Lillebror, 2 år...
Nå, näää...
I alla fall så körde vi med öppet hus från kl. 14 och framåt (på tal om vilket - jag har helt glömt att vi var bjudna på ett annat tvåårskalas i dag!!! *aarrggh, denna senilitet!*) och hela alltihopet blev mycket lyckat.
T. var glad och samarbetsvillig, V. njöt över all uppmärksamhet och alla paket han fick öppna. innehållet blev lite enahanda däremot, men han har lekt med rubbet och lekt mycket med de nya leksakerna, så det kan ju inte ha varit särskilt misslyckat från hans perspektiv sett. Däremot är det uppenbart att sonen utvecklat sitt ego i mycket hög grad. Så fort storasyster ens närmar sig någon av presenterna han fick så hörs ett avgrundsvrål, varpå en för stunden närvarande och numera även smått frustrerad förälder får rusa till undsättning och hjälpa till att lösa konflikten...
Förälder: V... T. vill bara TITTA på din leksak. När hon har gjort det om en LITEN STUND, så får du TILLBAKA den. Eller hur, T?!
T: *nickar förståndigt* Du FÅR tillbaka den V. Jag ska bara TITTA på den en liten stund!
V: *trycker fram underläppen i en butter min och går och hämtar en annan grej ett tag*
Nå... Hur det än var så fick sonen en tramptraktor av sina föräldrar, sin syster och morföräldrar. han har jagat grannpojkens traktor hela sommaren och han blev också mycket glad för sin present. De övriga gåvorna bestod av:
1. Bil och pussel.
2. Polisbil.
3. Duplo-polisbil.
4. Cykelhjälm och bil.
5. Skottkärra.
Dottern fick även hon några paket. Hon har en längre tid pratat om en Barbiedocka, så då fick hon en sådan av oss. Det är nästan pinsamt för mig, en inbiten jämställdhetsivrare, att erkänna. Men så är det i alla fall. Övriga extrapaket som dottern fick innehöll:
1. Barbiekläder.
2. Docka.
3. Handväska.
4. Pärlor att göra halsband av.
Å så pratas det ibland om att det sociala arvet inte spelar roll? Att det enda som gör skillnad är det biologiska arvet? Till en viss mån, okej... Men nog f*n påverkar vi våra barn långt mer än vi tror. Därför tycker jag också att det är ganska skönt att T. valde en Spindelmannenboll istället för en Prinsessboll till sin barnbox på en lokal slarvmatsrestaurang... Det känns som att det blir mer balans på något vis då...
Fast nu var det sonens kalasande jag skulle skriva om...
Vädret var också kanonfint. Det innebar att vi ganska omgående efter att ha fikat gick ut på framsidan och så fick hela skocken med barn rasa av sig utomhus istället. Det var uppskattat både av dem och föräldrarna som passade på att sola lite :-)
De sista gästerna begav sig hemåt vid 17.30. Barnen var genomtrötta och höll på att somna sittandes i soffan, så det fick lov att bli en snabbmiddag bestående av korv med bröd... Dessutom hade vi ju fikat en hel del, så ingen av oss var väl särskilt hungrig. Trodde jag. Jag trodde inte mina ögon när dottern slukade fyra korvar och sonen smällde i sig tre. I vilken mage fick det plats liksom?
Som en mycket kort sammanfattning av söndagens kalas kan jag nog skriva:
Kul kalas, glada och nöjda barn, glada och nöjda gäster, vackert väder... Kan det bli bättre än så?
Jo, det finns ju en till låt...
Jag säger som Carolina Klüft som blev rörd till tårar när hon klev in på EM-stadion i Göteborg och kände publikens massiva stöd: Jag är en väldigt lipig person...
Den är bara SÅ himla bra!
Jag har, för första gången på väldigt länge, en FAVORITlåt med betoning just på favorit. I vanliga fall har jag haft många låtar som jag gillar och kan nynna på, men denna gång är det nåt annat :-) Jag skrålar högt till den (när ingen annan hör mig förstås *hihi*), jag går omkring och sjunger refrängen lite mer lågmält mest hela tiden och jag tycker bara att den är SÅ fruktansvärt bra. Det är kanske för att jag många gånger tänkt precis det hon sjunger om?!
I Wish I Was a Punk Rocker (With Flowers In My Hair)
(Sandi Thom):
Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair,
In 77 and 69 revolution was in the air,
I was born too late to a world that doesn't care,
Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair.
When the head of state didn't play guitar,
Not everybody drove a car,
When music really mattered and when radio was king,
When accountants didn't have control,
And the media couldn't buy your soul,
And computers were still scary and we didn't know everything.
Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair,
In 77 and 69 revolution was in the air,
I was born too late to a world that doesn't care,
Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair.
