Pippi

Det var ju det här med kompisar. Det märks nu på T. att det blivit viktigare och viktigare med kompisar att leka med hemmavid, men hur 17 GÖR man som förälder? Gideoniterna sa vid ett besök på skolan att Bibeln var ett slags handbok för hur man tar hand om barn, men jag har hittills inte sett ett enda ord om hur man gör när ens 3,5-åring känner sig ensam och blivit ratad av grannpojken till förmån för en större kille från dagis... ;-)

Det jag funderat på är följande (Jaaa! Jag VET att jag förmodligen krånglar till saker i onödan!):
1. Helt sonika gå över till någon av de kompisar som finns i närheten och som är i samma ålder som T. tillsammans med T, ringa på och sedan kolla om barnet i fråga vill leka ett tag eller så.
2. Ringa någon av föräldrarna som vi har lite kontakt med från dagis (och som har barn som vi vet att T. gärna leker med), enas om att något av barnen går till det andra barnet och leker ett tag.

Hur brukar ni göra?

Dessutom är jag lite tjurig på grannkillen som annars brukar leka med T. då och då. T. tycker mycket om att leka med honom, men han är inte lika imponerad och föredrar en kille från dagis som är rätt bufflig och som gärna bossar med andra. I helgen stack Tobias (granngossen) helt sonika iväg från T utan ett ord och där blev hon ståendes...

Det gör verkligen ont i hjärtat att höra ens högt älskade dotter säga att hon är ledsen för att Tobias gick, att hon vill leka med honom och att höra henne undra varför han stack iväg. Vad svarar man på en sådan fråga? *djup suck* Sådant här gör i alla fall att björnmamma vaknar och regredierar till någon slags sandlådemässig nivå. I går stod jag på gården, krattandes och klurandes på HÄMND! Tur att tomten är hyfsat stor... Då fick jag i alla fall komma fram till att jag ju inte är mycket bättre själv - men det känns trist att T. ratas av någon som hon tycker om att leka med.

Jag har ju ofta själv, förmodligen också många med mig, varit i den sitsen - att jag som barn blivit bortvald när någon "roligare" kompis gjort entré, så jag vet ju hur det kan kännas inombords. Även fast jag är av den åsikten att barn måste lära sig att hantera motgångar, så önskar jag verkligen att det fanns något mycket konkret jag kunde göra i dessa situationer som hjälper T. att tackla dem... Jag vet att det är Curlingföräldervarning på mig nu, men det hjälps inte. Jag tycker att man kan "sopa lagom"...

Länken för i dag går således till:
Sopa lagom : bättre balans i curlingfamiljen
av Maria Carling och Elisabeth Cleve