Vad är det med dessa män som misshandlar?
Jag skrev förut om en, till mig närstående, kvinna som sedan länge levt i ett destruktivt förhållande. Jag fick ett samtal från henne innan midsommar då hon lovade att hon skulle ha flyttat innan sommarens slut. På långa omvägar nådde det mig att hon skrivit på kontrakt för en lägenhet som hon skulle ha flyttat in i vid det här laget, men nu är hon på väg söderut, för att tillbringa en del tid på karleländets sommarställe. Ändrade planer.
Vad är det med dessa män som misshandlar sina kvinnor? Vad är det som gör dem så maktfullkomliga? Så maktfullkomliga att de inte blir lämnade?
De beter sig som jordens avskum, svin som inte ens är värda att beträda marken som deras kvinnor går på, vedervärdiga arslen på ren svenska. Ändå stannar kvinnorna kvar. (Förresten, kom på att det faktiskt finns kvinnor som slår sina män också, samma sak gäller ju här också - fast omvänt).
Jag önskar så att jag förstod hur de tänkte, just nu gör jag det inte. En portion hopp om bot och bättring (han är ju ändå snäll mellan varven?), en portion rädsla (vad händer om jag lämnar honom?) - men sedan då?
Om karln har slagit, kränkt eller vad det nu är en gång, så är det alltid en gång för mycket. Det finns inga ursäkter! Inga! Stress, oro, sorg, ilska, alkohol/drogpåverkan - det spelar ingen roll... Man slår inte den man älskar! Man kränker inte den man älskar. Man rubbar inte den personens tillit till sin omvärld på det viset! Så är det bara. Att sedan avstå från alkohol och droger om man vet att man blir våldsam under derass påverkan borde ju också vara en lätt uppoffring om man verkligen älskar sin partner.
Vad jag sedan heller inte förstår är hur dessa kvinnor som stannar tänker om det finns barn med i bilden.
Son ser pappa slå mamma, son kommer att slå sin kvinna som vuxen.
Dotter ser pappa slå mamma, dotter kommer att upprepa mönstret och hitta en man som slår henne.
Det är inte majoriteten av de män som sett pappa slå mamma som slår sina kvinnor och det är inte heller alltid de kvinnor som sett sina mödrar bli slagna som upprepar det mönstret när de blivit vuxna. Men risken är så mycket större för de barn som lever under dessa förhållanden att de upprepar och förstärker det mönster som de upplevt som små. Vilka signaler får barnen om hur ett förhållande ska vara? Hur lär de sig att man ska behandla varandra i en relation?
Sedan är det också ett faktum att det klassas som barnmisshandel om barnen bevittnat misshandel (psykisk såväl som fysisk) i hemmet. Detta är alltså vad dessa kvinnor väljer att utsätta sina barn för när de stannar. Det är detta som dessa män väljer att utsätta sina barn för när de väljer att slå.
Innan jag slutar vill jag dock ha en sak sagt:
Jag klandrar inte en enda människa som blir misshandlad. Det är alltid förövarens ansvar och skuld att så sker. Alltid. Jag skulle bara önska att de som utsätts lämnade dessa jordens avskum till förövare illa kvickt. Har det skett en gång så har förövaren redan bevisat att han/hon inte har de nödvändiga spärrarna för att kunna trygga sin partners/sina barns säkerhet. Förövaren har visat att han eller hon inte går att lita på, sedan spelar det ingen roll hur snäll/trevlig/social h*n är mellan varven.
Varningssignaler och praktiska råd (ROKS, pdf-fil)
*******************************
En sak till...
Jag blir också så arg när jag tänker på att den misshandel som kvinnorna utsätts för blir en smutsig hemlighet inom släkten/bekantskapskretsen. Som i det här fallet.... Alla vet vad som pågår, men skiten får fortsätta för att ingen törs prata med den andre. Inget händer. Ingen får säga något för den här kvinnan i fråga heller, hon skäms. Den som ska skämmas är ju för f*n karljä**ln. HAN är ju den som utför en kriminell handling. HON har i det här fallet inget att skämmas för. Ändå går omgivningen med på det här hyschandet. Av rädsla för att kvinnan ska få än mer skit. Jag blir galen.
