"Mamma är en prinsessa" och min dotter är ett litet monster ibland...
T. är bara underbar :-) Det är hon ju egentligen oavsett vad hon gör, men i går var hon det lite extra mycket...
Hon satt vid köksbordet och ritade. På ena sidan pappret ritar hon tre huvudfotingar. Två av dem är lite mindre än den första och har ringar med en större fläck på. Det var hon och lillebror. De var Sjörövar-Fabbe och hade lapp för ögat. Den stora huvudfotingen var pappa, han hade massor av knappar på sig. Mycket riktigt hade han också på sig en skjorta för dagen.
På den andra sidan av pappret har T. ritat en ensam huvudfoting med en cirkel runt benen. Från varje öga strålar det ut tre streck på ovansidan. Det är jag. Jag är en prinsessa med en kjol (cirkeln runt benen) och så har jag ögonfransar (strålarna från ögonen). Jag får också veta att jag är en fin prinsessa som har ögonfransar precis som Kajsa och Mimmi (T. är tittar gärna på Kalle Anka och Musse Pigg).
Mysunge!
Inskolningen med lillebror gick fortsatt bra i dag. Han lekte med, eller snarare parallellt med en (nästan) jämnårig kille och tog ingen större notis om M. Det var däremot inte så populärt att K (inskolningsfröken) tog på honom kläderna, men det brukar å andra sidan aldrig vara omtyckt med påklädning när han är trött.
T. märkte inte ens att pappa var där utan röjde på som vanligt. Det hade visst varit rätt intressant att se henne agera. Jag hade också haft lust att vara en fluga på väggen! I alla fall gick T. i taket över att V. var inne i ett rum med en av de äldre pojkarna. Den äldre killen hade dessutom stängt dörren, vilket T. reagerade otroligt starkt på. En jämnårig kille och T. hade dessutom kommit ihop sig om något. Det slutade med att T. rusade efter, knuffade omkull honom och tryckte ner hans ansikte i snön. Jag tror att vi får börja förbereda oss på upprörda samtal från andra föräldrar snart, eller på kallelser till möten från förskolepersonalen... *hu* Jag som alltid trott att T. varit tyst och försynt... Tydligen har jag haft lite fel. Hemskt nog (?) tycker jag ändå att det är bra att hon inte låter någon sätta sig på henne. Men jag trodde inte att hon skulle vara kapabel att göra på det viset.
Voj, voj...
Hon satt vid köksbordet och ritade. På ena sidan pappret ritar hon tre huvudfotingar. Två av dem är lite mindre än den första och har ringar med en större fläck på. Det var hon och lillebror. De var Sjörövar-Fabbe och hade lapp för ögat. Den stora huvudfotingen var pappa, han hade massor av knappar på sig. Mycket riktigt hade han också på sig en skjorta för dagen.
På den andra sidan av pappret har T. ritat en ensam huvudfoting med en cirkel runt benen. Från varje öga strålar det ut tre streck på ovansidan. Det är jag. Jag är en prinsessa med en kjol (cirkeln runt benen) och så har jag ögonfransar (strålarna från ögonen). Jag får också veta att jag är en fin prinsessa som har ögonfransar precis som Kajsa och Mimmi (T. är tittar gärna på Kalle Anka och Musse Pigg).
Mysunge!
Inskolningen med lillebror gick fortsatt bra i dag. Han lekte med, eller snarare parallellt med en (nästan) jämnårig kille och tog ingen större notis om M. Det var däremot inte så populärt att K (inskolningsfröken) tog på honom kläderna, men det brukar å andra sidan aldrig vara omtyckt med påklädning när han är trött.
T. märkte inte ens att pappa var där utan röjde på som vanligt. Det hade visst varit rätt intressant att se henne agera. Jag hade också haft lust att vara en fluga på väggen! I alla fall gick T. i taket över att V. var inne i ett rum med en av de äldre pojkarna. Den äldre killen hade dessutom stängt dörren, vilket T. reagerade otroligt starkt på. En jämnårig kille och T. hade dessutom kommit ihop sig om något. Det slutade med att T. rusade efter, knuffade omkull honom och tryckte ner hans ansikte i snön. Jag tror att vi får börja förbereda oss på upprörda samtal från andra föräldrar snart, eller på kallelser till möten från förskolepersonalen... *hu* Jag som alltid trott att T. varit tyst och försynt... Tydligen har jag haft lite fel. Hemskt nog (?) tycker jag ändå att det är bra att hon inte låter någon sätta sig på henne. Men jag trodde inte att hon skulle vara kapabel att göra på det viset.
Voj, voj...
Surprise!!! -Barn växer!
