Jag blir tokig!
Maken har sovmorgon i dag och jag klev således upp med barnen. Sonen vaknade redan kl. 6 (varför sover han till 7-7.30 de morgnar maken ska upp, men inte de morgnar jag ska upp?) dottern vaknade en dryg halvtimme senare.
Därefter har rejset varit i full gång. Sonen verkar gå på speed eller något liknande för han har sprungit, hoppat, studsat och varit på sin syster som en iller sedan dess. Nu har storasyster dessutom kommit på att det är rätt kul att trissa upp lillebror än mer.
Dessutom såg det värre ut än hos f*n och hans moster när vi kom ner i morse. Leksaker överallt. Hundhår till förbannelse. Gränsen för det acceptabla var sedan länge passerad. Alltså var det ju bara att stätta igång att röja innan frukost.
Mitt i detta kaos sitter jag i alla fall nu. Två galna ungar, men förvisso med ett acceptabelt rent golv. Trött är jag fortfarande och morgonsur som få. Kul ekvation va? Inte... Resultatet har ju naturligtvis blivit ett x antal hjärnsläpp och lika många psykbryt och hotelser med vad som kan vänta om inte lugnet lägrar sig snart.
Visst är det kul med barn och kanske framförallt rörliga, glada barn... Men ibland kan jag verkligen önska att det just inte behövde vara mina barn... Mina barn kunde vara glada, nöjda och stormtrivas med att sitta och lägga pussel eller stillsamt läsa en bok. Önsketänkande kanske, men i alla fall....
I eftermiddag ska T. på kalas hos grannsonen - Tobias. Hon fick ett inbjudningskort och vi resonerade som att hon såklart ska få gå. Men jag gruvar mig för att det ska sluta med gråt och tandagnissel, på samma sätt som det har slutat många gånger förut. Vi har i alla fall pratat med T. om att det kommer att vara många andra barn där också, som även de förmodligen vill leka med Tobias, så att hon inte förväntar sig att det bara kommer att vara hon som leker med honom... Men oron finns likafullt där.
En sak som däremot är positiv är att T. inte pratar lika mycket om Tobias längre. Nu pratar hon mer om Max och Julia och att det är dem hon vill leka med. Det vore ju himla bra om det löste sig så, att hon själv får upp ögonen för andra kompisar - som även i mina och M:s ögon är justare att leka med...
Nu ska jag försöka tämja vilddjuren till barn... I den mån det ens är möjligt. Men det är rätt trist att jag ska behöva bli förbannad innan ungarna ens börjar lyssna *suck* Vad har jag gjort för fel, egentligen? *dubbelsuck*
Därefter har rejset varit i full gång. Sonen verkar gå på speed eller något liknande för han har sprungit, hoppat, studsat och varit på sin syster som en iller sedan dess. Nu har storasyster dessutom kommit på att det är rätt kul att trissa upp lillebror än mer.
Dessutom såg det värre ut än hos f*n och hans moster när vi kom ner i morse. Leksaker överallt. Hundhår till förbannelse. Gränsen för det acceptabla var sedan länge passerad. Alltså var det ju bara att stätta igång att röja innan frukost.
Mitt i detta kaos sitter jag i alla fall nu. Två galna ungar, men förvisso med ett acceptabelt rent golv. Trött är jag fortfarande och morgonsur som få. Kul ekvation va? Inte... Resultatet har ju naturligtvis blivit ett x antal hjärnsläpp och lika många psykbryt och hotelser med vad som kan vänta om inte lugnet lägrar sig snart.
Visst är det kul med barn och kanske framförallt rörliga, glada barn... Men ibland kan jag verkligen önska att det just inte behövde vara mina barn... Mina barn kunde vara glada, nöjda och stormtrivas med att sitta och lägga pussel eller stillsamt läsa en bok. Önsketänkande kanske, men i alla fall....
I eftermiddag ska T. på kalas hos grannsonen - Tobias. Hon fick ett inbjudningskort och vi resonerade som att hon såklart ska få gå. Men jag gruvar mig för att det ska sluta med gråt och tandagnissel, på samma sätt som det har slutat många gånger förut. Vi har i alla fall pratat med T. om att det kommer att vara många andra barn där också, som även de förmodligen vill leka med Tobias, så att hon inte förväntar sig att det bara kommer att vara hon som leker med honom... Men oron finns likafullt där.
En sak som däremot är positiv är att T. inte pratar lika mycket om Tobias längre. Nu pratar hon mer om Max och Julia och att det är dem hon vill leka med. Det vore ju himla bra om det löste sig så, att hon själv får upp ögonen för andra kompisar - som även i mina och M:s ögon är justare att leka med...
Nu ska jag försöka tämja vilddjuren till barn... I den mån det ens är möjligt. Men det är rätt trist att jag ska behöva bli förbannad innan ungarna ens börjar lyssna *suck* Vad har jag gjort för fel, egentligen? *dubbelsuck*
Jag har fått en rolig kompis!
I dag när jag kom hem möttes jag av en trumpen och ledsen dotter som absolut skulle hälsa på hos Tobias (grannkillen som brukar vara taskig med T.). Det gick inte att lugna henne med mer än ett löfte om att vi skulle ringa och prata med någon ifall det skulle gå bra att T. kommer över ett tag. Vi föreslog T. att vi kunde ringa till Julia (jämngammal tjej på kvarteret) eller Max (kompis från dagis) istället. Svaret blev ett lyckligt "JAAAA, jag vill hälsa hos Julia! Jag TYCKER OM Julia!".
