Björn Axén, släng dig i väggen...

Vår nästa stjärn(?)frisör är under uppväxt.

Sitter i köket med en god kopp kaffe och avnjuter en bit mörk choklad när jag plötsligt hör dottern säga:
"V. har klippt mig i håret".
Tittar in i vardagsrummet och ser sonen stå med en sax fastnaglad i sin tröja.
"Håret? V. klipper ju i sin tröja...", samtidigt som jag konfiskerar saxen från sonen och konstaterar att han just klippet ett jack i sin nya tröja.
"Ja, här..." säger dottern och visar med handen.

Jag drar med fingrarna genom hennes hår och ser då ett stort sjok decimeterlångt hår falla till golvet. I det läget är det mycket svårt att behålla vett och sans. Inom mig utspelar sig en scen där jag får ett psykbryt, skäller ut sonen efter noter och därefter förvisar honom ut ur rummet. Jag lyckas behärska mig och ber sonen gå och sätta sig i trappen tills jag lugnat ner mig lite, borstar bort håret från dotterns tröja. Tack och lov säger hon att hon fortfarande har långt hår och att det snart växer ut igen. (Hur fick hon detta änglalika tålamod, egentligen?). I det läget känns det ju dumt att spä på hennes uppfattning med min. Tror att jag blev mer upprörd än dottern, men det blev lite jobbigt just med tanke på att vi var till frissan så sent som i torsdags,  just med tanke på att dottern inget hellre vill än att få jättelångt hår och så är lillbrorsan där och kapar av det.

Räknar till 10 och drar ett djuuuupt andetag, släpper ner axlarna och går till trappen där sonen fortfarande sitter.
"Jag blir jättearg när du klipper sönder din tröja och klipper T:s hår!"
"Mmmmm".
"Får du klippa i T:s hår och i din tröja?"
Sonen skakar på huvudet till svar.
"Du får klippa i papper och ditt eget hår, T:s hår och andra saker måste få vara ifred!" (VAD är det jag säger??? Skitskitskit, jag och min stora, glappande mun!!!)
"Vad behöver du göra nu?"
"Kjama T, klippa mitt håj" (Fanken, han snappade upp just det som jag hoppades att han inte skulle reagera på...)
"Förresten, du vill ju också ha långt hår. Låt det också växa ut, visst?!"
"Mmmm". Sonen nickar.
"Gå nu och krama T och säg förlåt"
Sonen trampar iväg och kramar ömt om sin syster. Jag står kvar och begrundar vad jag just hävt ur mig. "Du får klippa ditt eget hår..." *suck* Men, jag behöll faktiskt vett (?) och sans, jag ställde mig inte och skällde utan var bra mycket lugnare än så. Alltid något att glädjas åt.

Går tillbaka till köket och ber att få sätta fast dotterns hår i ett par tofsar och ser då att sonen tackochlov har klippt bort underhår. Det finns alltså ett lager med hår som täcker över "skadan" och det är jag glad över, för det var ett rätt så stort hack.

Tar sedan en chokladbit till och fyller på min kopp med lite mer varmt kaffe. Sedan spolas bandet tillbaka och jag kan inte annat än börja skratta när maken sedan säger att det är lika bra att vi börjar förbereda oss nu. När han säger att vi borde öppna ett sparande för den här typen av oförutsedda händelser. I dag var det en tröja och lite hår, om några år kan det vara en krockad bil (fast det tar ju maken själv hand om redan i dag ;-)), en tappad TV, sprucken toalettstol eller något annat, liknande. Vad har vi egentligen gett oss in på?

Minns också att dottern hade dille på att klippa sig själv och sina dockor när hon var i samma ålder som sonen... Ler vid tanken och konstaterar att det förmodligen inte stoppar där för någon av dem...

Den högsta nöjet i livet är att göra det som folk säger att du inte får. (Walter Bagehot)

Kommentarer
Postat av: IT-mamman

Jag blir imponerad av ditt tålamod! Heja dig!
Och du sa ju att han fick klippa sitt hår, då gör han säkert inte det.

2007-04-29 @ 14:47:55
URL: http://itmamman.wordpress.com
Postat av: JoVi

Tokungar! ;)) Jag minns när T klippte sig själv...och att ni fick gå till frisören och försöka rätta till det *hihi*

2007-05-01 @ 21:24:02
URL: http://joviskarameller.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0