T. har lussat på dagis i går. Jag har varit sjuk hemma från jobbet så jag borde väl inte ha begett mig utanför dörrarna hemmavid men jag vägrade att missa det! Sju vilda hästar hade inte kunnat hindra mig.
Än mindre en förkylning. De var i alla fall så himla fina och jag blev bara så tårögd... Det är ett märkligt mamma- eller kanske snarare föräldrafenomen det där. Allt barnen gör blir så ofelbart och perfekt. I det närmaste i alla fall. Det finns ju en mängd hyss som jag inte skulle betrakta om helt ofelbara och perfekta. Som till exempel:
1. Dela ut bajsblöjor som mellanmål åt hundarna.
2. Fixa översvämning i matrummet med hjälp av hundarnas vattenskål.
3. Släppa ut hundarna på gården och sedan springa efter i strumplästen.
4. Gå och vittja grannarnas brevlådor.
5. Skapa kaos i datorn med hjälp av ett antal okända knapptryckningar i okända kombinationer
osv. osv.
I dag har lillebror börjat sin inskolning på dagis. Det känns väldigt tudelat, precis som det faktum att jag insett att min lillprins inte längre är så liten. Han pratar i stort ingenting än, men han har ett enormt ordförråd som han förstår - visst var det det som kallades för passivt ordförråd, eller hur var det? *trött och förvirrad* Likaså kändes det himla skönt att det gick så bra i dag, men samtidigt är det lite jobbigt att stitta där och känna sig totalt bortglömd och dessutom känna det dåliga samvetet komma krypande. Ungefär i stil med att jag ären dålig förälder som inte är hemma längre med barnen... V. är yngst på avdelningen nu och jag tror att det var det som triggade igång den lille figuren med treudden bakom örat.
Jag känner mig iaf rätt lugn inför inskolningen. Lillskräp röjde järnet med de andra barnen efter
luciatåget och försvann som ett litet spårljus. T. hade pratat med sin fröken senare om att hon minsann var den som bestämde över V. sedan när han kom till hennes dagis eftersom han var hennes lillebror. Ego-unge... *kärlek*
M. hade tappat rösten helt, så jag fick följa med som språkrör i dag ;-) Det är i alla fall han som tar inskolningen fram till den 23/12. Sedan tar jag vid direkt efter nyår Lillskräp fann sig i alla fall snabbt tillrätta i dag också. Inget var ju direkt nytt för honom så, men han började med att ta inskolningsfröken i handen och följa med henne in. Väldigt kluven känsla som infann sig där måste jag säga... Sedan såg vi knappt skymten av honom under hela vår timme där. I början kom han och visade någon superintressant majskolv för oss :-) Sedan var han borta.
"Bill och Bull", T:s antagonister och före detta "plågoandar" tyckte V. väldigt mycket om. Kul! T. har dessutom anammat (åtminstone i dag) rollen som sin lillebrors beskyddare liksom devisen "ska någon spöa brorsan så är det jag". Hon gav sig på en av de äldre killarna i går när hon tyckte att han blev för närgången med V. *skakar på huvudet och fnissar* Var ska detta sluta? Min lilla ångvält...
Nu ska jag gå och sova. Hade en massa annat som jag tänkte på, men det försvann, så jag utgår ifrån att det inte var så viktigt eller så dyker det bara upp senare...
Än mindre en förkylning. De var i alla fall så himla fina och jag blev bara så tårögd... Det är ett märkligt mamma- eller kanske snarare föräldrafenomen det där. Allt barnen gör blir så ofelbart och perfekt. I det närmaste i alla fall. Det finns ju en mängd hyss som jag inte skulle betrakta om helt ofelbara och perfekta. Som till exempel:
1. Dela ut bajsblöjor som mellanmål åt hundarna.
2. Fixa översvämning i matrummet med hjälp av hundarnas vattenskål.
3. Släppa ut hundarna på gården och sedan springa efter i strumplästen.
4. Gå och vittja grannarnas brevlådor.
5. Skapa kaos i datorn med hjälp av ett antal okända knapptryckningar i okända kombinationer
osv. osv.
I dag har lillebror börjat sin inskolning på dagis. Det känns väldigt tudelat, precis som det faktum att jag insett att min lillprins inte längre är så liten. Han pratar i stort ingenting än, men han har ett enormt ordförråd som han förstår - visst var det det som kallades för passivt ordförråd, eller hur var det? *trött och förvirrad* Likaså kändes det himla skönt att det gick så bra i dag, men samtidigt är det lite jobbigt att stitta där och känna sig totalt bortglömd och dessutom känna det dåliga samvetet komma krypande. Ungefär i stil med att jag ären dålig förälder som inte är hemma längre med barnen... V. är yngst på avdelningen nu och jag tror att det var det som triggade igång den lille figuren med treudden bakom örat.
