Dagen D - "Sluttuttat"
I dag är det dagen D. I dag har vi definitivt bestämt oss för att det är sluttuttat på napparna. I dag är dagen då det skulle ske.
Lillebror med sin starka vilja har varit ett bekymmer i min tankevärld. Hur 17 ska det gå om han bestämmer sig för att han bara SKA ha nappen och inte får den? Det var det minsta problemet, han somnade utan nappen på dagen för två dagar sedan och har sedan inte behövt den. I kväll frågade han efter den, men nöjde sig med att vi inte visste var den var och somnade sedan lugnt. Jag är lättad!
Storasyster blev ju däremot lite ledsen när vi inte hittade igen hennes napp. Såklart... Har man haft den i lite drygt fyra år, så är det ju inte så konstigt. Vi låg i alla fall och läste godnattsaga och pratade lite om vad som hänt med nappen innan det var dags för godnattsången. T. var inne på att det var den "arga farbrorn som nypt mig som nu hade tagit tutten" (detta är något hon drömt om när hon var yngre, en arg farbror som nypt henne). Jag drog en saga om att det säkert inte var så utan att den helt enkelt kommit bort, att ett annat ledset barn kanske hade hittat den och blivit jätteglad *töntvarning*. Det var ingen tröst för henne, men hon nöjde sig med att ligga på min arm och kramas medan jag sjöng godnattsången... Att somna gick i alla fall hur bra som helst! *glad*
Håll tummarna för att det ska gå bra framöver också!
Lillebror med sin starka vilja har varit ett bekymmer i min tankevärld. Hur 17 ska det gå om han bestämmer sig för att han bara SKA ha nappen och inte får den? Det var det minsta problemet, han somnade utan nappen på dagen för två dagar sedan och har sedan inte behövt den. I kväll frågade han efter den, men nöjde sig med att vi inte visste var den var och somnade sedan lugnt. Jag är lättad!
Storasyster blev ju däremot lite ledsen när vi inte hittade igen hennes napp. Såklart... Har man haft den i lite drygt fyra år, så är det ju inte så konstigt. Vi låg i alla fall och läste godnattsaga och pratade lite om vad som hänt med nappen innan det var dags för godnattsången. T. var inne på att det var den "arga farbrorn som nypt mig som nu hade tagit tutten" (detta är något hon drömt om när hon var yngre, en arg farbror som nypt henne). Jag drog en saga om att det säkert inte var så utan att den helt enkelt kommit bort, att ett annat ledset barn kanske hade hittat den och blivit jätteglad *töntvarning*. Det var ingen tröst för henne, men hon nöjde sig med att ligga på min arm och kramas medan jag sjöng godnattsången... Att somna gick i alla fall hur bra som helst! *glad*
Håll tummarna för att det ska gå bra framöver också!
0-100 på två sekunder...
I morse var jag med om vad som kändes som tidernas rivstart. 0-100 på två sekunder är försiktigt uttryckt... Kräkmagade bör dessutom sluta läsa här, övriga kan fortsätta :-)
Sonen hade vaknat och klivit ur sin spjälsäng (det finns en öppning där två spjälor är borttagna). Han stolpade runt i sovrummet och filosoferade. Maken och jag låg och drog oss i någon slags halvslumrande tillstånd, storasyster sov gott.
Plötsligt hörs ett skri, ett avgrundsvrål som åtföljs av gråt, tandagnissel, fler avgrundsvrål uppblandade med:
"V. HAR BAJSAT PÅ MIG!!!"
Både jag och maken studsade till och fösökte fatta vad som hänt, yrvaket (nääädå, jag sov inte ;-)) famlade jag efter mina glasögon, jag fick på mig dem och tittade bort mot dotterns säng. Först fattade jag inte alls vad som föranledde vrålet och de synnerligen upprörda känslorna. Maken trodde att dottern drömt att hennes lillebror bajsat på henne...
Men så ser jag.... Jag ser ett ryggslut täckt av bajs. Två bajstäckta händer på sonen och en dotter med bajs på ena benet och båda sina händer...
Lillebror har bajsat, konstaterat att det är något bak i blöjan och känt på det *bläääää* . Därefter har han gått för att väcka sin syster genom att klappa och smeka henne på benet. Systern vaknar, känner att det är något på benet, konstaterar vad det är och blir mycket upprörd. Så upprörd som bara en snart-fyra-åring vars värld just rasar samman kan bli.
