Vänner
I morse förmiddags när jag vaknade var dottern redigt sur. Hon hade tråkigt och fick inte tillåtelse att titta mer på TV. Hon gick länge omkring med sin arga uppsyn och det var uppenbart att felet var mitt, vad jag nu hade gjort utöver att neka henne mer TV-tittande.
Sedan kom det krypandes att hon ville leka med någon kompis. Dottern har en vän som bor ett kvarter bort och de brukar leka rätt bra tillsammans. Men samtidigt ville jag ha barnen hemmavid. Jag tycker att vi träffas nog lite om veckorna och även fast vi inte alltid gör något tillsammans, så känns det skönt att ha ungarna hemma. Att lyssna till deras lek och röster. Kompisar har börjat bli väldigt viktiga för storasyster och lillebror pratar allt mer om att han vill hälsa på någon/bjuda hem någon vän.
I alla fall såär det så att tonen, när dottern leker med ett-kvarter-ifrån-kompisen, inte är helt kul. Tjejerna ger sig ofta på lillebror och när han sedan reagerar blir det ett himla hallå från tjejerna. Kompisen erkänner aldig något, trots att vi både hör och ser att hon i allra högsta grad är med och retar/provocerar lillebror. Känns inte helt kul att bjuda hem henne då...
Talade så med dottern om vi kanske skulle ringa till hennes "bästis" och trätosyster från dagis och be henne komma. Självklart ville båda flickorna leka, så vi hämtade hit kompisen när vi ändå var ute och handlade. Jag gillar verkligen den här flickan. Tonen de har när barnen leker är en helt annan än när ett-kvarter-ifrån-kompisen är här. Nu är det en självklarhet att alla ska vara med i leken. Visst kivades ungarna nu också, men de ger sig inte på varandra som sysselsättning. Leken går inte ut på att en ska vara utsatt för ret och provokationer.
På tal om att både dottern och hennes bästis oftast är reko, blev både jag och bästisens mamma också så snopna när tjejerna börjat utesluta varandra vid konflikter på dagis - men det är klart... Jag antar att de använder sig av det som de skulle tycka var allra smärtsammast att själva råka ut för vid konflikter. Att bli bortvald av sin bästis. Det är ju en väl använd strategi hemma också. Vet inte hur ofta vi får höra att vi minsann inte ska få komma på barnens kalas, att barnen inte vill sitta bredvid oss, att de inte vill vara med oss etc. när de blir arga...
Hur gör man förresten när man inte fixar någon av barnens kompisar? När de beter sig på ett sätt som inte är okej? Man får ju vackert tala om vad som gäller i det egna hushållet, förstås och ta ett antal diskussioner med sina egna ungar. Men jag tycker inte om att ret- och provokationsbeteendet smittar av sig på storayster. Samtidigt går det ju inte att förbjuda ungarna att leka med varandra, eller det kanske det gör? Nä... Vid närmare eftertanke känns inte det som en bra idé... Idéer? Någon?
Det där är SÅ svårt. Jag har lärt mig att bita ihop nu när de är större. Det blir "pinsamt" annars. Men nog har
jag försökt uppforstra andras barn många gånger. Hu, skäms ibland. Men jag skullle vilja att andra sa åt mina barn om de uppför sig dåligt när de är borta och jag inte kan höra. Fast många gånger har föräldrarna varit med och barnet uppfört sig illa och de har inte
sagt nåt, då är det svårt!!! Just justhet mot kompisar tycker jag är så viktigt att lära ut. Vem ska annars göra det??? Det brister tyvärr ofta, men om det är så att barnet bara gör det när de är borta då tycker jag man ska hjälpas åt. Alla barn är våra liksom...Det är som sagt lättare med mindre barn. Men nog får jag bita mig i tungan ibland för att inte lägga mig i...
Jag kan tycka att man ska läga sig i. Det finns ett gammalt talesätt: "It takes a village to raise a child." Det ligger en hel del sanning i det.
Sen är det svårt att omsätta praktiskt alla gånger men min erfarenhet är att barn vill ha tydliga gränser oavsett varifrån de kommer. Jag har själv inga egna barn men försörjer mig på att säga till andras ungar, funkar helbra...
Jag känner igen det där. När kompisen är den som ger sig på lillebror. Och föräldrarna till kompisen tror att barnen leker så bra ihop. Usch, det är inte lätt. Jag började säga till efter ett tag när det gick för långt, men det var inte roligt. Och man vill ju att kompisen ska våga komma tillbaka. Ett dilemma.
Har läst om minnesstunden. Vilken fin dikt. Förstår att det är många känslor i ditt liv nu.
Svårt..som "fröken" är man van att uppfostra så det är svårt att sluta när man kommer hem. En yrkesskada men samtidigt tycker jag att man ska visa vad man tycker är rätt och fel....eller... nja när de är i mina barns ålder så ska man aldrig överhuvudtaget öppna munnen när de har kompisar. Då är man såååå töntig. Livet med barn är inte svart-vitt...det är ett som är säkert.
Ja herregud och fru gud... Lätt är det då inte! Vi har väl gjort som så nu att vi försöker få dottern att även umgås med andra barn som är juste. Sedan har vi också varit väldigt noga med att lägga oss i när det går överstyr här hemmavid. Något annat skulle liksom inte finnas på kartan. Samma sak när något av våra egna barn är boven i dramat. Rätt ska vara rätt, liksom... Samtidigt vill man (jag) ju inte skrämma bort kompisar för barnen... Ni sammanfattar verkligen problemen väl... Men samtidigt behöver det ju inte vara så svårt, som en annan klok person uttryckte det: Ramar och kramar :)