Jag känner mig iaf rätt lugn inför inskolningen. Lillskräp röjde järnet med de andra barnen efter
luciatåget och försvann som ett litet spårljus. T. hade pratat med sin fröken senare om att hon minsann var den som bestämde över V. sedan när han kom till hennes dagis eftersom han var hennes lillebror. Ego-unge... *kärlek*
M. hade tappat rösten helt, så jag fick följa med som språkrör i dag ;-) Det är i alla fall han som tar inskolningen fram till den 23/12. Sedan tar jag vid direkt efter nyår Lillskräp fann sig i alla fall snabbt tillrätta i dag också. Inget var ju direkt nytt för honom så, men han började med att ta inskolningsfröken i handen och följa med henne in. Väldigt kluven känsla som infann sig där måste jag säga... Sedan såg vi knappt skymten av honom under hela vår timme där. I början kom han och visade någon superintressant majskolv för oss :-) Sedan var han borta.
"Bill och Bull", T:s antagonister och före detta "plågoandar" tyckte V. väldigt mycket om. Kul! T. har dessutom anammat (åtminstone i dag) rollen som sin lillebrors beskyddare liksom devisen "ska någon spöa brorsan så är det jag". Hon gav sig på en av de äldre killarna i går när hon tyckte att han blev för närgången med V. *skakar på huvudet och fnissar* Var ska detta sluta? Min lilla ångvält...
Nu ska jag gå och sova. Hade en massa annat som jag tänkte på, men det försvann, så jag utgår ifrån att det inte var så viktigt eller så dyker det bara upp senare...
Jag ska bli Sjörövar-Fabbe när jag blir stor!
Jag satt och pratade med T. tidigare i kväll och kunde liksom inte låta bli att ställa frågan om vad hon skulle bli när hon blev stor - bara för att kolla om hon hade lite koll på det där med att bli stor och så...
Svaret kom klockrent och självklart: Jag ska bli Sjörövar-Fabbe när jag blir stor! Å så ska jag ha lapp på ögat och så ska jag göra så med en sån *visar hur man fäktas med svärd* och så ska jag ha en hatt.
Jag fortsatte fråga vad en sjörövare äter...
-"Jag ska äta banan, äpple åsså gröööt! Och ett päron. Mamma ska vara prinsessa och pappa ska vara prins och V. ska vara Sjörövar-Fabbe han också. Mamma och pappa ska äta apelsin och mandarin och åka bakom mig och V". Åka i vad? frågade jag. "En stooor sjörövarbåt!".
Så nu vet i alla fall jag vad jag ska bli när jag blir stor. En prinsessa :-))) Men ett vet jag ju redan, jag har en dotter med fantastisk fantasi och berättarlust :-) Det kanske blir som gammelmormor förutspått, att T. kommer att bli författare när hon vuxit upp ;-)
Svaret kom klockrent och självklart: Jag ska bli Sjörövar-Fabbe när jag blir stor! Å så ska jag ha lapp på ögat och så ska jag göra så med en sån *visar hur man fäktas med svärd* och så ska jag ha en hatt.
Jag fortsatte fråga vad en sjörövare äter...
-"Jag ska äta banan, äpple åsså gröööt! Och ett päron. Mamma ska vara prinsessa och pappa ska vara prins och V. ska vara Sjörövar-Fabbe han också. Mamma och pappa ska äta apelsin och mandarin och åka bakom mig och V". Åka i vad? frågade jag. "En stooor sjörövarbåt!".
Så nu vet i alla fall jag vad jag ska bli när jag blir stor. En prinsessa :-))) Men ett vet jag ju redan, jag har en dotter med fantastisk fantasi och berättarlust :-) Det kanske blir som gammelmormor förutspått, att T. kommer att bli författare när hon vuxit upp ;-)
Liten tomte tomtar omkring...
...det är i mina ögon en bra beskrivning av sonen i dagsläget. Än mer träffsäkert blir det om jag säger: liten tomte med städdille tomtar omkring :-)
Det är fascinerande att följa V. i hans förehavanden nu. Jag tyckte att T. var rörlig, men hon har nog mött sin överman nu. V. går från det att han vaknar tills han somnar på kvällen - med några få pauser då förstås. Man måste ju äta och vila lite middag också ;-) Han går och går, bär på en massa saker, plockar upp små fantasiskräp som han viktigt kommer och lämnar fram med en nick och ett "taaaaa" (=tack). Men det går också bra att ta en av dammsugarna (de riktiga, märk väl...) släpa omkring på den och lägga till en liten ljudeffekt: "sss-sss-sss". Jag lekte med tanken på att filma hans förehavanden med dammsugaren och sedan plocka fram filmen som bevismaterial den dag V blir en odräglig tonåring som lever i en röra som mest påminner om ett bombnedslag och sedan fråga vad som hände på vägen...
