Pippi

I dag har dottern plockat bort stödhjulen från sin cykel. Hon har alltid talat om att "när jag är sex år, då ska jag cykla utan stödhjul". Nu fick hon ju rätt i och för sig ;) Men oj, så stolt hon varit över sin bedrift i dag. Det har kunnat gå en låååååång stund utan att hon sagt ett knyst. Sedan kom det. Då och då. "Jag har cyklat utan stödhjul i dag".

Dottern har haft punka på bakdäcket (för många sladdbromsar) och maken lagade den i går. Han passade på att höja stödhjulen i samma veva... Så i morse fick barnen cykla till dagis. Sonen stolt som en tupp med sin stora cykel. Dottern såg i sin tur ut som ett s i ryggen och var inte lika nöjd över att cykeln plötslig var så instabil och svårcyklad.

Vid hemkomsten bestämde vi oss för att ta en promenad, dottern får lite stöd för att få känna på hur det känns att ha balansen. Sedan blir sträckorna som hon cyklar utan att stödhjulen tar i längre och längre. Vid hemkomsten bestämmer dottern att hon vill testa att cykla utan stödhjul. Jag monterar bort dem och vips, så cyklar hon helt på egen hand.

Det sjunger i bröstet på mig när jag ser bilden av hennes leende inom mig. Hennes självförtroende har växt kopiöst mycket i dag.

Sedan är jag djupt imponerad av den målmedvetenhet, envishet, det mod och den uthållighet hon visade prov på idag. När vi plockade bort stödhjulen hade hon redan cyklat i en timme. Sedan bråkade hon med cykeln i ytterligare en halvtimme. Det är ju inte helt enkelt att börja cykla utan stödhjul när man alltid haft dem där. Bara det där med att komma upp på cykeln och att börja trampa är ju ett helt projekt. Cykeln ramlar. Dottern ramlar. Dottern slår sig. Hon blir förbannad och gråter av ilska. Men hon fortsätter. Till slut är det färdigcyklat. Hon bestämmer sig för att leda cykeln hem...
 
Men så kommer de där tysta, långa stunderna åtföljda av "Jag har cyklat utan stödhjul i dag". Jag tror att någon är väldigt stolt och nöjd över sin egen bedrift...