Återstod då att hoppa upp ur sängen och likt en antilop på savannen studsa fram till dottern. Beordra sonen "upp med händerna" medan maken med ryggskott försökte ta sig ur sängen för att sanera sin son. Dottern och jag gick ner för en helsanering.
Väl nere började jag tokskratta... Vilken syn det måste ha varit med detta lilla kaos i sovrummet kl. 07.41... Det var heller ingen idé att gå och lägga sig igen, därtill var jag alldeles för klarvaken vid det här laget. Då när jag konstarerade allt detta, hysteriskt fnissande tillsammans med en gapskrattande dotter slog det mig... Vikingalagens åttonde bud: Skratta åt dig själv och din värld. Det gör dig fri.
Så är det... Skratta åt dig själv och din värld. Det gör dig fri :-)
Sonen hade vaknat och klivit ur sin spjälsäng (det finns en öppning där två spjälor är borttagna). Han stolpade runt i sovrummet och filosoferade. Maken och jag låg och drog oss i någon slags halvslumrande tillstånd, storasyster sov gott.
Plötsligt hörs ett skri, ett avgrundsvrål som åtföljs av gråt, tandagnissel, fler avgrundsvrål uppblandade med:
"V. HAR BAJSAT PÅ MIG!!!"
Både jag och maken studsade till och fösökte fatta vad som hänt, yrvaket (nääädå, jag sov inte ;-)) famlade jag efter mina glasögon, jag fick på mig dem och tittade bort mot dotterns säng. Först fattade jag inte alls vad som föranledde vrålet och de synnerligen upprörda känslorna. Maken trodde att dottern drömt att hennes lillebror bajsat på henne...
Men så ser jag.... Jag ser ett ryggslut täckt av bajs. Två bajstäckta händer på sonen och en dotter med bajs på ena benet och båda sina händer...
Lillebror har bajsat, konstaterat att det är något bak i blöjan och känt på det *bläääää* . Därefter har han gått för att väcka sin syster genom att klappa och smeka henne på benet. Systern vaknar, känner att det är något på benet, konstaterar vad det är och blir mycket upprörd. Så upprörd som bara en snart-fyra-åring vars värld just rasar samman kan bli.
Återstod då att hoppa upp ur sängen och likt en antilop på savannen studsa fram till dottern. Beordra sonen "upp med händerna" medan maken med ryggskott försökte ta sig ur sängen för att sanera sin son. Dottern och jag gick ner för en helsanering.
Väl nere började jag tokskratta... Vilken syn det måste ha varit med detta lilla kaos i sovrummet kl. 07.41... Det var heller ingen idé att gå och lägga sig igen, därtill var jag alldeles för klarvaken vid det här laget. Då när jag konstarerade allt detta, hysteriskt fnissande tillsammans med en gapskrattande dotter slog det mig... Vikingalagens åttonde bud: Skratta åt dig själv och din värld. Det gör dig fri.
Så är det... Skratta åt dig själv och din värld. Det gör dig fri :-)
Till Försäkringskassan: Skämmes ta mej fan!
Jag skulle verkligen vilja skriva en massa obscena, hemska, hotfulla, nedvärderande saker om Försäkringskassan just nu. Men jag gör inte det. Jag skulle förmodligen få på skallen så det sjunger om det om jag gjorde det och jag skulle förmodligen bli polisanmäld för en massa anstiftans-tjosan och olaga-hot-tjosan och stämplings-tjosan och jag vet inte allt.
Men jag tänker definitivt skriva att jag är upprörd på Försäkringskassan. Mycket upprörd. Jag tänker också skriva att jag inte tycker om dem, inte det minsta.
Vad är det förresten som gör att sympatiska människor (som jag är övertygad om att de flesta medarbetare på Försäkringskassan är, privat) förvandlas till sega gubbar och gummar, som inget hellre tycks vilja än att rida på paragrafer? Vad är det som gör att dessa trevliga personer plötsligt förvandlas till stelbenta, grå byråkrater utan någon som helst förståelse för människors ekonomi?
Maken valde att förlänga sin semester med två veckors föräldraledighet i år. På lönekontoret vid företaget där han jobbar hängde de ju med förstås och han fick ut den lön han skulle ha. Problemet är... *surprise* Försäkringskassan. Maken gjorde en anmälan om föräldraledighet. Han gjorde samtidigt en begäran om föräldrapenning. Haken är att hans ärende verkar ha fastnat i denna sega, grå myndighets kugghjul som måste klibba ihop och bli än segare av sommarvärmen. Det har inte tagits beslut i ärendet, än mindre har det gåtts igenom av handläggare än.