Så ringde vi då dit och T. gick över för en dryg timmes lek. Det var en sådan fröjd att se henne traska iväg med sin far så glad i hågen för att hon skulle få leka med en kompis efter dagis också. T. var lite avvaktande när hon skulle stanna där och Julia var lite blyg först, men det gick snabbt över när Julia deklarerade att hon hade ett EGET rum minsann :-) Vips, så var de uppe på övervåningen, liksom :-) Till saken hör också att Julia hade stått och studsat hemma i väntan på T. Hennes mamma hade haft fullt sjå med att hålla Julia inne, J. skulle ju ut och möta T. när hon kom :-) Gullungar!
Så ringde vi då dit och T. gick över för en dryg timmes lek. Det var en sådan fröjd att se henne traska iväg med sin far så glad i hågen för att hon skulle få leka med en kompis efter dagis också. T. var lite avvaktande när hon skulle stanna där och Julia var lite blyg först, men det gick snabbt över när Julia deklarerade att hon hade ett EGET rum minsann :-) Vips, så var de uppe på övervåningen, liksom :-) Till saken hör också att Julia hade stått och studsat hemma i väntan på T. Hennes mamma hade haft fullt sjå med att hålla Julia inne, J. skulle ju ut och möta T. när hon kom :-) Gullungar!
När jag sedan hämtade T. så hämtade jag en mycket glad unge! De satt uppe i Julias säng och åt glass när jag kom :-) T. var så lycklig när hon började gå hemåt. Hon sprang och hoppade hela vägen hem och bland det första hon sa åt mig när vi kommit ut var "Jag har fått en rolig kompis och vi har lekt med BARBISAR". Barnen hade tydligen haft fullt upp hela tiden och inte kivats en enda gång. Kul! Jag blev också lite förundrad över hur frimodig min dotter ändå är... Hon har ju aldrig varit och lekt ensam (utan mig eller sin pappa) hos någon på detta vis förut. Då räknar jag inte att vara in och vända hos Tobias ;-) Jag hade nästan väntat mig att Julias mamma skulle ringa efter oss för att T. var ledsen eller så. Men så blev det inte!
Jag tror ändå att det som värmer mitt mammahjärta mest är att T. har hittat en jämlik och jämngammal kompis som bor nära oss, som hon får bekräftelse av för sin egen skull. Hon behöver inte krusa Julia för att kunna vara med henne, utan de leker på lika villkor... Båda uppskattar varandra för det de är, inget annat.
Det är mycket värt :-)
Kompisar... Hur GÖR man?
Det var ju det här med kompisar. Det märks nu på T. att det blivit viktigare och viktigare med kompisar att leka med hemmavid, men hur 17 GÖR man som förälder? Gideoniterna sa vid ett besök på skolan att Bibeln var ett slags handbok för hur man tar hand om barn, men jag har hittills inte sett ett enda ord om hur man gör när ens 3,5-åring känner sig ensam och blivit ratad av grannpojken till förmån för en större kille från dagis... ;-)
Det jag funderat på är följande (Jaaa! Jag VET att jag förmodligen krånglar till saker i onödan!):
1. Helt sonika gå över till någon av de kompisar som finns i närheten och som är i samma ålder som T. tillsammans med T, ringa på och sedan kolla om barnet i fråga vill leka ett tag eller så.
2. Ringa någon av föräldrarna som vi har lite kontakt med från dagis (och som har barn som vi vet att T. gärna leker med), enas om att något av barnen går till det andra barnet och leker ett tag.
1. Helt sonika gå över till någon av de kompisar som finns i närheten och som är i samma ålder som T. tillsammans med T, ringa på och sedan kolla om barnet i fråga vill leka ett tag eller så.
2. Ringa någon av föräldrarna som vi har lite kontakt med från dagis (och som har barn som vi vet att T. gärna leker med), enas om att något av barnen går till det andra barnet och leker ett tag.
Hur brukar ni göra?
Dessutom är jag lite tjurig på grannkillen som annars brukar leka med T. då och då. T. tycker mycket om att leka med honom, men han är inte lika imponerad och föredrar en kille från dagis som är rätt bufflig och som gärna bossar med andra. I helgen stack Tobias (granngossen) helt sonika iväg från T utan ett ord och där blev hon ståendes...
Det gör verkligen ont i hjärtat att höra ens högt älskade dotter säga att hon är ledsen för att Tobias gick, att hon vill leka med honom och att höra henne undra varför han stack iväg. Vad svarar man på en sådan fråga? *djup suck* Sådant här gör i alla fall att björnmamma vaknar och regredierar till någon slags sandlådemässig nivå. I går stod jag på gården, krattandes och klurandes på HÄMND! Tur att tomten är hyfsat stor... Då fick jag i alla fall komma fram till att jag ju inte är mycket bättre själv - men det känns trist att T. ratas av någon som hon tycker om att leka med.
Det gör verkligen ont i hjärtat att höra ens högt älskade dotter säga att hon är ledsen för att Tobias gick, att hon vill leka med honom och att höra henne undra varför han stack iväg. Vad svarar man på en sådan fråga? *djup suck* Sådant här gör i alla fall att björnmamma vaknar och regredierar till någon slags sandlådemässig nivå. I går stod jag på gården, krattandes och klurandes på HÄMND! Tur att tomten är hyfsat stor... Då fick jag i alla fall komma fram till att jag ju inte är mycket bättre själv - men det känns trist att T. ratas av någon som hon tycker om att leka med.
Jag har ju ofta själv, förmodligen också många med mig, varit i den sitsen - att jag som barn blivit bortvald när någon "roligare" kompis gjort entré, så jag vet ju hur det kan kännas inombords. Även fast jag är av den åsikten att barn måste lära sig att hantera motgångar, så önskar jag verkligen att det fanns något mycket konkret jag kunde göra i dessa situationer som hjälper T. att tackla dem... Jag vet att det är Curlingföräldervarning på mig nu, men det hjälps inte. Jag tycker att man kan "sopa lagom"...
