Om allt och inget mellan himmel och jord
På tal om kalas så är det ju snart (som ni antagligen redan vet) dags för sonen att fylla år. Fattar inte att han redan blir tre. Dottern börjar nu sitt sista år i förskolan, sedan väntar förskoleklass. Jag tycker att det är dags att stoppa tiden litegrann nu! Barnen behöver inte bli stora så fort. Båda barnen är i en guldålder just nu och jag önskar att jag kunde dra ut mer på tiden och njuta än mer av den.
Det finns stunder då jag lätt hade skaffat ett tredje barn, för att på något vis dra ut på dessa guldåldrar, ibland känns det också som att det saknas någon här hemma trots att alla redan är i huset. Men så kommer de här stunderna när man bara inte orkar med livet eller sig själv för den delen och då känns två barn alldeles lagom mycket. Hur vet man någonsin vad som är "rätt"? Att känslan som jag kanske har i dag också gäller för morgondagen? Att relationen med maken håller för ytterligare ett barn? Att jag överlever ytterligare ett drygt år hemmavid? Att jag överlever ytterligare två år med svåra sömnstörningar (båda barnen har haft magkrångel och sovit oroligt tills ca två års ålder, sonen har börjat lugna ner sig nu). Jag erkänner: Jag tycker att det första året är rätt trist. Riktigt små barn/spädbarn är jättegosiga och allt det där, men utbytet är inte så stort. Dessutom är det rätt slitsamt. Nu däremot, eller från det att barnen varit ett-ett och ett halvt år så har läget varit ett helt annat. Jag kanske har börjat bli bekväm?!
Nåväl. Nu svider det i ögonen igen. Har glömt att blinka när jag suttit framför datorn. Ska bestämt gå och slappa en stund i soffan istället och sedan försöka lägga mig i tid idag. Ska upp till skönhetssalongen i morgon och bränna bort några fula strån från hakan. Varför kan de där förbånkade stråna inte bara försvinna av sig själva?!
Håller med om att det är skönt när barnen har kommit förbi bebissstadiet. Vi skaffade ju ett tredje barn och jag är jätteglad för henne. Men det har varit väldigt jobbigt. Kanske för att de andra två var 5 och 8 när hon kom och hade kommit in i skjutsa-till-aktiviteter-åldern. Det är lätt att tro att den tredje bara hänger med, men så har inte jag upplevt det. Ja, det var bara lite om mig. Ifall du allvarligt funderar på ett tredje barn. Fast alla ska ju känna efter själva så klart.
Har du bränt bort hår förr? Funkar det? Jag har en enorm samling med oönskade äckelhår! Jag har vräkt dem flera gånger, men de vägrar flytta.
IT-mamman: Det är mycket välkommet att du delar med dig! Tack för dina tankar!
Åsa: Ja, jag har nog varit hos Vinter åtminstone 10-12 ggr nu. En del hårstrån verkar vara mer seglivade än andra, men så lär ju hårceller också vara kroppens livskraftigaste celler :/ Tänkte ge det ett halvår till. Sedan vet jag inte vad jag ska hitta på :(
Världens svåraste fråga ställde du just! Jobbigt är det alltid att ha småbarn och särskilt många, talar av erfarenhet (hm!)...men...varje barn är ju en gåva när de väl kommit.
Det enda man inte ska ångra är ju det beslut man tar. Så fundera inte så mycket. Du vet vad du vill innerst inne och det beslut du tar (vilket som) ska du inte grubbla på sen. Blir det inga fler så acceptera det till fullo. Men ändrar du dig senare så slå till...äh, snacka om att jag krånglar till det! Tänk inte så mycket-känn, tror jag, jag menar. Barn ska inte vara ett kalkylerande beslut tycker jag. VILL du ha ett barn till så ser du förbi alla problem. Vill du inte så ser du problemen. Eller? Näe, jag måste vidimera ännu en gång. Det är ju hur jag tänkt. Och vi är alla SÅ olika. Så jag ger dig inget råd. Haha! förlåt en förvirrad galning. Skaffa inte fyra-då blir du som jag! Haha!
Persilja: Tack för dina ord... Det är väl ett av mina bekymmer, att jag tänker för mycket. Men hur slutar man? ;)
