Dr Jekyll & Mr Hyde

I dag fick jag ett sådant fint mottagande på dagis. Dottern stod i hallen iklädd en prinsessklänning och blev jätteglad när jag kom. Sonen kom rusande som en skottspole med öppna famnen och kastade sig i min famn för en kram. Otroligt mysigt med ett sådant emottagande... Att bli kramad och pussad på av sina två ögonstenar, som dessutom var så glada och fulla i liv...

Den första kommentaren jag fick av en av fröknarna var däremot mindre trevlig: "Snart sätter vi vantar på din son!".

Jag fattade ingenting av vad hon menade förrän en liten stund senare. Lillebror har varit på en av de yngre barnen på dagis och klöst honom. Förra veckan hade han nypt en annan av småttingarna så att det blivit ett märke. Nu var det ett rivsår.

Visst vet jag att T. och V. har sina duster och jag känner min son. Jag vill att personalen ska berätta om hur det går och vad som händer under dagarna för båda barnen, men det är ändå känslomässigt hemskt arbetsamt att få höra sådant. Kanske framförallt att få höra det på ett sådant sätt. Jag blir alldeles grå inombords och börjar genast skuldbelägga mig själv: Säkert är det för att jag tappat humöret en gång för mycket, eller för att jag lät honom vänta en stund innan jag hann fram för att trösta när han ramlat för att jag just då hjälpte T. på toaletten, eller så är det för att vi inte bekräftar V. tillräckligt mycket i positiva situationer.

Förklaringarna är många. Att det kanske beror på att V:s språkutveckling är lite sen och att han visar både frustration och annat på ett för våldsamt sätt, det sätter sig liksom inte. Jag är en dålig förälder och det är mitt fel. Det är så det känns.

Det som också känns hemskt är att vara förälder till ett barn som andra föräldrar skyr och tycker illa om för att det gör deras barn illa (det är ju en ganska naturlig reaktion, dock). Min son kan vara världens underbaraste och mest empatiska unge på samma sätt som han visar upp sina mörka sidor då och då här hemmavid. Eller om jag ska gå på frökens uttalande så får åtminstone jag intrycket av att han inte gör annat än klöser, slår och biter andra barn dagarna i ända.

Jag ska i alla fall ta den diskussionen med henne i morgon och jag kommer att säga att  det är viktigt att vi får veta vad som händer på dagarna, men också att jag tog hemskt illa vid mig av att hon sa som hon sa. Dessutom känner jag att det är hemskt svårt att agera konstruktivt när man hamnar i affekt och i ett sådant här läge - om det är så illa som det låter - så är det ju just det vi som föräldrar behöver kunna göra.

Kommentarer
Postat av: Carola

Men jösses vilken hemsk fröken... eftersom hon var så väldigt pedagogisk mot dej så kan man ju fundera på hur hon är med barnen... undrar om hon bara bannar V och säger säger typ: NEJ, så där gör man inte, hemska unge!! Ett barn måste ju få en förklaring på varför... sätter dom munkorg på han sen när han inte kan klösa på grund av vantarna?

2006-09-19 @ 06:53:55
URL: http://www.carolas.info
Postat av: Fröken H

Hmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm, formulerar X antal frågor i huvudet till Fröken Vante om hur _personalen_ ska jobba vidare med detta (m.m.), _utan_ att skuldbelägga V! Det är ju säkerligen inte första gången det händer såna här saker på dagis. Sur jag blir! Fjantvanttant!

2006-09-19 @ 23:23:36
Postat av: Nina

Fröken H... Har du stängt ner din blogg? Måste förresten maila dig här någon dag - bara jag får den där magiska tummen ur... Tar tacksamt emot dina tips och klurigheter! Tack för ditt stöd, det är otroligt värdefullt!

Carola... Tacktacktack - jag känner mig faktiskt mindre usel nu, är mer sur på Frk i fråga. Ditt stöd betyder också hemskt mycket!

2006-09-20 @ 12:16:55
URL: http://pippi.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0