Vi borde bry oss mer om varandra. Inte tassa omkring så förbaskat mycket. Den skrikande tanten i fönstret (hon som alltid ingrep när gårdens ungar hade något sattyg på gång) borde göra en big-time comeback - i alla sammanhang och inte bara när ett gäng "skitungar" är i farten...
Så sant. Jag känner mig ilsken, ledsen, förbannad, maktlös och förvirrad när jag tänker på kvinnor som stannar hos misshandlande män... Hur tänker de? Varför stannar de? Jag fattar verkligen inte.
Sorgligt, sorgligt...:(
Hemskt!!
Jag har inte badat i sommar än, varken i sjö eller i hav. Har du?
Håller med i varje mening! MEN, nånstans i din text finns där ändå ett slags förakt för offret. Även fast du klargör tydligt att det är förövaren du klandrar så känns det där "föraktet" som egentligen är oförståelse. Jag tror det är en av orsakerna till att kvinnan inte klarar av att göra något. En bidragande orsak. Det är vår oförståelse. Vi som inte är knäckta av en man, vi som har kvar vår styrka och vårt självförtroende. Vi blir irriterade och förstår inte varför kvinnan inte "tar sig i kragen", Och när barn är inblandade är vi än mer klandrande. ÄVen om vi inte säger så till offret, när vi vet att hon är ett offer. Men som jag tidigare skrivit hos dig, hur många gånger sitter vi inte och ondgör oss över detta vid kaffebordet, på tjejträffen osv, när vi tror att ingen i gänget är "en sån". Det syns inte på utsidan alltid. Det är en samhällsinställning som är vitt utbredd. Vi ömmar för offret men någonstans föraktar vi svagheten om vi ska vara riktigt ärliga. Eller förstår den iallafall inte. Och det blir ytterligare en knuff bort från en lösning. Mannen sänker och kränker, knäcker och slår. OCh omgivningen gör detsammma på ett subtilt sätt.
Hoppas du förstår vad jag menar. Jag angriper inte dig. Jag försöker bara förstå vilka faktorer som finns bakom en utsatt kvinnas beteende. Jag tror faktiskt att detta är en STOR faktor som hindrar henne från att söka hjälp. Ingen vill vara svag. Ingen vill vara offer. Det kan vara en superstark kvinna som blivit knäckt sakta men säkert...
Förakt och förakt, kanske är det så. Att det kan anas mellan raderna i form av oförståelse. Men jag tycker att det är fel ord i sammanhanget. Det handlar inte om att "ta sig i kragen". Det är lika fel att säga så till en misshandlad som till en som är deprimerad. Det är så mycket lättare sagt än gjort.
Jag vet att den kvinna jag talat om är stark och jag vet att hon blivit knäckt sakta men säkert, men denna kvinna har också allt stöd hon kan önska från sin omgivning. Hon vet det. Det finns fler också. Även de starka kvinnor som drabbats.
Hopp
Kärlek
En önskan om att barnen ska växa upp med både mamma och pappa.
En sviktande tro på sig själv och sin förmåga.
Det finns många anledningar till att stanna, även fast man blir misshandlad. Men jag menar att man (i synnerhet när man har barn) har ett ansvar för barnet/barnen och framförallt för sig själv. Ett ansvar för sitt eget liv. Det går ju liksom inte att sia om när våldet blir dödligt. Endera dödligt av ett slag eller för att man som misshandlad till slut är så nerkörd i skoskaften att man avslutar sitt eget liv.
Jag känner inte förakt, men, en stor oförståelse. Jag har aldrig själv blivit misshandlad, varken psykiskt eller fysiskt och kan därför inte riktigt sätta mig in i situationen.