Länken för i dag går således till:
Sopa lagom : bättre balans i curlingfamiljen
av Maria Carling och Elisabeth Cleve
Det blev ju bra i alla fall
Ja, jag var ju lite upprörd i morse över att T. klippt sitt eget hår igår... Det kan nog inte undgå att märkas.
Men det blev bra i alla fall.
Jag fick iväg ungarna på dagis, gick hem och tog en alvedon för att lindra kopparslagaren i mitt huvud (nej, jag är inte bakis - bara rejält förkyld) och för att vila. Ringde i alla fall Maria och frågade om hon möjligen hade fått in någon återbudstid i dag och tänka sig - det hade hon! (Mannen som haft den innan hade ringt bara 3 minuter innan visade det sig, ibland ska man visst ha lite flyt ;))
Kl. 13 åkte jag så till dagis och hämtade T. Lillebror vilade fortfarande, så han fick stanna och sova klart.
Väl hos Frissa-Maria, så konstaterade jag att ett stort skäl till att T. klippt sig själv var att hon ledsnat på testarna som flyger fram i ansiktet och att hon ju faktiskt pratar ofta om att hon ska ha kort hår som pappa... Det går ju inte jag med på *fånig* Så det fick bli en annan plan: rejält uppklippt runt om och en linje från tinningen mot nacken till så att håret inte åker fram i ansiktet.
Jag sätter mig ner och läser en Hänt Extra under tiden och rycks tillbaka till verkligheten av ett lyckligt "TITTA mamma!!!". Jag lyfter blicken och ser en T. som strålar av glädje. Hon blev verkligen nöjd med sitt hår, nöjdare än hon någonsin varit förut. Men jag kan förstå det, för T. blev så vacker, den nya frisyren passar henne jättefint. Det enda spår som syns av gårdagens hemmaklippning är ett litet hack i luggen, men det märker man inte ens av. Sedan var det ju dags för de obligatoriska färgerna i håret. den här gången blev det blått, rött, lila, grönt och svart. Uttrycket "Less is more" faller inte min dotter alls i smaken...
Våran "Frissa-Ria" är verkligen suverän. Hon är guld värd!
Men det blev bra i alla fall.
Jag fick iväg ungarna på dagis, gick hem och tog en alvedon för att lindra kopparslagaren i mitt huvud (nej, jag är inte bakis - bara rejält förkyld) och för att vila. Ringde i alla fall Maria och frågade om hon möjligen hade fått in någon återbudstid i dag och tänka sig - det hade hon! (Mannen som haft den innan hade ringt bara 3 minuter innan visade det sig, ibland ska man visst ha lite flyt ;))
Kl. 13 åkte jag så till dagis och hämtade T. Lillebror vilade fortfarande, så han fick stanna och sova klart.
Väl hos Frissa-Maria, så konstaterade jag att ett stort skäl till att T. klippt sig själv var att hon ledsnat på testarna som flyger fram i ansiktet och att hon ju faktiskt pratar ofta om att hon ska ha kort hår som pappa... Det går ju inte jag med på *fånig* Så det fick bli en annan plan: rejält uppklippt runt om och en linje från tinningen mot nacken till så att håret inte åker fram i ansiktet.
Jag sätter mig ner och läser en Hänt Extra under tiden och rycks tillbaka till verkligheten av ett lyckligt "TITTA mamma!!!". Jag lyfter blicken och ser en T. som strålar av glädje. Hon blev verkligen nöjd med sitt hår, nöjdare än hon någonsin varit förut. Men jag kan förstå det, för T. blev så vacker, den nya frisyren passar henne jättefint. Det enda spår som syns av gårdagens hemmaklippning är ett litet hack i luggen, men det märker man inte ens av. Sedan var det ju dags för de obligatoriska färgerna i håret. den här gången blev det blått, rött, lila, grönt och svart. Uttrycket "Less is more" faller inte min dotter alls i smaken...
Våran "Frissa-Ria" är verkligen suverän. Hon är guld värd!
Min kreativa dotter
Min dotter är väldigt kreativ. Hon är också en mycket företagsam och bestämd ung dam.
Hon här länge pratat om att hon vill ha kort hår, men lika länge har hon pratat om att hon vill ha lååångt hår som hon visat ska nå ner till och förbi axlarna.
I går hade hon en kort-hårs-dag, vilket hon definitivt visade i tanke såväl som handling... Själv var jag ju inte hemma eftersom jag var på stresshanteringskurs (tror att det kan bli väldigt bra!), men väl hemma och när maken kikar in i badrummet under tiden jag duschar så inleder han med orden:
-Du kommer att få en chock när du ser T. i morgon (ååååå, vad lugn jag blir då) varpå jag naturligtvis frågar vad som hänt. Svaret jag får är att hon har hittat saxen. Jag tror ju att hon varit och klippt sig i händerna, halsen eller något eftersom jag nyligen fått tre s.k. skin-tags bortklippta från halsen och T. har ju frågat tills hon förstått vad som gjorts... Men nej, det var inte riktigt så illa, bara nästan :) Maken gläntade på locket till soptunnan och där låg en stor hög av hennes cendréfärgade går. Attans! Ungen har klippt sig själv!
I morse då när vi vaknade och jag såg min dotter så kunde jag inte annat än sucka. Hon såg verkligen förskräcklig ut. Luggen är typ en halv cm lång på det kortaste stället, ett par cm längre på andra. På sidorna är det långa hack... Tja... Vad ska man säga. T. sa i alla fall:
-Mamma! Jag har klippt håret!
-Ja, jag ser att du har klippt håret, blev mitt svar.
-Jaaaa, jag var JÄTTEduktig! utropade T därefter.
-*suck* Jag hade ju beställt tid hos Frissa-Maria åt dig så att hon kunde klippa dig fint till sommaren...