Det är fascinerande att följa V. i hans förehavanden nu. Jag tyckte att T. var rörlig, men hon har nog mött sin överman nu. V. går från det att han vaknar tills han somnar på kvällen - med några få pauser då förstås. Man måste ju äta och vila lite middag också ;-) Han går och går, bär på en massa saker, plockar upp små fantasiskräp som han viktigt kommer och lämnar fram med en nick och ett "taaaaa" (=tack). Men det går också bra att ta en av dammsugarna (de riktiga, märk väl...) släpa omkring på den och lägga till en liten ljudeffekt: "sss-sss-sss". Jag lekte med tanken på att filma hans förehavanden med dammsugaren och sedan plocka fram filmen som bevismaterial den dag V blir en odräglig tonåring som lever i en röra som mest påminner om ett bombnedslag och sedan fråga vad som hände på vägen...
Det kliar i vanten. Jävlar!
T. är verkligen träffsäker i sina kommentarer... Vi var och kikade lite på bilar i dag, något rymligt, men ändå mindre och snålare i drift jämfört med vår SAAB 9000. T. hade party i bilhallen och testade bilar för fullt, dvs klättrade ut och in i dem, satte sig bakom ratten och nickade viktigt samtidigt som hon hummade och sade "bra" ;)
Väl ute i vår egen bil igen så har jag precis hunnit sätta mig på passagerarsätet när jag hör T. säga något som påminner om "jävlar"... Jag frågar försiktigt vad det var hon sa och T svarar att hon sa att det kliade i vanten, "Jaha", tyckte jag och frågade vad det var hon sa sedan. Då svarar T med oskyldig stämma: "Jag sa att det kliade i vanten och sedan sa jag jävlar!".
Vad ska man säga? Jag gillar ju inte att hon svär, men jag tycker heller inte att jag kan börja orda en massa om att man inte ska svära, snacka om att be om problem då ;) Dessutom så poppar det ju en och annan groda ur min mun också då och då... Jag antar att devisen att barn inte gör som du säger, utan att de gör som du gör är ganska sann. Trots allt.
Det gör ooooont!
Satt i godan ro framför datorn och slösurfade i väntan på att brödet jag petat ihop skulle gräddas klart när jag får hjärtat i halsgropen.
Uppifrån barnens rum hörs ett ylande och ett "Det gör OOOOOOOOOOOOOOONT!". Jag höll bokstavligen på att skita på mig (ursäkta uttrycket) och trodde allraminst att dottern hade ramlat ur sängen med huvudet före och nu låg för döden (Men dunsen? Jag hörde ju ingen duns). När jag kommer inrusandes i sovrummet ser jag barnet sitta i sängen. Tårarna sprutar och det kommer ännu ett gråtgrötigt "DET GÖR OOOOONT!". När jag når fram till sängen och gör en snabb koll kan jag konstatera att det inte handlar om någon nära-döden-upplevelse, bara nästan...
Kreativ som min söta dotter är, finner hon många användningsområden för många olika ting. Däribland klädnypor... Klädnypor som ligger på fönsterbänkar kan man alltså klämma fast på sitt pekfinger och därefter somnar man för att två timmar senare vakna av ett värkande finger som fortfarande har klädnypan fastklämd runt sig...
Uppifrån barnens rum hörs ett ylande och ett "Det gör OOOOOOOOOOOOOOONT!". Jag höll bokstavligen på att skita på mig (ursäkta uttrycket) och trodde allraminst att dottern hade ramlat ur sängen med huvudet före och nu låg för döden (Men dunsen? Jag hörde ju ingen duns). När jag kommer inrusandes i sovrummet ser jag barnet sitta i sängen. Tårarna sprutar och det kommer ännu ett gråtgrötigt "DET GÖR OOOOONT!". När jag når fram till sängen och gör en snabb koll kan jag konstatera att det inte handlar om någon nära-döden-upplevelse, bara nästan...
Kreativ som min söta dotter är, finner hon många användningsområden för många olika ting. Däribland klädnypor... Klädnypor som ligger på fönsterbänkar kan man alltså klämma fast på sitt pekfinger och därefter somnar man för att två timmar senare vakna av ett värkande finger som fortfarande har klädnypan fastklämd runt sig...