Detta innebär att vi går back denna månad. Jag är bara så tacksam över att vi haft den ekonomiska möjligheten att lägga undan pengar för tillfällen då extra pengar behövs. Men vad hade hänt om vi inte hade haft det? Hade Försäkringskassan då gått in och betalat mina och makens räkningar? Hade de gått in och raderat de betalningsanmärkningar jag och maken i såfall hade dragit på oss? Det sistnämnda är inte ens möjligt, vilket gör deras agerande, eller i detta fall: icke-agerande än mer anmärkningsvärt och beklagansvärt.
Skämmes ta mej fan!
Men jag tänker definitivt skriva att jag är upprörd på Försäkringskassan. Mycket upprörd. Jag tänker också skriva att jag inte tycker om dem, inte det minsta.
Vad är det förresten som gör att sympatiska människor (som jag är övertygad om att de flesta medarbetare på Försäkringskassan är, privat) förvandlas till sega gubbar och gummar, som inget hellre tycks vilja än att rida på paragrafer? Vad är det som gör att dessa trevliga personer plötsligt förvandlas till stelbenta, grå byråkrater utan någon som helst förståelse för människors ekonomi?
Maken valde att förlänga sin semester med två veckors föräldraledighet i år. På lönekontoret vid företaget där han jobbar hängde de ju med förstås och han fick ut den lön han skulle ha. Problemet är... *surprise* Försäkringskassan. Maken gjorde en anmälan om föräldraledighet. Han gjorde samtidigt en begäran om föräldrapenning. Haken är att hans ärende verkar ha fastnat i denna sega, grå myndighets kugghjul som måste klibba ihop och bli än segare av sommarvärmen. Det har inte tagits beslut i ärendet, än mindre har det gåtts igenom av handläggare än.
Detta innebär att vi går back denna månad. Jag är bara så tacksam över att vi haft den ekonomiska möjligheten att lägga undan pengar för tillfällen då extra pengar behövs. Men vad hade hänt om vi inte hade haft det? Hade Försäkringskassan då gått in och betalat mina och makens räkningar? Hade de gått in och raderat de betalningsanmärkningar jag och maken i såfall hade dragit på oss? Det sistnämnda är inte ens möjligt, vilket gör deras agerande, eller i detta fall: icke-agerande än mer anmärkningsvärt och beklagansvärt.
Skämmes ta mej fan!
Yl? Nå, näää...
Jag och Lena Ph alltså... Ont, det gör ont... *nynnar* Fast inte så att jag ylar vilket maken var helt övertygad om att jag skulle göra, så han tog hundarna ut på en kvällspromenad när jag gjorde mina förberedelser.
Jag har haft invigning av en födelsedagspresent alldeles nyss. Maken kallar den för en självplågningsapparat och likställer obehaget med att bli pillad på nagelbanden. Det betyder alltså att det är få saker som slår det, eftersom det är det sista jag skulle få göra på honom. Pilla på nagelbanden :-)
Jag har fått en Braun SoftPerfection EasyStart Bodysystem 3470 i present av svärföräldrar, svågern med familj och svägerskorna med respektive familj. Eller... Först fick jag en "vanlig" ladyshave, men så såg jag att den nuvarande apparaten fanns till nedsatt pris varför jag lade 200 kr emellan och *vips* så hade jag mig en epilator med tillhörande rakhuvud... Två flugor på smällen, liksom... ;-)
Sedan måste man ju inviga sin nya present. Jag kan konstatera att saker och ting förändras även när det gäller epilatorer. Jag fick en gång en liknande tingest med en rullande gummivals som skulle plocka bort de stackars stråna. Jag testade den på, låt säga, 2 centimeter av mitt ben. Sedan använde jag den aldrig mer. Det var för lite drygt 16-17 år sedan.
Nu kan jag konstatera att epileringen gjorde såpass ont att jag blev lite varm, men att smärtan helt klart var uthärdlig. Utvecklingen går framåt, helt klart och tack och lov. Å så kan ju den här korta stunden av obehag vara värt det, för jag slipper ju raka benen typ varannan var tredje dag på detta vis.
Sedan finns det en sak till... Endorfinkicken som sätter in och håller i sig ett litet tag gör också att jag inte vrålar så att jag väcker barnen när jag smäller i lilltån i badrumsdörrkarmen med en himla fart och stor kraft. Det ni, DET är inte illa pinkat!
