Pippi

I dag ska barnens nya metspön invigas! Vädret är lovande: mulet, hyfsat svalt och lite blåsigt. Åsså lär ju den här mamman få lite avancerad KBT på köpet... Tycker att det är jätteäckligt med maskar. Ryser över att behöva hantera dem. Men med handskar på så blir det i alla fall acceptabelt.

Håll tummarna för lite fiskelycka. Barnen har bestämt att farmor ska få fisken av oss :)

Morfar sa alltid "Voi, minun päiviäni, Jeesus saapi sanoa" när han ojade sig över något. i dag lånar jag det uttrycket och en dikt av en man vid namn James Williams. Morfars uttryck och dikten (eller bönen, som en del kallar den) är mycket bra och säger det mesta vissa dagar:

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan och ge mig förstånd att inse skillnaden."

Fy Fabian! Vad det är tråkigt att betala räkningar. Varje månad gruvar jag mig för detta elände. Vi står tack och lov inte på konkursens brant denna månad heller, men nog vore det bra mycket enklare om man vore rik. Jag tror inte att man skulle bli lyckligare, men livet skulle nog kännas lite lättare om man slapp fundera så mycket över hur man någonsin ska kunna spara ihop pengar till det där nya köket eller för den delen en nödvändig uppfräschning av huset. Visserligen finns det utrymme för oss att ta ytterligare lån på huset, men det bär mig emot. Jag är av den uppfattningen att alla skulder en dag ska återbetalas och Göran persson hade en poäng med sitt uttalande att "den som är satt i skuld är inte fri". Då känns det dumt att låna på sig än mer bara för att man kan...

Dottern är i alla fall piggare i dag. Febern är nästan helt borta och hon klagar över att hon inte får äta på Frasses blandat med klagomål över att hon inte får äta ohejdat mycket efter nattens kräkningar. Hon är tjock på rösten, men det är glädjande att höra hennes prat och sång på bottenvåningen blandat med sonens trallande och "Ajaj, Kapten". Det är rätt intressant hur mycket ett barn kan snöa in på en lek. Det är alltså sjörövare för hela slanten för sonen just nu. Hans sjörövarhatt åker på nästan på en gång på morgonen och svärdet som han fick i julklapp av sin farmor händer antingen i bältet runt midjan eller så bär han konstant omkring på det. En annan favoritreplik är för övrigt "Alle man på däck!". Jag undrar förresten vad grannskapt tänker om oss som föräldrar när de ser och hör sonens svar på våra uppmaningar: "Ajaj, Kapten!" tillsammans med en honnör...

I alla fall så ringde jag på cykelannonsen. Båda cyklarna fanns kvar! (Familjen har tvillingar) och vi var först med att ringa. Ska återkomma på onsdag när de kommit hem från sin semester. Cykeln är en "tjejcykel", alltså hallonröd med några blommor på ramen. (Nu är min första impuls att börja ondgöra mig över hur handeln/tillverkarna delar upp leksaker och kläder i tjej och killkategorier, men jag ska inte ge efter för den nu).  Men det får sonen leva med. Han tycker för övrigt att storasysters cykel är jättefin och jag är lur på att cykeln jag ska kika på är likadan, men storleken mindre förstås.

En annan kul grej som hände i går var att jag hittade en fyrklöver när jag klippte bort kantgräs runt huset och den spirande häcken på framsidan. Jag tar det som ett tecken på att det vänder nu. Att det är nog med elände nu och att trasselåret vi haft ska ha nått sitt slut. Det har hänt så mycket och de större sakerna har mestadels fallit ut till vår nackdel. Ska nog ta och köpa en trisslott också när jag liks susar till Coop med lite pantflaskor.

Dottern har fortfarande feber. Inet sådär hyperhög, men tillräckligt för att hon ska vara påverkad av den. Dessutom har lillskräpet kräkts i kväll. Hjärtat blöder när man ser henne så sänkt. Ska koka lite vätskeersättning i alla fall. Hon behöver all vätska hon kan få nu...

Lillebror fyller ju också år snart. Han ska få en snickarlåda i födelsedagspresent och ett par böcker. Vi funderar också på en cykel åt honom, men då måste det vara frågan om en 12". Han testade syrrans 16" i dag och den var ju på tok för stor. Har kollat både på Blocket och på stans lokala annonsplats, men inte hittat något lämpligt. Eller jo. Det fanns ju en annons, men den var en månad gammal så det är väl tveksamt om cykeln finns kvar.

I alla fall. Om någon av er känner till en fin 12" cykel som ska säljas, så kan ni väl hojta till? Nu ska här kokas vätskeersättning!

Hur är det möjligt att ens kärlek till barnen kan vara så överväldigande stor? Just när jag trodde att jag älskade barnen så mycket som det bara går, så verkar kärleken till dem växa sig än större. De har sina sidor och de driver mig stundtals till vansinne, men jag älskar dem så innerligt mycket. Som de är. De är perfekta i mina ögon.