When popstars still remained a myth,
And ignorance could still be bliss,
And when God Save the Queen she turned a whiter shade of pale,
When my mom and dad were in their teens,
And anarchy was still a dream,
And the only way to stay in touch was a letter in the mail.
Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair,
In 77 and 69 revolution was in the air,
I was born too late to a world that doesn't care,
Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair.
When record shops were on top,
and vinyl was all that they stocked,
and the super info-highway was still drifting out in space,
kids were wearing hand-me-downs,
And playing games meant kick arounds,
And footballers who had long hair and dirt across their face.
Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair,
In 77 and 69 revolution was in the air,
I was born too late to a world that doesn't care,
Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair.
I was born too late to a world that doesn't care,
Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair.
Låttexten från: http://www.lyricstop.com/
Skrivkramp
Det är lite lustigt det här med skrivandet. Varje dag sedan jag började jobba har jag flera gånger dagligen kommit på en massa grejer som jag ville skriva om. Det kan ha handlat om att börja jobba, sonens kalas och de presenter han fått, om barnens miniinskolning, tankar som handlat mer om mig själv (!) och en massa annat.
Så loggar jag in. Tankarna är som bortblåsta. Precis som nu, men nu skriver jag om frustrationen över det skeendet istället. Inte för att det råder bot på min skrivkramp, i den mån det nu kan kallas för skrivkramp, men det känns lättare i alla fall.
Jag har en annan teori om vad det är som händer i mitt huvud. Det blir så mycket som jag vill ha på pränt och få sagt att det liksom stockar sig i ledningarna mellan hjärna och fingrar. Generalstockning, som man skulle ha sagt på LKAB när sligen proppat igen ledningarna helt och man fick slita som ett djur för att få bort dessa malmproppar. I alla fall så känns det som att det blir en övernmäktig uppgift att skriva om allt det som jag vill skriva om och kanske framförallt att liksom klura ut i vilken ände jag ska börja nysta, så då blir konsekvensen att jag lägger jag ner verksamheten istället. Plogbilsrörelsen (*haha*) har fått en ny innebörd ;-)
Följande tankar bubblar i alla fall upp ur det mentala träsket nu när jag sitter här och skriver. Följaktligen skulle jag också vilja skriva lite om:
- Lillebror, den empatiske kompisen på dagis.
- Sonens födelsedagspresenter som blev ganska enahanda - alla presenter utom EN bestod av bilar... En present kompletterades dock med en bil och en bil kompletterades med ett pussel, men jag räknar inte dem eftersom det liksom var en och samma :-)
- Att börja jobba igen och träffa de nya rektorerna (ett positivt första intryck - det kan nog bli bra framöver).
- Den obstinata, temperamentsfulla, käftande dottern.
- Mitt nya liv (för vilken gång i ordningen?)
- Hur välgörande sommaren har varit för mig, maken och vår relation...
- Den stora längtan efter ett tredje barn som har utvecklats...
Nu ska jag däremot inte skriva särskilt mycket alls om något av ovanstående. Jag ska ta mina ohängda, älskade små skitungar (beträffande sonen luktar det som att det är menat både bildligen och bokstavligen), gå ner till nedervåningen och invänta maken som lagar mat på vägen hem. :-)
Innan jag slutar ska jag dock slå ett slag för en god vän som blivit med blogg, hon också :-)
http://amlon.blogg.se
Jag... En superhjälte!
Jag kom i alla fram till att jag mest kunde identifiera mig med Green Lantern. Passande nog var det makens favvis av alla superhjältar på 70-talet :-)))
Your results:
You are Green Lantern
| Hot-headed. You have strong will power and a good imagination.  |
Avledd och träningssugen
Men så kom jag ju på att jag skulle ta hem mailen, sedan så hade jag ju fått ett nyhetsbrev som meddelade att det var dags att anmäla sig till höstens Yogakurser. Avledbarhet kallas det visst, fenomenet som jag just tillåter mig att uppleva?!
Det hade varit så grymt skönt att gå på Yoga igen, men så var det ju tiderna. Måndag kl. 17.30... Känns inte helt okej. Dessutom har M. sin träning kl. 19. hur kul kan det vara på en skala att stressa hem från ett yogapass för att maken också ska hinna till sitt träningspass någorlunda i tid? Minus 57, kanske?
Så nu funderar jag på om jag ska ta en paus från Yogan i höst, även fast jag tyckt väldigt mycket om den och träna på Nautilus istället. Det vet jag ju också att jag gillar och jag skulle verkligen behöva träna upp styrkan i kroppen som blivit gravt förslappad. Det kan jag ju göra hemma också, men det är häftigare att göra det på ett gym ;-)))
Fördelen med att träna på Nautilus är ju också att jag faktiskt kan nöja mig med att betala 179 kr/månad istället för att hosta upp 1140 kr på en gång. Tror att det är det som svider mest just nu. Makens ena glasögonlins gick ju sönder i dag, plus att det var det där mattsläppet i tvättsugan som måste åtgärdas, plus... Ja... Det är ju en hel del utgifter som står för dörren i kombination med att jag med största sannolikhet går ner på 80%, åtminstone denna termin. Då känns 179 kr per månad bra mycket lindrigare än 1140 kr på ett och samma bräde.