Det är ju tydligt att det är svårt att lämna mannen/kvinnan som misshandlar en. Jag förstår att man har en historia tillsammans, att den som misshandlar inte är rakt igenom ond precis hela tiden. Att det finns ljusa, goda stunder.
Men, och detta är ett stort men. Jag tycker på något sätt att det är ens eget ansvar, speciellt när det är barn inblandade. Barn skall ALDRIG behöva växa upp i en miljö präglad av våld eller förakt. Misshandel innebär förakt, bristande respekt och ett grovt kränkande av individen. Ett barn som växer upp i en sådan miljö kommer att få en skev bild av verkligheten, av hur ett förhållande mellan 2 människor kan vara.
Som förälder har man ansvaret att skydda sitt barn. Först, främst och alltid. Allt annat måste komma i andra hand.
Notera att jag satt förakt och ta sig i kragen inom citationstecken. Jag tror inte att någon av er två kloka starka kvinnor föraktar offret på något sätt. Men jag tror att offret känner/tolkar den oförståelsen och okunskapen som ett slags "förakt". I och med att hon inte gått, hon har stannat, fast hon blivit kränkt, fast hon har stöd från omgivningen, fast hon från våra ögon sett kunnat gå hur lätt som helst. Jag försvarar inte alls att hon stannar. Jag försöker bara gissa vad det är som gör att hon väljer att stanna. Förutom att hon inte har något självförtroende kvar, förutom att hon är rädd, förutom att hon är rädd för hur livet ska te sig av en sån stor förändring. Det måste finnas någon fler orsak. En otrygghetskänsla, en känsla av att det inte finns nåt stöd, fast det verkligen finns. Äh, jag vet inte om jag är ute och cyklar. Men jag tror att denna oförståelse att vi inte fattar vad hon håller på med. Att vi tycker att det är hennes plikt att gå gentemot barnet. Det tror jag sänker henne ännu mer. Hon kanske känner sig ensam och utpekad och dålig inför oss andra som inte är i hennes sits och därför väljer hon att stanna. Nu pratar jag allmänt. Just i ditt fall Pippi, där du konkret uttalat ditt stöd, jag tror inte att hon känner förakt och oförståelse från dig/er. Men jag tror att hon kan känna det från omgivningen i stort. Grannarna, lärarna, dagispersonalen, släkt, bekanta, arbetskamrater som uttalat sig i dessa frågor utan att ha en aning om att hon är "en sån" .Äh, jag vet inte om jag lyckas förklara hur jag menar.
Åh, så svårt detta är. Har gått och funderat både hela dagen i går och i dag - men jag är inte i stånd till att skriva så mycket mer just nu. Hamnar bara i affekt hela tiden och då blir det så lätt fel. Jag ska bestämt låta det landa ett litet tag och så får jag återkomma i frågan längre fram om det blir aktuellt. Vad detta med förakt beträffar så kom jag nu att tänka på hur det varit för kvinnan jag talat om. I hennes fall har det handlat mer om självförakt, så som jag tolkar det. Alla som känt till hur hon haft det har uttalat sitt stöd för henne, men hon är den som mest av alla har slagit ner på sig själv för saker som hon trott om omgivningen och saker som hon själv sagt vore det enda rätta men som hon inte genomfört. Kanske är det så du menar, Persilja? Att den utsatta kanske projicerar sin egen upplevelse av skam på omgivningen, typ?
- Hur det än är... All form av misshandel är alltid fel. Jag hoppas att de som utsätts är rädda om sig och att _de_ känner att de tar rätt beslut i fråga om att stanna eller gå och inte att de gör något för att tillfredsställa omgivningen, även fast den må ha sin uppfattning klar i frågan.