Men jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att epilera någon bikinilinje eller några armhålor. Där går anständighetens gräns även för mig. Det räckte med den gången jag vaxade den förstnämnda inför mitt bröllop på en skönhetssalong. Jag undrar om inte hudterapeuten blev hörselskadad på kuppen...
Jag har haft invigning av en födelsedagspresent alldeles nyss. Maken kallar den för en självplågningsapparat och likställer obehaget med att bli pillad på nagelbanden. Det betyder alltså att det är få saker som slår det, eftersom det är det sista jag skulle få göra på honom. Pilla på nagelbanden :-)
Jag har fått en Braun SoftPerfection EasyStart Bodysystem 3470 i present av svärföräldrar, svågern med familj och svägerskorna med respektive familj. Eller... Först fick jag en "vanlig" ladyshave, men så såg jag att den nuvarande apparaten fanns till nedsatt pris varför jag lade 200 kr emellan och *vips* så hade jag mig en epilator med tillhörande rakhuvud... Två flugor på smällen, liksom... ;-)
Sedan måste man ju inviga sin nya present. Jag kan konstatera att saker och ting förändras även när det gäller epilatorer. Jag fick en gång en liknande tingest med en rullande gummivals som skulle plocka bort de stackars stråna. Jag testade den på, låt säga, 2 centimeter av mitt ben. Sedan använde jag den aldrig mer. Det var för lite drygt 16-17 år sedan.
Nu kan jag konstatera att epileringen gjorde såpass ont att jag blev lite varm, men att smärtan helt klart var uthärdlig. Utvecklingen går framåt, helt klart och tack och lov. Å så kan ju den här korta stunden av obehag vara värt det, för jag slipper ju raka benen typ varannan var tredje dag på detta vis.
Sedan finns det en sak till... Endorfinkicken som sätter in och håller i sig ett litet tag gör också att jag inte vrålar så att jag väcker barnen när jag smäller i lilltån i badrumsdörrkarmen med en himla fart och stor kraft. Det ni, DET är inte illa pinkat!
Men jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att epilera någon bikinilinje eller några armhålor. Där går anständighetens gräns även för mig. Det räckte med den gången jag vaxade den förstnämnda inför mitt bröllop på en skönhetssalong. Jag undrar om inte hudterapeuten blev hörselskadad på kuppen...
Ja må jag leva...
Ja, då var det dags för min trettioandra födelsedag. Hurra för mig :-)
I går kändes det lite trist, funderade på att strunta i att fira överhuvudtaget eftersom precis varenda kotte i bekantskapskretsen som firar varandras födelseagar här hemma är bortresta.
Men så vaknade jag i morse av att barnen och maken stegade in i sovrummet och sjöng Jamåhonleva, barnen med varsitt paket som jag fick tillsammans med supergoa kramar från allihop. Då kände jag att det inte kunde bli bättre... Dotterns kommentarer var dessutom fantastiska, tala om att vara en hejare på fina vinkar :-D
"Mammaaa..."
"Ja?"
"Jag är JÄTTEDUKTIG på att hjälpa till..." (sagt med en längtansfull blick på paketet med silverfärgat papper och orangea snören)
"Vill du hjälpa mig att öppna paketet?"
"JA!" (varpå hon påbörjar projektet)
åsså fortsätter dialogen...
"Mammaaa..."
"Ja?"
"Vi har gjort en tårta åt dig, en nyckelpigetårta..."
"Å, det låter både fint och gott. Har du och V. hjälpts åt med pappa?"
"Ja, det har vi och jag är JÄTTEhungrig!"
"Mhmm *ler brett* Så då ska vi gå ner och äta lunch då?"
"JA-A... Tårta och kakor och saft!"
...
Tja, vad mer kunde vi göra än att gå ner och fika? Det verkar som att T. redan är de fina vinkarnas mästarinna :-) Livsfarligt! Tårtan var i alla fall mycket god, den innehöll hallon, persika och banan. Grädde uppepå förstås och så en (gul) nyckelpiga gjord av en persika med kakaoprickar och ett huvud format av grädde och kakao. T. och V. hade sedan placerat ut två strategiska hallon på tårtan som nyckelpigan kunde landa på...
Dessutom hade jag fått ett lass med sms, ett trevligt mejl med en mycket rolig länk (se nedan) och så kom det även några mycket uppskattade telefonsamtal...