Dottern har förresten fått feber. Men hon har varit frisk i nästan två månader nu. Det var nog bara väntat.

Tack så mycket för alla grattis idag! Det gör mig hemskt glad att ha blivit ihågkommen av så många :)

Min dag har varit jättebra. Tårta, äta ute med barn som höll sams, trevliga besök och jättefina presenter: ett nytt headset till min mobil som jag slipper trassla med varje gång jag vill använda det, trädgårdsredskap, ett litet växthus, sprayflaska till växterna, en jättefin väggljusstake gjord av Lena Gustavsson, ett tjusigt bokmärke i skinn, ett löfte om några jordgubbsplantor av svärmor (måste skaffa en pallkrage - pronto!)... Men framförallt: kramar och en fin teckning av barnen... Det var nog det absolut bästa av allt :)

Nu lockar i alla fall sängen, även fast sovrummet känns lika svalt som en bastu. TUR att det finns fläktar som hjälper till med att svalka. Hoppas bara att barnen sover i sina egna sängar i natt, det lär bli ännu varmare om de får för sig att komma över till storsängen.

Jag skulle lätt kunna sitta uppe en hel natt och bara betrakta himlen. Sommarnätter är förföriskt vackra. Svalkan, färgerna, molnens formationer. Begreppet här och nu får liksom en helt annan dimension när man betraktar en sommarnattshimmel. Eller himlar överhuvudtaget egentligen, undantaget de där dagarna då allt bara är jämngrått.

Har fotat lite tidigare under kvällen. Ska lägga ut någon bild i morgon. Nu är det mest dramatiskt ute: det är mörkt, molnen bulliga och mörkt mörkt gråa. Undrar vad som kommer ur dem...

I dag har jag, maken och barnen varit och kollat på Blackrace. "Vanliga" personbilar som kör streetrace. Typ. Är inte tillräckligt insatt i vokabulären för att kunna förklara det bättre ;) Är övertygad om att säkerheten ökar markant om man kör lagligt på ett avspärrat område, på dagen, inne i stan jämfört med en sen kväll el. liknande på ett tomt flygfält utanför stan eller någonstans inne i stan för den delen.

Hoppades på att yngsta svägerskans sambo också skulle hinna få klart sin bil för att sedan kunna delta, men så blev det inte i dag. Antar att vi nu har fått ett skäl att gå och kolla nästa gång också. För att se hur det går för R. Om han kan hävda sig i konkurrensen ;)

Det bor nog en smygraggare i mig som längtar efter att få känna doften av rykande däck och avgaser, lyssna till tonerna av brummande motorer och däck som spinner lös. Jag gick ju igång på att köra pappas gamla traktor på semestern och det var ju ändå bara en gammal Massey-Ferguson från 1962... Miljöentusiasten i mig gråter däremot blod.

Barnen hade också jättekul. Det fanns en Audi RS4 som var rätt kvick, antar att killen som körde var rätt duktig också. Dottern bestämde att hon var den bilen, sonen lekte att han var en annan bil (tror att det var en GMC Typhoon-någonting), barnens kompis var en tredje bil. Därefter sparng de i kapp uppe på den gamla banvallen, lekandes blackrace.

Förra veckan tog min kusins, tillika dotterns gudmors, farbror livet av sig. Han begravs i morgon och lämnar fru, två döttrar, föräldrar samt två bröder med familjer efter sig.

Vi tänker på er och sänder er all tillgänglig styrka genom Det Stora Obegripliga.

M. jag kom att tänka på en sak som du sa till din lillasyster efter att er mormor dött och när I. var bekymrad över hur mormor skulle kunna andas där nere i graven. "Ja, men det är ju inte mormor som ligger där. Det är bara hennes skal. Mormor är i himlen!". Vad din farbror än hade för skäl till att vilja avsluta sitt liv, så tror jag att han fått ro nu. Han kommer att vara med er. I dag, i morgon och för all framtid. Det är en futtig tröst, när man hellre hade haft honom levande bredvid sig. Men ändå.

Många varma kramar! Vi är med er alla i morgon, även fast vi är här och ni där nere i södern.

Alltså... Jag fattar absolut ingenting!

Jag skrev förut om en, till mig närstående, kvinna som sedan länge levt i ett destruktivt förhållande. Jag fick ett samtal från henne innan midsommar då hon lovade att hon skulle ha flyttat innan sommarens slut. På långa omvägar nådde det mig att hon skrivit på kontrakt för en lägenhet som hon skulle ha flyttat in i vid det här laget, men nu är hon på väg söderut, för att tillbringa en del tid på karleländets sommarställe. Ändrade planer.