Jag ska inte plåga dig mera, jag fattar att det är en jobbig situation. Måste vara hemskt att vara så maktlös. Jag tror inte jag själv riktigt vet hur jag menar, det är en svår fråga. Men din tolkning där kändes rätt i magen. Kanske är det den känslan jag vill åt. Det ligger nog mycket i det att hon projicerar sitt eget självförakt (för det har hon säkert, om inte annat skapat av mannen i fråga)på de som försöker hjälpa henne. Så är det säkert. Hon TROR att alla föraktar henne och kan därför inte ta emot stödet som det stöd det är. Det finns kanske hela tiden en misstanke om att folk "pratar" negativt om henne. Nåt sånt kankse ligger bakom. Sen kanske hon är expert på att lura sig själv. Varje gång det är "bra" raderar hon ut det dåliga från sitt sinne (överlevnadstaktik?) och blir därför oemmottaglig för hjälp.
Nej, jag lovade ju att lämna detta. Jag har läst en roman som behandlar denna fråga och som har en så skön upplösning. Man blir förbannad och hatar såna män mer än nånsin när man läser den, men den ger
en rätt bra bild (kanske?) om hur just den kvinnan fungerar/tänker. Sen är det väl olika från fall till fall. Det är Hanne Vibeke Holst "Kungamordet". HOPPAS det löser sig! Men du! Trots att hon verkar ha "gått tillbaka" (även om hon bara lämnat i tanken) så behöver hon säkert fortsatt ditt stöd! Det hjälper henne säkert mer än du anar att ha någon som vet och bryr sig. Fast jag förstår att det måste kännas tröstlöst! (Sorry, det blev en lång roman iallafall!) NU lämnar jag detta!
Jag måste bara älta lite till.
Jag är förbannad. Jag har en i min närhet som har en man som har misshandlat henne, inte många gånger, och de gånger han har gjort det har det varit under påverkan av droger.
Vi har pratat om detta flera gånger, speciellt efter de gånger hon har blivit slagen. Under dessa samtal har hon rsett klart och insett att hon nog måste lämna mannen, och i fall hon inte skall lämna honom måste en nollgräns införas vad det gäller droger (alkohol till exempel).
Men, efter ett tag, behöver inte alls vara speciellt länge, har som glömt detta. Det är okej att dricka lite vin, ta en öl, och att lämna mannen? Nej, det är inte aktuellt. Alla de fakta som hon vet, som var delaktiga i beslutet att lämna mannen, de är som bortblåste.
Jag blir som sagt förbannad, jag erkänner. Rent ut sagt tycker jag att hon är korkad! Jag blir arg, jag känner förakt. Jag är inte så... vad ska man säga...
förstående.
Jag har erbjudit henne ALLT tänkbart stöd, all hjälp jag kan uppbåda. Men nej. Allt är glömt, allt är förlåtet.
Är jag en ond människa?
Persilja:
Tack för boktipset. Ska läsa den sen någon gång. När det inte ligger så nära inpå.
Åsa:
NEJ du är allt annat än en ond människa! Jag tror mig förstå precis hur du tänker och känner. Det är som kvinnan jag skrivit om... Karln är okej på somrarna - när han inte är pressad av jobbet. Typ. Alltså lever man för somrarna och lider resten av året. Allt är glömt och förlåtet. Kanske är det hoppet? Du får komma och hälsa på _snart_! :)
Bra Åsa! Att du faktiskt kan erkänna att du kan känna så. För det tror jag man gör. Man begriper sig inte på deras beteende eller logik. Och det är här jag tror det ställer till det för offret. Eller offret ställer till det för sig själv. Nedtryckt i skoskaften av förtryckaren, men också nedtryckt av sig själv och så dessutom kan hon läsa människors "förakt" och oförståelse. Press. Stress. Skönast kanske är att stoppa huvudet i sanden och hoppas på mirakel?
Jag tror knappast en kvinna som PLÖTSLIGT blir misshandlad utan förvarning, utan flera års nedtryckande behandling, skulle stanna. De kvinnorna är de som går. De har sin styrka kvar. Men de som stannar har nog utsatts för psykisk misshandel under lång tid innan de fysiska tilltar? Kanske.
Jag kunde inte låta bli att älta jag heller. Det är ett "intressant" ämne eftersom det handlar om människors beteenden. Sånt intresserar mig. Jag skulle ha velat bli psykolog...
