Min kreativa dotter
Min dotter är väldigt kreativ. Hon är också en mycket företagsam och bestämd ung dam.
Hon här länge pratat om att hon vill ha kort hår, men lika länge har hon pratat om att hon vill ha lååångt hår som hon visat ska nå ner till och förbi axlarna.
I går hade hon en kort-hårs-dag, vilket hon definitivt visade i tanke såväl som handling... Själv var jag ju inte hemma eftersom jag var på stresshanteringskurs (tror att det kan bli väldigt bra!), men väl hemma och när maken kikar in i badrummet under tiden jag duschar så inleder han med orden:
-Du kommer att få en chock när du ser T. i morgon (ååååå, vad lugn jag blir då) varpå jag naturligtvis frågar vad som hänt. Svaret jag får är att hon har hittat saxen. Jag tror ju att hon varit och klippt sig i händerna, halsen eller något eftersom jag nyligen fått tre s.k. skin-tags bortklippta från halsen och T. har ju frågat tills hon förstått vad som gjorts... Men nej, det var inte riktigt så illa, bara nästan :) Maken gläntade på locket till soptunnan och där låg en stor hög av hennes cendréfärgade går. Attans! Ungen har klippt sig själv!
I morse då när vi vaknade och jag såg min dotter så kunde jag inte annat än sucka. Hon såg verkligen förskräcklig ut. Luggen är typ en halv cm lång på det kortaste stället, ett par cm längre på andra. På sidorna är det långa hack... Tja... Vad ska man säga. T. sa i alla fall:
-Mamma! Jag har klippt håret!
-Ja, jag ser att du har klippt håret, blev mitt svar.
-Jaaaa, jag var JÄTTEduktig! utropade T därefter.
-*suck* Jag hade ju beställt tid hos Frissa-Maria åt dig så att hon kunde klippa dig fint till sommaren...
Jag inser att mitt svar inte var det mest psykologiska i det läget, men jag hade verkligen önskat att det skulle ha blivit en finklippningstid istället för en rädda-det-som-kan-räddas-så-att-barnet-inte-ser-förskräckligt-ut-i-håret-tid. För grejen är ju också den att T. såg sig i spegeln i går kväll och att hon inte var så nöjd med hur det såg ut. Det blev helt enkelt inte som hon tänkt sig...
Väl nere på bottenvåningen så gjorde jag någon slags första hjälpen klippning på luggen, men det blev inte mycket bättre. Nu sitter jag bara här och funderar på vad 17 jag ska göra för att dottern inte ska få för sig att klippa sig själv fler gånger... Jag fattar ju att hon bara är ett barn och att barn gör såna här grejer, men jag blir bara så trött...
Hon här länge pratat om att hon vill ha kort hår, men lika länge har hon pratat om att hon vill ha lååångt hår som hon visat ska nå ner till och förbi axlarna.
I går hade hon en kort-hårs-dag, vilket hon definitivt visade i tanke såväl som handling... Själv var jag ju inte hemma eftersom jag var på stresshanteringskurs (tror att det kan bli väldigt bra!), men väl hemma och när maken kikar in i badrummet under tiden jag duschar så inleder han med orden:
-Du kommer att få en chock när du ser T. i morgon (ååååå, vad lugn jag blir då) varpå jag naturligtvis frågar vad som hänt. Svaret jag får är att hon har hittat saxen. Jag tror ju att hon varit och klippt sig i händerna, halsen eller något eftersom jag nyligen fått tre s.k. skin-tags bortklippta från halsen och T. har ju frågat tills hon förstått vad som gjorts... Men nej, det var inte riktigt så illa, bara nästan :) Maken gläntade på locket till soptunnan och där låg en stor hög av hennes cendréfärgade går. Attans! Ungen har klippt sig själv!
I morse då när vi vaknade och jag såg min dotter så kunde jag inte annat än sucka. Hon såg verkligen förskräcklig ut. Luggen är typ en halv cm lång på det kortaste stället, ett par cm längre på andra. På sidorna är det långa hack... Tja... Vad ska man säga. T. sa i alla fall:
-Mamma! Jag har klippt håret!
-Ja, jag ser att du har klippt håret, blev mitt svar.
-Jaaaa, jag var JÄTTEduktig! utropade T därefter.
-*suck* Jag hade ju beställt tid hos Frissa-Maria åt dig så att hon kunde klippa dig fint till sommaren...
Jag inser att mitt svar inte var det mest psykologiska i det läget, men jag hade verkligen önskat att det skulle ha blivit en finklippningstid istället för en rädda-det-som-kan-räddas-så-att-barnet-inte-ser-förskräckligt-ut-i-håret-tid. För grejen är ju också den att T. såg sig i spegeln i går kväll och att hon inte var så nöjd med hur det såg ut. Det blev helt enkelt inte som hon tänkt sig...
Väl nere på bottenvåningen så gjorde jag någon slags första hjälpen klippning på luggen, men det blev inte mycket bättre. Nu sitter jag bara här och funderar på vad 17 jag ska göra för att dottern inte ska få för sig att klippa sig själv fler gånger... Jag fattar ju att hon bara är ett barn och att barn gör såna här grejer, men jag blir bara så trött...
Kommentarer
Trackback