Jag skulle ju kunna låta bli att träna överhuvudtaget, men samtidigt så vet jag ju att jag mår så himla bra av det. Så varför inte rida på vågen, liksom? :-)
Nåväl. Den som lever får se. Jag måste i alla fall återgå till att leta efter min munkjacka och förbereda lite frukostprylar för morgondagen. Det är uppstigning kl. 6 *gääässsp*, avlämning på dagis kl. 8 och jobbdags igen kl. 8.30.
Egen tid...
Så infinner den sig. Den Egna Tiden.
Plötsligt känns tillvaron så tom. Handlingsförlamingen breder ut sig och inspirationen försvinner så sakteliga...
Kommentaren som så många barn uttalat till sina föräldrar både regniga och andra grå dagar dyker upp i huvudet: Jag har TRÅKIGT! Vad ska jag göra?
Nu vet jag...
I dag, innan vi var på väg till dagis, så sitter T. i trappen och väntar. Då kommer den. Frågan.
"Mamma... Kan man ta ut hjärtat från magen?"
Jag svarar förstås att nej, det kan man inte (jag föredrar att bespara henne en massa tankar om tortyr, mord och transplantationer och sådant), utan att hjärtat behövs och det sitter där det sitter på alla.
"Kan doktorn ta ut det?"
Jag funderar en kort stund igen innan jag svarar att doktorerna också brukar låta det sitta där det sitter för att det behövs där det är...
"DÅ kan doktorn få lyssna på min mage".
Å så var det färdigdiskuterat. Tänk om det är detta hon varit så fruktansvärt rädd för? Tänk om det är detta som gjort att hon tyckt att det varit så kusligt med sitt eget hjärta också? Lilla gumman... Mitt lilla hjärtegryn... Har dessa tankar snurrat i hennes huvud utan att hon kunnat verbalisera dem förrän nu.
Jag tror att någon behöver en himla massa kramar...
Som ett gift gammalt par...
Vi hade besök i dag av en kompis med barn. Eller det var bara storebror som var med. Lillasyster fick stanna hemma. Storebror är jämngammal med storasyster här hemmavid.
Besöket var i alla fall mycket välkommet. Barnen lekte och hade roligt. Lillebror här i huset försökte febrilt hänga med på ett hörn, men det slutade med att far tog med sig sonen på övervåningen så att dottern med kompis fick leka lite mer ostört, utan någon som klängde, hängde och slängde som en liten apa i ärmar och byxben...
När kompisen då skulle åka hem igen gav sonen upp ett ramaskri. Han ville verkligen inte åka, varpå vi bjöd honom att stanna ett tag till och även äta med oss. Klang och jubelsång, så fick det bli :-)
T. och O (storebrodern) lekte verkligen bra tillsammans. Visst förekom det kiv och så, men det var liksom mest give and take hela tiden.
Men det roligaste var nog hur de lät som ett gift gammal par... Jag låter ett klipp från ett samtal, i bilen på vägen hem till O tala för sig själv. Jag själv trodde att jag skulle kissa på mig där jag satt och kvävde mitt skratt (svårt!).
Barnen talar om vad de gjort under semestern:
O: Vi har varit till ett land. Dinosaurielandet.
Jag: Var dinosaurierna stora?
O: Ja, det var de. De var jättestora!
T: Vi har varit och hälsat på djur. På Farmen.
O: Vadsadu?
T: (något högre) Vi har varit och hälsat på djur. På Farmen.
O: Jaha. Jag hör inte vad du säger. Du måste prata högre.
[Till saken hör att T. ofta kan prata ganska tyst, men i detta fall var det inget problem. Till och med jag hörde vad hon sa ;-)}
T: Jag klappade en lama där.
O: Vadsadu?
T: (något högre igen) Jag klappade en lama där!
O: Vadsadu?
T: (märkbart irriterad) J A G S A A T T J A G K L A P P A D E E N L A M A D Ä R!!!
O: Jaha
Därpå dog liksom diskussionen ut lite av sig självt... Jag kunde inte prata så mycket där jag satt med mitt skratt bubblande i kroppen, hett längtandes efter att få explodera i ett gapflabb och varken O. eller T. tycktes anse att det var någon större idé att prata desto mer med varandra just där och då.
Bloggstafett
http://blogstafetten.blogsome.com/