Jag inser att mitt svar inte var det mest psykologiska i det läget, men jag hade verkligen önskat att det skulle ha blivit en finklippningstid istället för en rädda-det-som-kan-räddas-så-att-barnet-inte-ser-förskräckligt-ut-i-håret-tid. För grejen är ju också den att T. såg sig i spegeln i går kväll och att hon inte var så nöjd med hur det såg ut. Det blev helt enkelt inte som hon tänkt sig...
Väl nere på bottenvåningen så gjorde jag någon slags första hjälpen klippning på luggen, men det blev inte mycket bättre. Nu sitter jag bara här och funderar på vad 17 jag ska göra för att dottern inte ska få för sig att klippa sig själv fler gånger... Jag fattar ju att hon bara är ett barn och att barn gör såna här grejer, men jag blir bara så trött...
Hon här länge pratat om att hon vill ha kort hår, men lika länge har hon pratat om att hon vill ha lååångt hår som hon visat ska nå ner till och förbi axlarna.
I går hade hon en kort-hårs-dag, vilket hon definitivt visade i tanke såväl som handling... Själv var jag ju inte hemma eftersom jag var på stresshanteringskurs (tror att det kan bli väldigt bra!), men väl hemma och när maken kikar in i badrummet under tiden jag duschar så inleder han med orden:
-Du kommer att få en chock när du ser T. i morgon (ååååå, vad lugn jag blir då) varpå jag naturligtvis frågar vad som hänt. Svaret jag får är att hon har hittat saxen. Jag tror ju att hon varit och klippt sig i händerna, halsen eller något eftersom jag nyligen fått tre s.k. skin-tags bortklippta från halsen och T. har ju frågat tills hon förstått vad som gjorts... Men nej, det var inte riktigt så illa, bara nästan :) Maken gläntade på locket till soptunnan och där låg en stor hög av hennes cendréfärgade går. Attans! Ungen har klippt sig själv!
I morse då när vi vaknade och jag såg min dotter så kunde jag inte annat än sucka. Hon såg verkligen förskräcklig ut. Luggen är typ en halv cm lång på det kortaste stället, ett par cm längre på andra. På sidorna är det långa hack... Tja... Vad ska man säga. T. sa i alla fall:
-Mamma! Jag har klippt håret!
-Ja, jag ser att du har klippt håret, blev mitt svar.
-Jaaaa, jag var JÄTTEduktig! utropade T därefter.
-*suck* Jag hade ju beställt tid hos Frissa-Maria åt dig så att hon kunde klippa dig fint till sommaren...
Jag inser att mitt svar inte var det mest psykologiska i det läget, men jag hade verkligen önskat att det skulle ha blivit en finklippningstid istället för en rädda-det-som-kan-räddas-så-att-barnet-inte-ser-förskräckligt-ut-i-håret-tid. För grejen är ju också den att T. såg sig i spegeln i går kväll och att hon inte var så nöjd med hur det såg ut. Det blev helt enkelt inte som hon tänkt sig...
Väl nere på bottenvåningen så gjorde jag någon slags första hjälpen klippning på luggen, men det blev inte mycket bättre. Nu sitter jag bara här och funderar på vad 17 jag ska göra för att dottern inte ska få för sig att klippa sig själv fler gånger... Jag fattar ju att hon bara är ett barn och att barn gör såna här grejer, men jag blir bara så trött...
Vi ska leka Frissa-Ria...
Frissa-Ria är en förkortning av Frissa-Maria. Vi har några Marior som vi brukar tala om i familjen, så då har det blivit enklast med ett litet prefix :)
Jag satt uppe och jobbade en stund och maken grejade på bottenvåningen. Barnen lekte... Storasyster har ju dessutom snurrat sin lillebror runt sitt lillfinger, så han ställer ju nästan upp på allt för att få "vara med", att spela rollen som docka undantagen.
Plötsligt hör jag hur barnen stökar med sina kläder i hallen, de ska åka till Frissa-Ria, deklarerar T.. Så långt ingen fara tycker jag och försvinner in i jobbets värld igen. Plötsligt hör jag toalettdörren slå igen, hör ljudet av hur den låses, hur maken rusar efter och låser upp för att sedan konfiskera en sax från dottern som högljutt protesterar! "VI LEKER FRISSA-RIA!!! JAG ÄR MARIA OCH V. SKA KLIPPA HÅRET!!!" Jaja, maken hann ju fram i tid, inget jag behöver gå ner för att hjälpa till med att lösa...
Vid middagen börjar vi prata om detta, det visade sig att storasyster faktiskt hunnit med att snagga sin lillebror lite. Det räcker tydligen inte med att hon klippt sitt eget hår när hon var yngre, nu ger hon sig på V. också... :)))
Jag satt uppe och jobbade en stund och maken grejade på bottenvåningen. Barnen lekte... Storasyster har ju dessutom snurrat sin lillebror runt sitt lillfinger, så han ställer ju nästan upp på allt för att få "vara med", att spela rollen som docka undantagen.
Plötsligt hör jag hur barnen stökar med sina kläder i hallen, de ska åka till Frissa-Ria, deklarerar T.. Så långt ingen fara tycker jag och försvinner in i jobbets värld igen. Plötsligt hör jag toalettdörren slå igen, hör ljudet av hur den låses, hur maken rusar efter och låser upp för att sedan konfiskera en sax från dottern som högljutt protesterar! "VI LEKER FRISSA-RIA!!! JAG ÄR MARIA OCH V. SKA KLIPPA HÅRET!!!" Jaja, maken hann ju fram i tid, inget jag behöver gå ner för att hjälpa till med att lösa...
Vid middagen börjar vi prata om detta, det visade sig att storasyster faktiskt hunnit med att snagga sin lillebror lite. Det räcker tydligen inte med att hon klippt sitt eget hår när hon var yngre, nu ger hon sig på V. också... :)))
Kravallunge!
