Pippi

I fredags höll jag på att skjuta ut mig när jag pratade med en av fröknarna på dagis.

Barngruppen ska utökas med fyra barn från 16 till 20 barn och personalen från 3 heltider till 4 dito.

Detta ska ske för att man ska "jobba bort" kön till barnomsorgen som just nu är alarmerande lång här i kommunen. Dessutom får man en statlig snabbhetsbonus om 100000 kr extra per barn som placeras i verksamheten inom kort. Snarast möjligt.

Detta skulle alltså ske lite här och där i kommunen och barnens avdelning skulle få detta tillskott om fyra barn. Detta i en lokal som är dimensionerad för 16 personer! Med de vuxna inräknade skulle de alltså vara 24 stycken i en lokal avsedd för 16 när alla är på plats.

Det är hårresande!!!

Jag ringde skolchefen och var mycket upprörd. Han hade argument som:

- Vi måste ta ansvar för att alla barn ska få barnomsorg.
(Det säger jag heller inget om... Men ska barnen ta ansvar för politikers och tjänstemäns kortsiktiga, om inte obefintliga, planering? För ett par år sedan stängde man tre förskolor i det nu drabbade området. Det har inte fötts färre barn sedan dess, tvärtom. Det sker en större omflyttning av folk till "vårt" område för att många i övre medelåldern säljer sina hus och ynge personer med barn flyttar in. Hade man idats ta in demografiska data en till två gånger per år hade detta kunnat förutses och förebyggas. Dessutom finns det en rekommendation från skolverket som säger att barngruppernas storlek ska begränsas till 15-16 barn. Den finns inte för skojs skull, det finns en tanke med den. Samma sak med BO:s yttrande om att barngruppernas storlek i förskolan måste begränsas. Kommunen har fått pengar för att göra detta, men använder dem till att få i gång kallställda hyreshus istället. Vad är det för en jä**a prioritering?)

- Vi måste vara flexibla.
(Vilka "vi"? Tjänstemännen i sina kontor på stadshuset drabbas ju inte... Det är barnen och personalen som får ta smällen och det är de som får dras med en taskig, stressig arbetsmiljö. Personalen gör redan sitt yttersta... Man har inte alls lyssnat till deras synpunkter trots att de faktiskt befinner sig i verksamheten som drabbas. Jag betalar inte för att få barnpassning. Jag betalar för att mina barn ska få ta del av en pedagogisk, genomtänkt verksamhet. Inte en käft kan tuta i mig att kvaliten blir densamma med 20 barn istället för 16, det spelar ingen roll att det tillkommer en personal, för lokalerna medger inte detta. Ska man då stänga in en del barn i små rum och säga att de inte får leka i stora rummet för att de inte får plats, för att de är fäör många?)

- Jag har också haft mina barn på den förskolan.
(Och??? Jag frågar bara: och??? Förskolan i dag och på 70-talet har inte särskilt mycket gemensamt. Dessutom ställs det andra krav på utrymmen och deras kvalitet i dag. Ventilationen byggs inte ut för att passa det större antalet barn, det sker ingen renovering av utrymmen som det inte gjorts ett smack åt sedan förskolan öppnades i skiftet av 70-80-talet. Jag skulle vilja se skolchefen i Kiruna kommun sitta i den trånga hallen och tycka att allt är frid och fröjd när 20 barn ska ut samtidigt och 4 personal ska sitta i detta trånga utrymme för att klä på dem. Jag kan garantera att jag kommer att kontakta arbetsmiljöverket om detta beslut verkställs!)

- Detta är en tillfällig lösning. Till hösten 2007 bör alla grupper vara tillbaka till normalstorlek...
(Jo, tjena... Det har hänt alltför många gånger att tillfälliga lösningar permanentats för att man inte kunnat annat. För "det gick ju bra"... Jag litar inte för fem öre på detta! EN avdelning till ska öppnas, jag har inte sett skymten av någon platsannons till en "nyöppnad" förskola. Ska en avdelning sedan råda bot på en redan lång barnomsorgskö som inte lär krympa när alla barn som fötts 2005-2006 ska in i verksamheten? Det är ju ett känt faktum att barnfödslarna i Kiruna ökat... Ska EN ynka avdelning lösa detta, i synnerhet som det flyttat in barnfamiljer utifrån? NÄ! Jag skulle inte tro det...)

Jag var så ursinning efter detta samtal att jag bara satt och grät. Grät av frustration, uppgivenhet och ilska.