Det blir nog en riktigt trevlig födelsedag i alla fall, trots att besöken här hemma uteblir. Fast det är ju bra på sitt lilla vis det också. Då behöver vi ju inte städa :-D
Link of the day:
Tjuvlyssnat.se
I går kändes det lite trist, funderade på att strunta i att fira överhuvudtaget eftersom precis varenda kotte i bekantskapskretsen som firar varandras födelseagar här hemma är bortresta.
Men så vaknade jag i morse av att barnen och maken stegade in i sovrummet och sjöng Jamåhonleva, barnen med varsitt paket som jag fick tillsammans med supergoa kramar från allihop. Då kände jag att det inte kunde bli bättre... Dotterns kommentarer var dessutom fantastiska, tala om att vara en hejare på fina vinkar :-D
"Mammaaa..."
"Ja?"
"Jag är JÄTTEDUKTIG på att hjälpa till..." (sagt med en längtansfull blick på paketet med silverfärgat papper och orangea snören)
"Vill du hjälpa mig att öppna paketet?"
"JA!" (varpå hon påbörjar projektet)
åsså fortsätter dialogen...
"Mammaaa..."
"Ja?"
"Vi har gjort en tårta åt dig, en nyckelpigetårta..."
"Å, det låter både fint och gott. Har du och V. hjälpts åt med pappa?"
"Ja, det har vi och jag är JÄTTEhungrig!"
"Mhmm *ler brett* Så då ska vi gå ner och äta lunch då?"
"JA-A... Tårta och kakor och saft!"
...
Tja, vad mer kunde vi göra än att gå ner och fika? Det verkar som att T. redan är de fina vinkarnas mästarinna :-) Livsfarligt! Tårtan var i alla fall mycket god, den innehöll hallon, persika och banan. Grädde uppepå förstås och så en (gul) nyckelpiga gjord av en persika med kakaoprickar och ett huvud format av grädde och kakao. T. och V. hade sedan placerat ut två strategiska hallon på tårtan som nyckelpigan kunde landa på...
Dessutom hade jag fått ett lass med sms, ett trevligt mejl med en mycket rolig länk (se nedan) och så kom det även några mycket uppskattade telefonsamtal...
Det blir nog en riktigt trevlig födelsedag i alla fall, trots att besöken här hemma uteblir. Fast det är ju bra på sitt lilla vis det också. Då behöver vi ju inte städa :-D
Link of the day:
Tjuvlyssnat.se
Det finns hopp för framtiden...
Jag satt och slösurfade på Aftonbladets hemsida när jag klickade in mig på följande artikel:
"Rickard, 8, räddade livet på sin kompis Dennis
Idén att cykla utför Himlabacken tyckte både Rickard och Dennis var jättebra.
Ända tills Dennis körde omkull, ramlade över styret och låg alldeles livlös.
-Jag trodde att han var död och jag grinade när jag cyklade efter hjälp, säger Rickard."
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,861925,00.html
Det är sådana här ungar som gör att jag känner att det finns hopp om livet i framtiden :-) Vilken kompis, vilken klok 8-åring... (Okej, det var kanske inte så fiffigt att cykla ned för backen, men däremot att hämta hjälp och sedan cykla tillbaka och vänta med sin medvetslöse kompis).
Hur det än är så känns det som att det behövs fler sådana här solskenshistorier i media, om människor som gör bra saker och inte uteslutande historier om våld, krig och ond bråd död...
World Jump Day
Det må kanske vara ett fåfängt påhitt, men nog är det väl värt ett försök att rädda vår hårt påfrestade planet? Är det bara en bluff så bjuder jag på det :-) Å tänk om... OM det faktiskt skulle fungera?! Då är det ju rätt coolt att kunna säga att man har varit med om att rädda världen... :-)
Var med i hoppet som ger vår planet nytt hopp! :-)
Den 20 juli, exakt kl. 12.39.13 är det dags. Se till att du står på ett hårt/fast underlag som inte ger med sig - allt för att hoppet ska få effekt - utöver det krävs bara att du hoppar på exakt angiven tid. Enkelt, eller hur?!
http://www.worldjumpday.org/
Var med i hoppet som ger vår planet nytt hopp! :-)
Den 20 juli, exakt kl. 12.39.13 är det dags. Se till att du står på ett hårt/fast underlag som inte ger med sig - allt för att hoppet ska få effekt - utöver det krävs bara att du hoppar på exakt angiven tid. Enkelt, eller hur?!
http://www.worldjumpday.org/