Vad är det med dessa män som misshandlar sina kvinnor? Vad är det som gör dem så maktfullkomliga? Så maktfullkomliga att de inte blir lämnade?

De beter sig som jordens avskum, svin som inte ens är värda att beträda marken som deras kvinnor går på, vedervärdiga arslen på ren svenska. Ändå stannar kvinnorna kvar. (Förresten, kom på att det faktiskt finns kvinnor som slår sina män också, samma sak gäller ju här också - fast omvänt).

Jag önskar så att jag förstod hur de tänkte, just nu gör jag det inte. En portion hopp om bot och bättring (han är ju ändå snäll mellan varven?), en portion rädsla (vad händer om jag lämnar honom?) - men sedan då?

Om karln har slagit, kränkt eller vad det nu är en gång, så är det alltid en gång för mycket. Det finns inga ursäkter! Inga! Stress, oro, sorg, ilska, alkohol/drogpåverkan - det spelar ingen roll... Man slår inte den man älskar! Man kränker inte den man älskar. Man rubbar inte den personens tillit till sin omvärld på det viset! Så är det bara. Att sedan avstå från alkohol och droger om man vet att man blir våldsam under derass påverkan borde ju också vara en lätt uppoffring om man verkligen älskar sin partner.

Vad jag sedan heller inte förstår är hur dessa kvinnor som stannar tänker om det finns barn med i bilden.
Son ser pappa slå mamma, son kommer att slå sin kvinna som vuxen.
Dotter ser pappa slå mamma, dotter kommer att upprepa mönstret och hitta en man som slår henne.
Det är inte majoriteten av de män som sett pappa slå mamma som slår sina kvinnor och det är inte heller alltid de kvinnor som sett sina mödrar bli slagna som upprepar det mönstret när de blivit vuxna. Men risken är så mycket större för de barn som lever under dessa förhållanden att de upprepar och förstärker det mönster som de upplevt som små. Vilka signaler får barnen om hur ett förhållande ska vara? Hur lär de sig att man ska behandla varandra i en relation?

Sedan är det också ett faktum att det klassas som barnmisshandel om barnen bevittnat misshandel (psykisk såväl som fysisk) i hemmet. Detta är alltså vad dessa kvinnor väljer att utsätta sina barn för när de stannar. Det är detta som dessa män väljer att utsätta sina barn för när de väljer att slå.

Innan jag slutar vill jag dock ha en sak sagt:
Jag klandrar inte en enda människa som blir misshandlad. Det är alltid förövarens ansvar och skuld att så sker. Alltid. Jag skulle bara önska att de som utsätts lämnade dessa jordens avskum till förövare illa kvickt. Har det skett en gång så har förövaren redan bevisat att han/hon inte har de nödvändiga spärrarna för att kunna trygga sin partners/sina barns säkerhet. Förövaren har visat att han eller hon inte går att lita på, sedan spelar det ingen roll hur snäll/trevlig/social h*n är mellan varven.

Varningssignaler och praktiska råd (ROKS, pdf-fil)

*******************************
En sak till...

Jag blir också så arg när jag tänker på att den misshandel som kvinnorna utsätts för blir en smutsig hemlighet inom släkten/bekantskapskretsen. Som i det här fallet.... Alla vet vad som pågår, men skiten får fortsätta för att ingen törs prata med den andre. Inget händer. Ingen får säga något för den här kvinnan i fråga heller, hon skäms. Den som ska skämmas är ju för f*n karljä**ln. HAN är ju den som utför en kriminell handling. HON har i det här fallet inget att skämmas för. Ändå går omgivningen med på det här hyschandet. Av rädsla för att kvinnan ska få än mer skit. Jag blir galen.

Vi borde bry oss mer om varandra. Inte tassa omkring så förbaskat mycket. Den skrikande tanten i fönstret (hon som alltid ingrep när gårdens ungar hade något sattyg på gång) borde göra en big-time comeback - i alla sammanhang och inte bara när ett gäng "skitungar" är i farten...

Är hemkommen från en två veckors vistelse i Finland. Det var skönt med miljöombyte! Ungarna har stortrivts och vila har det varit gott om :)

Ändå tycker jag att livet bråkar mer än nödvändigt med mig just nu och det tycker jag inte om, även fast jag förnuftsmässigt inser att det faktiskt blir så emellanåt. Skrivandet kan det också bli mindre av av samma anledning.

Jag antar att jag bara ville lämna ifrån mig ett livstecken, bara säga att jag lever...

Så här kan det för övrigt se ut om regnet plötsligt bara bestämmer sig för att ösa ner:


Jo. En sak till. Jag har läst (!) under Finlandssemestern. Hann plöja igenom hela två böcker på två dagar! Bra var de också, tänkte alltså tipsa lite :)
1. Martina-koden av Martina Haag. 
    

2. Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith
   

...läs, läs, läs :)