Men jag kommer att göra allt som står i min makt för att göra något åt situationen. Jag har redan talat med andra "drabbade" föräldrar och bett dem ringa till samme skolchef. Jag har bett personalen på förskolan kalla till ett tidigarelagt föräldramöte där även skolchefen eller någon annan ansvarig samt politiker ska närvara. Om det visar sig på måndag att man går vidare med detta kommer jag att kontakta arbetsmiljöverket för att få en hint om vad man kan göra ifråga om lokalerna... Jag kommer att lägga ut namninsamlinglistor på affärer och mackar. Jag kommer att riva upp himmel och jord för att försöka stoppa vansinnet!

Några länkar (finns mängder på temat):
Skolverket, om barngruppernas storlek
Aftonbladet, om barngruppernas storlek inför valet 2002 (!)
Barnverket, om behovet av riktlinjer
Barn bör också omfattas av arbetsmiljölagen

Om du läser detta:
Ge gärna förslag på vad mer som finns att göra för att få tjänstemännen och politikerna att ändra sig i fråga om barngruppernas storleksökning!

Lamor...
Spottkobror...
Spottande tjocksvansskorpion...
Lillebror V...

Alla har de en sak gemensamt...

De spottar.

Lillebror har hittat en strategi. Han tycks ha förstått att han inte får lov att nypas, rivas, slåss och bitas när han blir arg eller för att få uppmärksamhet. Väl är väl det. Men han har också insett att han har ett behov av "att göra något tillbaka" när han blir arg... Om man då inte får nypas, rivas, slåss och bitas. Vad återstår? Bara gå och påkalla fröknarnas eller sina föräldrars uppmärksamhet och försöka göra sig förstådd när man inte kan prata särskilt bra alls funkar ju inte. Det har han fattat att det tar alldeles för lång tid och att det dessutom är ganska ineffektivt just därför... Vad gör man då i ett trängt läge eller om man blivit retad/provocerad eller för den delen vill ha lite uppmärksamhet och någon vuxen inte riktigt har tid med detta just för stunden? Man spottar!

Lillebror kallas numera för Lilla Spottande Kobran här hemmavid (han tilltalas inte så och han hör oss aldrig säga det, tänkte så att ni vet det i alla fall...). Spottröskeln är tämligen låg och det lågmälda tviandet åtföljt av storasysters förnärmade rop ekar titt som tätt i huset.

Själv vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag är glad över att V. tycks vara på väg att upphöra med sina andra olater, men det känns lite (lätt roande) tröttsamt att det skulle åtföljas av  något annat hyss istället.

Det är lite lustigt, egentligen, hur en del saker bara poppar upp ur det förflutna.

Av någon anledning kom jag i dag att tänka på sånger vi sjöng på musiklektionerna på mellanstadiet. Musiken då bestod ju, för min klass del, av att sjunga... Fröken var gammal kantor, så det passade sig kanske bra med körsång.

Hursomhelst så är det två av dessa sånger jag gått och nynnat på i dag. Två sånger vars melodier jag tyckte och tycker mycket om. De sitter som ett smäck (nästan). Texterna sådär... Men det är av lite underordnad betydelse. Att nynna har en oanad feel-good-effekt :-)

Låtarna? Natt i Moskva och Du är den ende...

Lånar uttrycket fröken Vante av fröken H :-)

Jag pratade med henne igår och det visade sig att det var ett klumpigt försök att skoja till det. Jag tycker inte att man skojar om sådant, men så är jag kanske osedvanligt humorbefriad ibland?!

Lillebror GÖR annat än att vara på de yngre. Han kan stundtals leka jättebra med dem, men så kommer det ett tjuvnyp mitt i alltihop... De försöker vara i hans närhet så att han inte får så många tillfällen att "misslyckas" och så att de också får en chans att bekräfta V. positivt.

Maken och jag ger det ett par veckor nu, sedan kommer vi att begära ett samtal för att få ett lite tydligare besked om hur det går och vad de gör i vardagen och så.

I morse däremot var det anarki här hemmavid. Jag ringde helt sonika hem M. från jobbet så att jag åtminstone skulle kunna komma in i duschen en snabb vända. Ungarna var som katt och hund på varandra... T. retades med V. som blev sur och gav igen så att T. började gråta osv osv. Det hela kulminerade när V. petade en penna i ögat på T och jag blev rosenrasande och tja... Kaos och anarki... Jag ville verkligen inte lämna ungarna ensamma med varandra i det läget. Jag är också glad för att M. kunde komma hem för en kvart så att jag slapp gå till jobbet som en svetthög.

Informerade fröknarna om det kaotiska läget hemmavid under morgonen så att de liksom skulle ha ett hum om vad som hänt om det skulle vara lite kaotiskt för ungarna på dagis också. Men de hade lekt jättebra med de andra barnen i dag.