Äntligen har vi haft årets solidaritetsdag på skolan så att livet kan börja återgå till det normala. Nu återstår "bara" utvecklingssamtalen innan jag är klar med "allt utöver det vanliga". Jag fattar inte hur saker alltid ska ha en tendens att kollidera så att det ibland inte finns något utrymme för annat än i bästa fall det mest grundläggande som mat, umgänge med barnen och sömn utöver jobbet?
Sak samma :) Nu är det som det är och jag har dessutom börjat mitt påsklov i fredags. Ska bli så skönt! Jag hade nästan börjat hoppas på att kunna ha någon dag för mig själv nästa vecka eftersom lillebror varit tillbaka på dagis igen sedan i måndags. Men tji fick jag! I tisdags började båda barnen nysa och torsdags hade lillebror varit så trött att han hade somnat vid matbordet på dagis. Storasyster å sin sida hade varit i slagsmål och därutöver varit arg på typ alla andra barn och mest av allt varit som en liten ilsken iller på lillebror. Så igår fick vi vårt första samtal från dagis om att T. betett sig som en riktig kravallunge ;) Hon och bästisen hade bland annat kommit ihop sig om en telefon och det hade slutat med att T. hade blivit så arg att hon smällt telefonen i ansiktet på A.. Jag pratade med bästisens mamma och A. hade ett litet blåmärke under ögat... *suck* tack och lov var det inga "hard feelings" därifrån, men var ska det sluta med en så eldfängd unge? Hur det än är så fick både nysandet och tröttheten sin förklaring i fredags. Båda barnen var lite lurigt varma på morgonen. Storasyster hade högre temp än vanligt och lillebror hade feber igen som stigit under dagen. Så det var ju bara att sjukanmäla barnen igen... Kan man få feber av att vara för trött?
The Neverending Story...
Apropå dagis för lillebror i morgon... Apropå någorlunda frisk son...
Fel. Jättefel! Superfelfelfel...
Febern har poppat upp igen :( I morgon kommer jag att ligga på som en iller för att vara först ut med att få en jourtid till läkaren - i måndags när jag ville dit med honom första vändan var de slut (!) - i dag avvaktade vi eftersom V. ändå lät ganska bra i luftrören, men i morgon kommer jag inte att gå därifrån förrän de har kollat varenda möjliga bakterieinfektion, rs-virus etc.
Jag fick lite mer exakt statistik på V:s närvaro på dagis av personalen i dag när jag hämtade Tova. De senaste 8 veckorna har han totalt varit där 1,5 vecka - resten av tiden har han varit sjuk. Säger läkaren att det bara är att rida ut stormen igen, då skriker jag av frustration och begär en remiss till barnmottagningen i Gällivare...
Men söt som socker och go' som guld är han fortfarande ;-) Min lille prinskorv :-)
Fel. Jättefel! Superfelfelfel...
Febern har poppat upp igen :( I morgon kommer jag att ligga på som en iller för att vara först ut med att få en jourtid till läkaren - i måndags när jag ville dit med honom första vändan var de slut (!) - i dag avvaktade vi eftersom V. ändå lät ganska bra i luftrören, men i morgon kommer jag inte att gå därifrån förrän de har kollat varenda möjliga bakterieinfektion, rs-virus etc.
Jag fick lite mer exakt statistik på V:s närvaro på dagis av personalen i dag när jag hämtade Tova. De senaste 8 veckorna har han totalt varit där 1,5 vecka - resten av tiden har han varit sjuk. Säger läkaren att det bara är att rida ut stormen igen, då skriker jag av frustration och begär en remiss till barnmottagningen i Gällivare...
Men söt som socker och go' som guld är han fortfarande ;-) Min lille prinskorv :-)
Min son...
...är allt bra söt :-) Nu springer han omkring med ett clipöronhänge på ena örat, en sjal över axlarna och en piratmössa på huvudet och tycker att han är finast i världen :-) Min lille raring!
Han mår för övrigt bättre i dag och vi ska köra med bricanyl som slemlösande hostmedicin i 10 dagar... I morgon bär det av till dagis igen. De brukar förresten inte ge medicin åt barnen, men det skulle gå bra att ge hostmedicinen efter lunch om vi doserade den färdigt och tar med den i en liten burk. Dessutom är det ju inte hela världen om V. skulle missa en dos på dagen och det är ju tur det :-)
Nu ska jag försöka mig på konststycket att ta en dusch med sonen lös i huset ;-) *wish me luck* Sedan ska vi åka och handla lite kakor till fikat i eftermiddag (M. fyller år i dag). Jag är lite för trött och lite för bekväm för att ge mig på att baka också i dag. Det räcker med att jag och V. "städar" *hihi* Lilla hjälpredan tycker att det är jättekul att hjälpa till och gör det med bravur - på sitt sätt... Vi är bara inte helt överens om
_hur_ man ska städa och vad ;-)))
Ha en bra dag!
Han mår för övrigt bättre i dag och vi ska köra med bricanyl som slemlösande hostmedicin i 10 dagar... I morgon bär det av till dagis igen. De brukar förresten inte ge medicin åt barnen, men det skulle gå bra att ge hostmedicinen efter lunch om vi doserade den färdigt och tar med den i en liten burk. Dessutom är det ju inte hela världen om V. skulle missa en dos på dagen och det är ju tur det :-)
Nu ska jag försöka mig på konststycket att ta en dusch med sonen lös i huset ;-) *wish me luck* Sedan ska vi åka och handla lite kakor till fikat i eftermiddag (M. fyller år i dag). Jag är lite för trött och lite för bekväm för att ge mig på att baka också i dag. Det räcker med att jag och V. "städar" *hihi* Lilla hjälpredan tycker att det är jättekul att hjälpa till och gör det med bravur - på sitt sätt... Vi är bara inte helt överens om
_hur_ man ska städa och vad ;-)))
Ha en bra dag!
