Lillhjärtat
Tänker mycket på den döda pojkens föräldrar. På den smärta de måste känna... Mitt i detta elände känner jag också en så enorm tacksamhet för att det inte var vi som drabbades. Ego. Jag vet. Men också mänskligt.
Barnen funderar också. Dottern framförallt, det poppar upp frågor med jämna mellanrum. Hur kom X till himlen? Ligger X på kyrkogården nu? Är alla ledsna för att X dog? De hade haft en lång pratstund på dagis i tisdags. Alla barnen kände till vad som hänt och det var ovanligt lugnt hela dagen. En av fröknarna hade gjort en playdoh-deg, den äldre halvan av gruppen hade suttit lugnt runt bordet och pratat. De hade pratat om X. Hur olyckan gick till. Tittat på "gropen" (diket där han var) i tidningen. Lyssnat på fröken som läste artikeln. Pratat lite till om begravningar, hur kistan såg ut, om X:s kläder och saker skulle vara kvar och sådant. Sonen i sin tur pratar inte så mycket, men han vill kramas mycket och sover nära, nära om natten.
I morgon ska X:s saker hämtas av hans föräldrar. Hans foto ska däremot finnas kvar, det kommer att stå på bordet där han brukade sitta när det var matdags.
Äsch. Nu börjar jag gråta igen. Det är så sorgligt alltihop... Lilla hjärtat...
ÅH, nu grinar jag. Det är inte klokt det här. Hur kan sånt här få hända??? Jag blir så arg!
Skönt med lillebrors hjärta! Kramar!
Vad skönt med lillebrors hjärta, alltid bra att få bort såna orosmoln.
Barn är otroliga, dom vet vad dom behöver och vi får bara hänga med. Krama småtrollen!
Du är utmanad på min blogg, om du orkar...
Så är det. När min bästa väns barn fick cancer var jag ledsen och grät och var arg och förtvivlad men mitt i all sorg över honom kom egoistiska tankar att nu är den statistiska chansen att nåt av våra barn får cancer mindre. Förfärliga tankar men tydligen helt normala. Jag var inte mindre ledsen för xx sjukdom men på nåt vis så lättad över att vi skonades. Det ger hemska samvetskval men är nog en naturlig reaktion. Det är så förfärligt sorgligt med olyckan i diket. Så outhärdligt på nåt sätt. Å, vad de ska spola filmen tillbaka många gånger. Stackars stackars de. Önskar det gick att spola tillbaka och ingripa.
Jag är glad att det var bra med er pojkes hjärta. Så skönt.
Att pojken dog är sorgligt, för sorgligt och kommer att vara det för alltid. Bra att de låter fotot vara kvar ett tag till, så barnen får bearbeta och minnas. Kram igen.
