Pippi

Eller jag tror mig åtminstone veta varför dottern så envetet vägrat låta läkarna vi mött känna på hennes mage och lyssna på hjärta och lungor.

I dag, innan vi var på väg till dagis, så sitter T. i trappen och väntar. Då kommer den. Frågan.

"Mamma... Kan man ta ut hjärtat från magen?"

Jag svarar förstås att nej, det kan man inte (jag föredrar att bespara henne en massa tankar om tortyr, mord och transplantationer och sådant), utan att hjärtat behövs och det sitter där det sitter på alla.

"Kan doktorn ta ut det?"

Jag funderar en kort stund igen innan jag svarar att doktorerna också brukar låta det sitta där det sitter för att det behövs där det är...

"DÅ kan doktorn få lyssna på min mage".

Å så var det färdigdiskuterat. Tänk om det är detta hon varit så fruktansvärt rädd för? Tänk om det är detta som gjort att hon tyckt att det varit så kusligt med sitt eget hjärta också? Lilla gumman... Mitt lilla hjärtegryn... Har dessa tankar snurrat i hennes huvud utan att hon kunnat verbalisera dem förrän nu.

Jag tror att någon behöver en himla massa kramar...