En hel dag på dagis...
Det var vad barnen hann med innan det var dags att vara hemma för VAB igen. T. hann med hela tre dagar, men det var ju det...
I natt kräktes storasyster och fick hög feber i en handvändning. Det är tydligen samma magsjuka som i princip varenda unge på dagis har haft. Men eftersom det är så smittsamt så får ju inte lillebror heller vara på dagis (fast det är ju bra för att minska smittspridningen, så det säger jag inte något om). Jag kan inte låta bli att bli frustrerad över detta, visst har vi ekonomiska marginaler så att vi klarar oss, men jag börjar bli lite less på alla sjukdomar nu...
Magsjuka - borta en vecka.
Frisk en vecka.
Influensa och ögoninflammation - borta en och en halv vecka.
Magsjuka igen... och där är vi nu då. Om alla åtminstone kunde bli sjuka samtidigt, eller nästan samtidigt vore det ju lite mer överkomligt. Men dessa utdragna sjukdomsstafetter klarar jag mig hellre utan.
Jag hade sett fram emot ett sportlov med friska barn och utevistelse, men det får jag nog se mig om i skyarna efter... Då kan det lika gärna vara snöstorm *surar*
I natt kräktes storasyster och fick hög feber i en handvändning. Det är tydligen samma magsjuka som i princip varenda unge på dagis har haft. Men eftersom det är så smittsamt så får ju inte lillebror heller vara på dagis (fast det är ju bra för att minska smittspridningen, så det säger jag inte något om). Jag kan inte låta bli att bli frustrerad över detta, visst har vi ekonomiska marginaler så att vi klarar oss, men jag börjar bli lite less på alla sjukdomar nu...
Magsjuka - borta en vecka.
Frisk en vecka.
Influensa och ögoninflammation - borta en och en halv vecka.
Magsjuka igen... och där är vi nu då. Om alla åtminstone kunde bli sjuka samtidigt, eller nästan samtidigt vore det ju lite mer överkomligt. Men dessa utdragna sjukdomsstafetter klarar jag mig hellre utan.
Jag hade sett fram emot ett sportlov med friska barn och utevistelse, men det får jag nog se mig om i skyarna efter... Då kan det lika gärna vara snöstorm *surar*
Hur många blir det då?
Storasyster T. och jag satt i soffan och läste en bok. På en bild var det en massa barn som lekte i en lekpark och T. började förstås räkna dem... Hon räknar till fem, glömmer ett barn och jag frågar om inte det barnet också ska vara med. Javisst ska han det, tycker T. och säger "ett barn till". Jag kunde sedan inte motstå frestelsen att fråga hur många barn det blir då, med fem på ena sidan och det enda på den andra. Svaret jag får med eftertryck och tindrande ögon är helt underbart... "Många!" :-)
Nu VET jag...
...att det är trotsåldern som kan medföra att T. knappt äter alls (om inte M. eller jag matar henne). Eller vet och vet. Jag har ju varit inne på det som kallas neofobi och som barn runt treårsåldern ska drabbas av och som tydligen ska ha sina rötter någonstans på stenåldern, då det inte var så lyckat att en treåring sprang omkring och stoppade i sig vadsomhelst (läs: giftiga bär och sådant). Tycker att det också låter ganska logiskt med tanke på att vi fysiskt fortfarande i är stenåldersvarelser om än i en modern tid.
Läs det synnerligen träffande inlägget om trots, trots allt ;-) på Supermamman.se Jag skriver under på nästan varenda rad när det gäller min förtjusande, älskade dotter :-)
Go'kväll!
Läs det synnerligen träffande inlägget om trots, trots allt ;-) på Supermamman.se Jag skriver under på nästan varenda rad när det gäller min förtjusande, älskade dotter :-)
Go'kväll!
10 saker om V
* Pratar nästan inget, men förstår hur mycket som helst.
* Bits när han blir förbannad.
* Ska ha allt det som storasyster har.
* Har börjat upptäcka tjusningen med böcker.
* Dansar lika mycket som storasyster sjunger.
* Har dille på traktorer och dockor.
* Är en härmapa av rang :-)
* Låtsas ofta att han pratar i telefon.
* Är en mycket hjälpsam liten själ.
* Älskar mat och försöker spräcka trumhinnorna på övriga familjen med sin "ljuva" stämma...
* Bits när han blir förbannad.
* Ska ha allt det som storasyster har.
* Har börjat upptäcka tjusningen med böcker.
* Dansar lika mycket som storasyster sjunger.
* Har dille på traktorer och dockor.
* Är en härmapa av rang :-)
* Låtsas ofta att han pratar i telefon.
* Är en mycket hjälpsam liten själ.
* Älskar mat och försöker spräcka trumhinnorna på övriga familjen med sin "ljuva" stämma...
10 saker om T
* Tycker hemskt mycket om blått.
* Talar gärna om för lillebror vad han får och inte får göra (och helst
också hur man ska eller inte ska göra dem).
* Älskar att vara ute.
* Är hemskt rörlig.
* Favoritmaten är spaghetti (med köttfärssås, kyckling eller korv som tillbehör) samt broccoli.
* Tycker om att leka med smålego.
* Är hemskt förtjust i Disneyfilmer just nu. Helst Kalle och Musse.
* Sjunger mest hela tiden och hittar på sånger om det mesta.
* Är en mycket verbal ung dam.
* Använder ordet "Varför" hemskt ofta.
* Talar gärna om för lillebror vad han får och inte får göra (och helst
också hur man ska eller inte ska göra dem).
* Älskar att vara ute.
* Är hemskt rörlig.
* Favoritmaten är spaghetti (med köttfärssås, kyckling eller korv som tillbehör) samt broccoli.
