avdelningen nu och jag tror att det var det som triggade igång den lille figuren med treudden bakom örat.
Jag känner mig iaf rätt lugn inför inskolningen. Lillskräp röjde järnet med de andra barnen efter
luciatåget och försvann som ett litet spårljus. T. hade pratat med sin fröken senare om att hon minsann var den som bestämde över V. sedan när han kom till hennes dagis eftersom han var hennes lillebror. Ego-unge... *kärlek*
M. hade tappat rösten helt, så jag fick följa med som språkrör i dag ;-) Det är i alla fall han som tar inskolningen fram till den 23/12. Sedan tar jag vid direkt efter nyår Lillskräp fann sig i alla fall snabbt tillrätta i dag också. Inget var ju direkt nytt för honom så, men han började med att ta inskolningsfröken i handen och följa med henne in. Väldigt kluven känsla som infann sig där måste jag säga... Sedan såg vi knappt skymten av honom under hela vår timme där. I början kom han och visade någon superintressant majskolv för oss :-) Sedan var han borta.
"Bill och Bull", T:s antagonister och före detta "plågoandar" tyckte V. väldigt mycket om. Kul! T. har dessutom anammat (åtminstone i dag) rollen som sin lillebrors beskyddare liksom devisen "ska någon spöa brorsan så är det jag". Hon gav sig på en av de äldre killarna i går när hon tyckte att han blev för närgången med V. *skakar på huvudet och fnissar* Var ska detta sluta? Min lilla ångvält...
Nu ska jag gå och sova. Hade en massa annat som jag tänkte på, men det försvann, så jag utgår ifrån att det inte var så viktigt eller så dyker det bara upp senare...
Än mindre en förkylning. De var i alla fall så himla fina och jag blev bara så tårögd... Det är ett märkligt mamma- eller kanske snarare föräldrafenomen det där. Allt barnen gör blir så ofelbart och perfekt. I det närmaste i alla fall. Det finns ju en mängd hyss som jag inte skulle betrakta om helt ofelbara och perfekta. Som till exempel:
1. Dela ut bajsblöjor som mellanmål åt hundarna.
2. Fixa översvämning i matrummet med hjälp av hundarnas vattenskål.
3. Släppa ut hundarna på gården och sedan springa efter i strumplästen.
4. Gå och vittja grannarnas brevlådor.
5. Skapa kaos i datorn med hjälp av ett antal okända knapptryckningar i okända kombinationer
osv. osv.
I dag har lillebror börjat sin inskolning på dagis. Det känns väldigt tudelat, precis som det faktum att jag insett att min lillprins inte längre är så liten. Han pratar i stort ingenting än, men han har ett enormt ordförråd som han förstår - visst var det det som kallades för passivt ordförråd, eller hur var det? *trött och förvirrad* Likaså kändes det himla skönt att det gick så bra i dag, men samtidigt är det lite jobbigt att stitta där och känna sig totalt bortglömd och dessutom känna det dåliga samvetet komma krypande. Ungefär i stil med att jag ären dålig förälder som inte är hemma längre med barnen... V. är yngst på avdelningen nu och jag tror att det var det som triggade igång den lille figuren med treudden bakom örat.
Jag känner mig iaf rätt lugn inför inskolningen. Lillskräp röjde järnet med de andra barnen efter
luciatåget och försvann som ett litet spårljus. T. hade pratat med sin fröken senare om att hon minsann var den som bestämde över V. sedan när han kom till hennes dagis eftersom han var hennes lillebror. Ego-unge... *kärlek*
M. hade tappat rösten helt, så jag fick följa med som språkrör i dag ;-) Det är i alla fall han som tar inskolningen fram till den 23/12. Sedan tar jag vid direkt efter nyår Lillskräp fann sig i alla fall snabbt tillrätta i dag också. Inget var ju direkt nytt för honom så, men han började med att ta inskolningsfröken i handen och följa med henne in. Väldigt kluven känsla som infann sig där måste jag säga... Sedan såg vi knappt skymten av honom under hela vår timme där. I början kom han och visade någon superintressant majskolv för oss :-) Sedan var han borta.
"Bill och Bull", T:s antagonister och före detta "plågoandar" tyckte V. väldigt mycket om. Kul! T. har dessutom anammat (åtminstone i dag) rollen som sin lillebrors beskyddare liksom devisen "ska någon spöa brorsan så är det jag". Hon gav sig på en av de äldre killarna i går när hon tyckte att han blev för närgången med V. *skakar på huvudet och fnissar* Var ska detta sluta? Min lilla ångvält...
Nu ska jag gå och sova. Hade en massa annat som jag tänkte på, men det försvann, så jag utgår ifrån att det inte var så viktigt eller så dyker det bara upp senare...
Kommentarer
Trackback