Lillebror däremot har fått sin andra olycksrapport ifylld sedan mitten av augusti. Han hade rasat ner från en stol och bitit sig i tungan, så att det hade blivit ett litet hack både på ovansidan och undersidan. Bonusen för hans del var väl att han hade varit den enda som fått glass på dagis i dag. Kan tänka mig att han varit lycklig...

I dag har det snöat. Det var himlans mysigt, men lite kallt... Hellre snö däremot än iskallt regn :-)

I dag fick jag ett sådant fint mottagande på dagis. Dottern stod i hallen iklädd en prinsessklänning och blev jätteglad när jag kom. Sonen kom rusande som en skottspole med öppna famnen och kastade sig i min famn för en kram. Otroligt mysigt med ett sådant emottagande... Att bli kramad och pussad på av sina två ögonstenar, som dessutom var så glada och fulla i liv...

Den första kommentaren jag fick av en av fröknarna var däremot mindre trevlig: "Snart sätter vi vantar på din son!".

Jag fattade ingenting av vad hon menade förrän en liten stund senare. Lillebror har varit på en av de yngre barnen på dagis och klöst honom. Förra veckan hade han nypt en annan av småttingarna så att det blivit ett märke. Nu var det ett rivsår.

Visst vet jag att T. och V. har sina duster och jag känner min son. Jag vill att personalen ska berätta om hur det går och vad som händer under dagarna för båda barnen, men det är ändå känslomässigt hemskt arbetsamt att få höra sådant. Kanske framförallt att få höra det på ett sådant sätt. Jag blir alldeles grå inombords och börjar genast skuldbelägga mig själv: Säkert är det för att jag tappat humöret en gång för mycket, eller för att jag lät honom vänta en stund innan jag hann fram för att trösta när han ramlat för att jag just då hjälpte T. på toaletten, eller så är det för att vi inte bekräftar V. tillräckligt mycket i positiva situationer.

Förklaringarna är många. Att det kanske beror på att V:s språkutveckling är lite sen och att han visar både frustration och annat på ett för våldsamt sätt, det sätter sig liksom inte. Jag är en dålig förälder och det är mitt fel. Det är så det känns.

Det som också känns hemskt är att vara förälder till ett barn som andra föräldrar skyr och tycker illa om för att det gör deras barn illa (det är ju en ganska naturlig reaktion, dock). Min son kan vara världens underbaraste och mest empatiska unge på samma sätt som han visar upp sina mörka sidor då och då här hemmavid. Eller om jag ska gå på frökens uttalande så får åtminstone jag intrycket av att han inte gör annat än klöser, slår och biter andra barn dagarna i ända.

Jag ska i alla fall ta den diskussionen med henne i morgon och jag kommer att säga att  det är viktigt att vi får veta vad som händer på dagarna, men också att jag tog hemskt illa vid mig av att hon sa som hon sa. Dessutom känner jag att det är hemskt svårt att agera konstruktivt när man hamnar i affekt och i ett sådant här läge - om det är så illa som det låter - så är det ju just det vi som föräldrar behöver kunna göra.

Det är ganska rejält spännande nu. Med valet, menar jag. Fast jag vet inte om jag tycker att det är på något särskilt bra sätt. Jag hoppas verkligen att sittande regering får fortsätta de kommande fyra åren. Jag röstande iofs på ett av de s.k. samarbetspartierna, men det är sak samma. -Har liksom inte sådär överdrivet mycket till övers för alliansens politik.

För två dagar sedan förvånade dottern både mig och sin far... Inget hemskt sådär, men det var onekligen lite underhållande. Det kunde vi ju däremot inte visa för T. som var så uppfylld av sitt artisteri och som som tog sig själv på djupaste allvar där hon stod...

Barnen fick en leksaksgitarr för ett par veckor sedan, en sådan där liten i trä som i det närmaste ser ut som en riktig gitarr. Den har varit jätteuppskattad och ungarna har verkligen suttit ner och försökt spela "på riktigt" på den...

Så var det då den här kvällen efter middagen... T. hade ätit färdigt och gått från bordet för att leka. Hon plockar upp gitarren, ställer sig mitt på golvet och tar på sig sin allra bistraste min:
*twäänng* (slår an strängarna med ett kraftfullt tag)
"Jagvillintejagvillinteguuuunga"
*twäängtwäng" (än mer kraft)
"Det är duuuumt, jag viiiill INTE!"
*twängtwängtwäng*
"Nån är EELAAK"
*twängtwäng*

Det är så uppenbart. Min dotter kommer att bli värsta punkrockaren. Hon har påbörjat sin bana redan nu :-)