* Tycker om att leka med smålego.
* Är hemskt förtjust i Disneyfilmer just nu. Helst Kalle och Musse.
* Sjunger mest hela tiden och hittar på sånger om det mesta.
* Är en mycket verbal ung dam.
* Använder ordet "Varför" hemskt ofta.
Avlämning utan protester! *lycka*
Var egentligen på väg att lägga mig nu, men jag måste bara få berätta en sak om lillskräp :-)
I dag var första dagen (efter att inskolningen blivit klar) som V. inte alls protesterade när han och T. blev kvar på dagis. Tidigare i veckan har han gett uttryck för lite halvhjärtade protester sådär, men i dag tog han sin fröken i handen och tultade lyckligt iväg för att hämta matvagnen. Klart att han sedan var tvungen att göra ett utbrytningsförsök och sticka in på en annan avdelning *busunge*, men det var allt annat än ledsna miner. T. ropade bara "Hejdåååå, mamma!" och försvann sedan som ett spårljus.
Det är så skönt att det går bra för dem där... Mitt hjärta hade brustit om båda barnen (eller en av dem för den delen) varit jätteledsna vid avlämningen. Jag är lyckligt lottad. I alla fall i dag.
I och för sig tror jag att promenaden till dagis gjorde en avsevärd skillnad för V. Stunden det tar att promenera de 200 metrarna till dagis behövs nog för att han ska hinna förbereda sig mentalt på vart han är på väg och var han ska vara.
Att det sedan finns miljoner saker att upptäcka är en annan bonus. I dag var det en stor gran som var väldigt fascinerande. T. tyckte att det var trivsammare att gå med sin hand i min och filosofera om stort och smått. *mys*
Prinsessa på hal is
I dag har dottern haft skridskopremiär. Det var en tjeja som var mycket förväntansfull... Mellanmålet åt hon upp av bara farten, det obligatoriska toalettbesöket stökades lika snabbt undan liksom påklädningen. Det var också en flicka fylld av självförtroende som knuffade sin röda, lilla spark halvkilometern till hockeyplanen med skridskorna omsorgsfullt nedlagda i Pippi-ryggan, som i sin tur hängde över sparkstyret. För en sak fick jag veta. "Du får INTE hålla i mig, mamma. Jag är en STOR flicka och jag kan åka skridskor SJÄLV:"
Väl på hockeyplanen slog det dottern att det liksom inte bara var att åka, utan att det var lite mer komplicerat än så. Men hon stod fast vid sitt ord om att jag inte fick hålla i henne (bara lite) utan det blev sparken som fick bli stöd istället. Oavsett antalet vurpor, snubblingar och jag vet inte allt, så var det däremot en flicka som glittrade ikapp med snökristallerna och isen. Inte en enda gång försvann leendet från hennes ansikte, inte en enda gång klagade hon över något.
Minnet av lyckan som lyste ur hennes ansikte kommer att hålla mig upprätt många jobbiga stunder.
Väl på hockeyplanen slog det dottern att det liksom inte bara var att åka, utan att det var lite mer komplicerat än så. Men hon stod fast vid sitt ord om att jag inte fick hålla i henne (bara lite) utan det blev sparken som fick bli stöd istället. Oavsett antalet vurpor, snubblingar och jag vet inte allt, så var det däremot en flicka som glittrade ikapp med snökristallerna och isen. Inte en enda gång försvann leendet från hennes ansikte, inte en enda gång klagade hon över något.
Minnet av lyckan som lyste ur hennes ansikte kommer att hålla mig upprätt många jobbiga stunder.
Göm napparna!
I dag var sista dagen på sonens inskolning, på måndag börjar "allvaret". Hela inskolningsprocessen har gått smidigt och mycket bättre än förväntat. Den sista veckan har han förstås knorrat just vid avlämningen, men det har tydligen varit mycket snabbt övergående.
Pratade med en ur personalen vid lunchtid i dag och de uppfattar sonen som en trygg, stark kille och det är skönt att höra. Vad jag däremot ställer mig lite kluven till är kommentaren (dock sagd i all vänlighet, det var liksom ingen underliggande kritik där eller så) om att han verkligen har röstresurser. Min son är alltså en veritabel skrikhals som gärna tar sin starka röst till hjälp när något går honom emot. Inte helt otippat i och med att han inte pratar desto mer, men ändå. Å ena sidan blir jag glad för att han inte är någon dörrmatta och för att han vet vad han vill. Å andra sidan känns det lite jobbigt att just V. ska vara "den där gapiga ungen" på dagis.
De äldre barnen på avdelningen har dessutom lärt sig nåt nytt: "Göm napparna!!! V. skriker efter dem!". Ska jag skratta eller ska jag gråta? ;-)
Pratade med en ur personalen vid lunchtid i dag och de uppfattar sonen som en trygg, stark kille och det är skönt att höra. Vad jag däremot ställer mig lite kluven till är kommentaren (dock sagd i all vänlighet, det var liksom ingen underliggande kritik där eller så) om att han verkligen har röstresurser. Min son är alltså en veritabel skrikhals som gärna tar sin starka röst till hjälp när något går honom emot. Inte helt otippat i och med att han inte pratar desto mer, men ändå. Å ena sidan blir jag glad för att han inte är någon dörrmatta och för att han vet vad han vill. Å andra sidan känns det lite jobbigt att just V. ska vara "den där gapiga ungen" på dagis.
De äldre barnen på avdelningen har dessutom lärt sig nåt nytt: "Göm napparna!!! V. skriker efter dem!". Ska jag skratta eller ska jag gråta? ;-)
Att bära barn...
Nu när lillebror varit sjuk i en hel veckas tid med feber och hosta så måste jag bara slå ett slag för bärsjalar!
V. är den sortens barn att han helst bara ska sitta i famnen när han är febrig, hostig och allmänt liten och stackrig och man behöver ju som förälder kunna använda båda sina armar emellanåt...
Alltså...
Dagens länk går till den eminenta och informativa hemsidan
http://www.sjalar.nu/
Bärselar må ju så vara hänt, men den mycket vanligt förekommande bärselen som får bäst i test lite här och där på grund av sin enkelhelt etc. har jag ännu inte sett en 11 kilos 1 1/2 års barn sitta nedklämd i... Jag må ju också säga att efter att ha testat en sådan med T (och då var hon 8 månader och vägde ca 7-8 kg) att jag skulle vilja se de axlar och den nacke som pallar med en hel dags bärande i en sådan...
Så jag säger bara: Heja bärsjalar!
V. är den sortens barn att han helst bara ska sitta i famnen när han är febrig, hostig och allmänt liten och stackrig och man behöver ju som förälder kunna använda båda sina armar emellanåt...
Alltså...
Dagens länk går till den eminenta och informativa hemsidan
http://www.sjalar.nu/
Bärselar må ju så vara hänt, men den mycket vanligt förekommande bärselen som får bäst i test lite här och där på grund av sin enkelhelt etc. har jag ännu inte sett en 11 kilos 1 1/2 års barn sitta nedklämd i... Jag må ju också säga att efter att ha testat en sådan med T (och då var hon 8 månader och vägde ca 7-8 kg) att jag skulle vilja se de axlar och den nacke som pallar med en hel dags bärande i en sådan...
Så jag säger bara: Heja bärsjalar!
Integritet eller bara att veta vad man vill?
Min dotter tycks ha begåvats med en väldig massa integritet. Eller åtminstone en väldig massa säkerhet på vad hon tycker är okej och inte.
Häromkvällen satt vi i soffan och hade vårt vanliga kvällsmys med välling och lite småprat framför tv:n. Jag satt då och strök henne över håret och började försiktigt dra det bakom hennes ena öra när T. tar min hand och bestämt konstaterar att "Du är inte mormor!". Jag får alltså inte lov att stryka håret bakom hennes öra, utan det är bara mormor som åtnjuter det privilegiet... Att i övrigt smeka hennes hår går bra, bara jag inte rubbar det eller ens är i närheten av att föra det bakom öronen :-)
I vanliga fall hade jag nog tyckt att det mest bara var bra att jag inte var mormor (det är ju alltid trevligare att få vara sig själv, menar jag). Men nu vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska tänka... ;-)
Häromkvällen satt vi i soffan och hade vårt vanliga kvällsmys med välling och lite småprat framför tv:n. Jag satt då och strök henne över håret och började försiktigt dra det bakom hennes ena öra när T. tar min hand och bestämt konstaterar att "Du är inte mormor!". Jag får alltså inte lov att stryka håret bakom hennes öra, utan det är bara mormor som åtnjuter det privilegiet... Att i övrigt smeka hennes hår går bra, bara jag inte rubbar det eller ens är i närheten av att föra det bakom öronen :-)
I vanliga fall hade jag nog tyckt att det mest bara var bra att jag inte var mormor (det är ju alltid trevligare att få vara sig själv, menar jag). Men nu vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska tänka... ;-)
10 säkra tecken på barn i hushållet...
1. Pepparkaksburk på badrumshyllan efter att ha mutat barnen till stillasittande under tiden som håret skulle klippas, haken var bara att ingen kom i håg att förflytta burken tillbaka till köket.
2. Fjärrkontroller återfinns högst uppe i bokhyllan, på kylskåpet, på övervåningen i datarummet, i kylskåpet, i skafferiet med flera märkliga ställen.
3. Fjärrkontrollerna är dregliga efter att barnen fått för sig att slicka på dem.
4. Den bärbara telefonen återfinns bara om man ringer hemnumret och ägnar en lååång stund åt att leta efter den med hjälp av ringsignalen.
5. Telefonen tutar ofta upptaget för att barnen lekt med den bärbara telefonen och tyckt att de ska ringa någonstans.
6. Man blir uppringd av främmande människor som undrar vad vi ville (för att barnen lyckats knappa in ett existerande telefonnummer...)
7. Det saknas alltid minst en socke, en sko, en vante, en toffla...
8. Hundarna vandrar omkring med glitterkjolar, femtioelva halsband och diverse halsdukar runt halsen.
9. Daglig ommöblering.
10. Smörgåsar återfinns nedstuckna i ett soffhörn med ett antal kuddar omsorgsfullt placerade ovanpå för att ingen verkligen ska hitta dessa oönskade skalkar (mer än hundarna då).
2. Fjärrkontroller återfinns högst uppe i bokhyllan, på kylskåpet, på övervåningen i datarummet, i kylskåpet, i skafferiet med flera märkliga ställen.
3. Fjärrkontrollerna är dregliga efter att barnen fått för sig att slicka på dem.
4. Den bärbara telefonen återfinns bara om man ringer hemnumret och ägnar en lååång stund åt att leta efter den med hjälp av ringsignalen.
5. Telefonen tutar ofta upptaget för att barnen lekt med den bärbara telefonen och tyckt att de ska ringa någonstans.
6. Man blir uppringd av främmande människor som undrar vad vi ville (för att barnen lyckats knappa in ett existerande telefonnummer...)
7. Det saknas alltid minst en socke, en sko, en vante, en toffla...
8. Hundarna vandrar omkring med glitterkjolar, femtioelva halsband och diverse halsdukar runt halsen.
9. Daglig ommöblering.
10. Smörgåsar återfinns nedstuckna i ett soffhörn med ett antal kuddar omsorgsfullt placerade ovanpå för att ingen verkligen ska hitta dessa oönskade skalkar (mer än hundarna då).
